söndag 31 januari 2016

Visit i Stenrike


Snö under natten. Och några strålar sol under dagen. Rått i luften och kall vind. På det hela taget ett bra vandringsväder. Det blev en niokilometerstur i terrängen kring Stenrike idag. I Bogeskogens utkant i gränstrakterna mellan Tvärred och Dannike ligger ruinen av detta forna torpställe. Ställen i samma område har namn som Stenbacka och Röshult. Så passande. Sten och rös. Stenrike ligger på hårt stenbunden mark. Enligt Tvärredsboken levde här Carolina Johansdotter (f 1844, d 1912) och hennes make Andreas Petter Johansson (f 1842). De hade tre flickor och en pojke. Barnen var födda åren 1867–1877.
Delar av skogen i närheten av torpet är avverkad. Och nyplantering är gjord för några år sedan. När man idag ser ut över landskapet är det svårt att ta in att människor bott här. Brukat jord, haft kreatur, fött upp fyra barn och överlevt. Var finns den lilla torva som varit odlingsbar? Småkuperat, magert och stenbundet. Granskogen har vuxit men vad annat? Stubbarna är, till synes, fastkilade mellan klippor och block. Skylten som Bertil Gardell och  Evert Johansson i hembygdsföreningen tillverkade och satte upp någon gång i mitten av 1970-talet finns kvar. Den sitter mitt i resterna av torpets murstock och har fått vacker patina. Naturen tar det tillbaka som lämnas åt den...

Urtica och lax

Idag kom lite av mina torkade nässlor till heders. Tidigare år har jag alltid förvällt nässlor. Lagt i paket lagom till en soppa på halvannan liter. I våras fick jag för mig att istället torka nässlorna. För att spara energi och plats i frysen. Tanken var väl att också de torkade nässlorna skulle användas till soppa. Men naturen ville annorlunda. Istället har de hamnat i te, i müslin och i de senaste två brödbaken. Faktiskt en riktigt bra smakförstärkare i bröd som ger fin karaktär. Rekommenderas.
Idag testade jag att göra en stuvning till laxen. Gräddstuvning.
En rejäl näve nässlor lades i blöt. De fick sedan koka upp och koka ungefär en minut. Kokvattnet hälldes bort och nässlorna fick vila.
Jag smälte en klick smör i kastrullen och gjorde en traditionell vetemjölsredning. Spädde först med lite vatten och värmde redningen tills den just börjar tjockna. Hällde sedan i en rejäl skvätt grädde. Kokade upp och fortsatte att späda med ömsom vatten och grädde till den önskad konsistensen. Grunden fick koka ihop ordentligt och smaksattes lite salt och vitpeppar. 
Sedan skar jag nässlorna grovt. Ett par snitt med kniven genom de förvällda bladen. Inget finhackande. Det skall synas att det är nässlor när stuvningen läggs upp. Och så i med nässlorna i gräddsåsen. Rör om... och klart. Inget mera kokande. Bara eventuellt uppvärmning innan det är dags att servera.
En försmak av våren!
– Riktigt gott, om jag själv får säga...

