Kärnkraft

Coccothraustes coccothraustes... ja så heter stenknäcken på latin. När jag läser i mitt uppslagsverk, ”Våra svenska fåglar i färg”, får jag reda på att det vetenskapliga namnet är grekiska och betyder kärnknäckare. På norska heter den kjernebiter. Alltså rakt av översatt: ”kärnbitare”. Det finska namnet är nokkavarpunen... men vad det ordagrant betyder får jag släppa tillsvidare... men jag gillar att säga det... Prova gärna högt! Titta... en nokkavarpunen!
På bilden syns vilken enorm näbb den har. Det ser ut som hela huvudet är näbben...
När jag började kolla på fåglar i min tidiga ungdom (hmm, det är längesedan) var stenknäcken inget man kunde se här i mina marker. Det är på senare tid som den blivit mera vanlig. Här i byn är den numera årsviss. Ja, den till och med häckar. Och drar varje sommar runt här med sina ungfåglar. De har ett läte som är väldigt speciellt och som överröstar de flesta andra ljud som gräsklippare, bilar och stark vind...  ett väldigt distinkt pix, pix, pix som ofta hörs i flykten och röjer dess närvaro.
Denna vinter, och i synnerhet två senaste veckorna, har tre stenknäckar besökt mitt fågelmatnings-center flitigt. Det är främst solroskärnorna som de hämtar kraft ur. För stenknäcken som har ett redskap som kan utveckla en kraft av 50 kilopond är solrosfrön ingen utmaning. De bjuder tämligen mesigt motstånd. Däremot körsbärskärnor tarvar lite mer att knäcka, men fixas lätt av en stenknäck. Här snackar vi om kärnkraft... även om det inte bokstavligt handlar om att klyva atomer... så är det ändå lite däråt...
Trots att stenknäckarna är framme vid fröautomaten väldigt ofta har jag haft lite svårt att fotografera dem. De är blyga. Mest skygga av alla ”mina” fågelbordsarter. Enda undantaget skulle möjligen kunna vara skatorna... när de är tillsammans flera stycken är de oerhört vaksamma och tar till vingarna för minsta rörelse...


Från vänster i bilden: Nötväcka, stenknäck och grönfink.