Dolken på hyllan

Precis som de flesta dagar gick jag idag min entimmasrunda. Ibland kan den utsträckas till en tvåtimmars. Det beror av humör, väder och behov.
Den allra vanligaste rundan är ”Skärvenäsrundan”. Den är lite drygt 5 kilometer och det blir, med lagom tempo en timmas arbete.
Varje gång jag går den här rundan tänker jag på ett minne som min pappa har sparat till framtiden. Hans familj, alltså min farfar, farmor och syskonen, kom till Skärvenäs i mitten av 1930-talet som arrendebönder. Senare köpte de gårdarna i Skärvenäs och blev bönder på riktigt så att säga.
Bland alla de sysslor som fanns att göra på dessa ägor var att förbättra vägen. Tidens krav blev allt större på att vägen skulle fungera. Detta blev ett av de riktigt stora projekten. Det kilades sten för att bygga ny bro över ån. Och det chaktades bort jord i Högebacken för att om möljligt försöka att göra krönet mindre brutalt. Arbetet pågick av och till under många år. Någon gång mot slutet av kriget, kanske 1943 eller 1944 var min far med och arbetade i Högebacken. Med spaden grävde han vid foten av det branta klippstupet vid sidan av vägen.
Och där på en liten hylla i berget gjorde han ett fynd som var väldigt omtumlande och som gjorde att han i samma ögonblick, som bonus, också fick en fin historia att berätta.
Där på den lilla hyllan låg en välformad och vacker flintdolk! Ett visitkort från en människa som varit där flera tusen år tidigare! Att finna en sådan tingest sätter fantasin i rörelse. Tankarna svindlar. Det gör de av att bara hålla i den och tänka på när, hur och varför den blivit till... 
Min far berättade ofta om fyndet. Och han ville gärna också fantisera om hur dolken hade hamnat på den lilla hyllan. Hade någon glömt den där? Någon som skulle vidare på strövtåg. Eller var den förlorad? Tappad? Var Högebacken en jaktplats med ett gömställe där jägaren tillfälligt lagt ifrån sig dolken. Och hur stor kunde förlusten vara att slarva bort ett viktigt verktyg? Eller hade han rent av blivit skadad, förblött och dött där vid berget?
Jag gillar också att umgås med dessa tankar. Jag kan fundera på om det kanske varit någon ung pojke som fått sin första dolk. Eller som i förtroende fått låna den för att prova sina färdigheter. Eller, ve och fasa, lånat den utan lov.
Att komma hem och berätta att den fina dolken var försvunnen var nog inte enkelt. Och vilka repressalier kunde det innebära?
Fantasin sträcker sig vidare till namnet Skärvenäs. Innan Åsundens yta sänktes var Skärvenäs ett mycket tydligare näs än i dag. Men när man går vägen ner mot sjön kan man lätt förstå hur det såg ut när näset var vattenomflutet. Det var grunda vikar som skar långt in i landskapet och mötte forsande åar med livligt vatten på väg mot sjön. På dessa sluttningar var det med all säkerhet de allra bästa platser att bo och leva på under stenåldern. Det var lätt att fiska och det var lätt att färdas. Jag vet också att min farmor fann nätsänken på tegarna när de brukade jorden. På den del av gårdens areal som var nyvunnen genom sjösänkningen och som alltså var gammal sjöbotten. Där hade människor tidigt satt ryssjor och nät...
Kommer då namnet Skärvenäs av att man funnit många skärvor där? Flintavslag från tillverkning av pilspetsar, skäror och dolkar? Jag har inte svaret, men förklaringen räcker för mig... när mina tankar går till den som lagt dolken på hyllan...