torsdag 28 januari 2016

Himmelens ansikte





Allt det underbara blev så kort. Kort och intensivt. Så ljust. Så friskt. Och nu är allt som bortblåst. Förra torsdagen låg hela landskapet inbäddat i vitt puder. Ett tjockt täcke. Temperaturen kröp ner under minus tjugo. Frostkristaller. Blå himmel. Inte ett moln. Allt var som en dröm. När jag var i Ulricehamn och hämtade vintermotiv i slalombacken, på Lassalyckan och Backgårdsplatån mötte jag människor som ville dela sina upplevelser. Allt var så fantastiskt! Det gick inte att bära inom sig. Det måste ut. Berätta. Fråga. Är det sant? Eller drömmer jag?
Men nu på bara ett par dagar är allt borta. Exakt som uppvaknandet ur drömmen. En chimär. Det enda som finns kvar hos mig är mina bilder. De som finns på datorns hårddisk. Och minnesbilderna. De senare kan jag framkalla för mitt inre när lampan är släckt om kvällen.
Igår förmiddag gick jag, tillsammans med en vän, över isen från Boanäs till Haganäs. Då var ytan alldeles blank av regnet. Så blank att det tycktes som om vi gick på vattnet.
Idag kunde jag inte motstå att åka ner till Haganäs och prova skridskorna. Solsken och lite torrare i luften. Isens kyla och avdunstningen hade fått vattnet från igår att frysa.
Den fina ytan ligger framför mig. Och jag ger mig ut. Det blir en lustfylld färd. Vinden är frisk. När jag har den i ryggen går det undan i en rasande fart. Så snabbt att jag nästan blir ängslig. Men det hinns inte riktig med. Det lustfyllda tar överhanden och jag låter mig dras med i vindens fart. Från Bruksudden till Långgrund på en halv minut. Utan ett enda skridskoskär!
Värre blir det tillbaka. Det blir en kamp. Och jag känner hur benhinnorna protesterar redan efter tre fyra åk.
Vind och regn har tärt på isen. Små sprickor har vuxit. Upp till decimeterbreda. Hål i isen har öppnat sig. På vissa ställen förrädiska vindbrunnar. Mest kring vasstrån och borrhål. Känner mig lite osäker men inte rädd. När jag stöter med piken känns isen solid. Hårda vassa skärvor yr omkring mig vid varje hugg. 
Ljuset växlar. Moln tornar upp sig. Dras isär. Så, plötsligt, formas ett himmelens ansikte över mig… och i samma stund är jag inte längre ensam där…

torsdag 21 januari 2016

Vinterland Ulricehamn










Kyla och sol. En heldag med kameran i Vinterland Ulricehamn. Idag har jag besökt några av pärlorna kring staden. Förmiddagen klättrade jag i slalombacken. Mitt på dagen med skidor i spårområdet kring Lassalyckan. På eftermiddagen ända upp till krönet på golfbanan vid Backgårdsplatån. Och allra sist bastu, kalla bad och värmande samtal i Kallbadhuset.
Så här i backspegeln, på det hela taget, en strålande dag...

onsdag 13 januari 2016

Baktankar #2

Nässelbröd
Innehållsdeklaration: Havregryn, vetekli, linfrö helt och krossat, solrosfrökärnor, torkade nässlor (Urtica dioica), ekologiskt vetemjöl, jäst, bakpulver, honung, mjölk, margarin.

måndag 11 januari 2016

Disharmoni



Idag inneslöts vi i ett grått töcken. Temperaturkollison. Luften fylld av fukt. Landskapet konturlöst. Detaljer upphör att finnas. Allt förenklas. Reduceras. Sammansmälter. Diset harmoniserar synupplevelsen. Under snöbollsbusken sitter en ensam sidensvans. Frusen och hungrig. Ivrigt pickande i ett skrumpet Ingrid Marie. Den bryr sig föga om min närvaro. Tittar hastigt åt mitt håll mellan varje tugga. Maten går först. Hellre den fara som jag utgör än nattlig svält. Här kan ett gammalt äpple göra skillnad. Skillnad på liv och död.

Kitt, kitt, kitt

För dig som följt renoveringen av gamla huset i Skog kan jag nu stolt presentera ytterligare ett avancemang. I kväll har jag kittat de sista tolv bågarna. Det känns kul. Och vemodigt. Kul därför att hela fasaden, inklusive alla fönster, kommer att vara klar den kommande sommaren. Vemodigt därför att det är och har varit ett fantastiskt roligt arbete. Under renoveringstiden har många färdigheter uppövats. Kunskap inhämtats. Och det är en härlig känsla när man kommit så långt att det är dags för kittning. Känslan av att vara bra på något är den känslan man gärna vill ha kvar. Och fortsätta att utvecklas med. Just nu längtar jag väldigt mycket efter att ta mig an den kvarvarande sidan av fasaden. Med färgskrapa, penslar och målarpytsar. Att göra fönstren klara under vinterhalvåret är perfekt. Några timmar då och då. I källarregionen med elden sprakande i vedpannan och radion som sällskap. Nu får kittet sätta sig lite. Tre, fyra veckor. Sedan är det dags att göra den första strykningen med färdigfärg.