lördag 31 december 2016

Gott Nytt År!



Varje vinter sedan fyra år har jag renoverat fönster. Fasaden och ”ögonen” i det 100-åriga huset i Skog har fått en rejäl ansiktslyftning. 2013 södersidan, 2014 västergaveln, 2015 östra gaveln och nu senast 2016 sidan mot norr. Fönsterrenoveringen har varit ett trivsamt hantverk under mörka höst- och vinterkvällar. Inte konstigt att jag saknade det när det blev klart.
Inför den stundande vintern beslutade jag därför att ta mig an ladugårdsfönstren. I mitten av oktober plockade jag ner dem (bild). Ladugården är uppförd mellan åren 1908 och 1911. Oklart dock når den stod klar.
Under arbetet med ladugårdens bågar och glas har många tankar genomfarit mitt huvud. I fantasin har jag levandegjort bilder och skeenden från en svunnen tid.

”Det är en dag sent i mars. Några strålar eftermiddagssol letar sig in genom solkiga fönsterglas. Ladugårdsdammet rider på strålarna. En tidigt väckt nässelfjäril pumpar tryck i sina trakéer. Klipper nervöst med med vingarna. Upprepade gånger flyger den mot glaset. De sköra vingarna smattrar. Spätta vrider sitt huvudet mot fönstret, mot ljuset och fjärilen. För ett ögonblick upphör hon att idissla. En spegelbild av fönstret uppenbaras i hennes stora öga. Och i spegelbilden vibrerar fjärilen av sommarlängtan. Spätta som är äldst av de tre korna i ladugården är väl förtrogen med den varma solstrålens och fjärilens budskap. Hon vet och hon känner vad det betyder när marssolen stannar kvar så här länge inne i ladugården som nu. Men hon är tålmodig. Så tålmodig som bara en gammal ko kan vara. Fångenskapen kommer snart att brytas. Hon kan känna doften av det som komma skall. Friheten. Med bete i Intagskullen och vid Jönsalyckan. Hon vet att det stundar en lång och härlig sommar. Och hon vet att hon snart skall bli mor åt ännu en kalv.
Oxen brölar från sitt bås. Glasen i fönsterbågarna skallrar. Han vet också vad det speciella ljuset betyder. Och som han är lärd längtar också han efter att komma ut. Han brölar igen. Som för att markera att han minsann finns. Kanske är hans längtan att göra nytta. Att få gå under oket. Så som han är lärd. Grisarna lystrar. Rafsar runt i halmen. För dem betyder inte ljuset någon frihet. De vet inget om frihet. Och de vet inget om hur grönt smakar. Inte än. Men de kommer också att få sin del…”


Så är det med fönster. Glaset skiljer världar. Genom fönstret kommer upplysningar om tillståndet på andra sidan. Vi tittar ut. Ser på vädret. Ser att det blåser. Ser vem som går förbi.

Det är inte bara livet i och utanför ladugården som fått min fantasi att vakna när jag stått där med färgskrapan i handen. Även fönstren rent fysiskt ger en del att fundera kring. Fönstren består av både ytter- och innanfönster. De yttre fönstren har stora och hela glas (55x60 cm). Innanfönstren är uppbyggda av 3x3 rutor (varje ruta 15x16 cm) med spröjs emellan. De små rutorna är glasade med något som närmast kan liknas vid skrot. Ömsom mindre och större bitar som är lagda som ett pussel. Ett av innanfönstren har inte mindre än 25 glasbitar i sina nio rutor! (Bild). Vad detta berättar är att fönsterglas har varit en dyrbar vara. Och till ladugården fick det duga med det billigaste. Kanske gick det till och med att få gratis. Om jag går ett steg längre i tankarna ges det vid handen att det från början endast varit en båge i varje fönster. De med nio rutor. Bågarna med hela stora glas har tillkommit på senare tid. Och då har de ursprungliga fått göra tjänst som innanfönster.
I hörnen av fönstren, i fönsteromfattningen på utsidan, finns ett antal märken efter spikar (bild). Dessa märken låter mig söka i de hädangångnas berättelser om andra världskriget. Jag vet att det anbefalldes mörkläggning under den mörka delen av dygnet under krigsåren. Mörkläggningsgardiner inomhus i bostaden. Skivor för fönstren på uthus och ladugårdar. Och när jag tittar på märken efter spikar i fönstrens fyra hörn förs mina inre bilder till nätter av skräck… även här i våra bygder…

Så här på årets allra sista dag… eller kväll. Ja, det är rent av natt nu… Är jag tacksam att jag slipper kravet att mörklägga för att undgå att röja min existens. Men i den värld av oro som rasar omkring oss har jag varseblivit att tryggheten är satt under hot… Det var inte så längesedan… och det kan hända igen.


Tänk om det i världen fanns fönster där glaset var ett filter… ett filter, som när man såg genom det, vände hat till kärlek och hopp… och som i det ögonblicket trängde in i hjärtat likt en livsbådande stråle av mars-sol… En stråle med sådan kraft att den utplånade allt mörker… och genom sin energi vann hela den frihet som fjärilen i ladan så ivrigt längtade till…

GOTT NYTT ÅR!


torsdag 29 december 2016

Klenved

När en, som jag, arbetar med landskapsvård blir det ofrånkomligt en hel del ved. Med fem årsvedar under tak försöker jag att hålla igen så gott det går men likväl blir det nya högar. Idag har jag startat med kapning av klenved. För mig är klenved sådan ved som inte behöver klyvas. Jag kapar den på min 1000-kronors-kap med hårdmetallklinga. Ved upp till tolv centimeter i diameter klarar den enkla 1-fasdrivna maskinen.

onsdag 28 december 2016

Bushmen



Idag har jag haft välkommen hjälp att bygga på mina rishögar uppe i Intagskullen. Martin och Andreas har varit här. De har också provat på hantverket att klyva ekstockar till stolpar. Kul tyckte de! Och så har Martin lagat lunch och kokat kaffe på årets klimatsmarta julklapp… det vedeldade friluftsköket. Bra dag. Stadigt käk. Frisk luft. God hjälp. Höga värden.

tisdag 13 december 2016

Kärnved och splintved


Dagens hantverk. Tidigare har jag skrivit om stängselstolpar av ek här på bloggen. Flera gånger faktiskt. I ett av inläggen använder jag måttet ”evighet” tillsammans med de ur eken framkluvna stolparna. Evighet då avseende hur länge en sådan stolpe kan förväntas hålla. Den med evighet benämnda tiden tänker jag mig omfatta den tid som löper mellan det att stolpen sätts på plats i det för resandet avsedda hålet tills dess att den faller till marken av egen tyngd.
En avgörande faktor i evighetsmåttet för en stolpe av ek är den mängd kärnved som stolpen är uppbyggd av. Förenklat kan en säga att det är mängden kärnved som främst påverkar livslängden. Alltså den tid som löper mellan uppsättning och fall. Det betyder att tidsrymden ”evighet” i exemplet innehåller en osäker variabel. Men betraktat ur varje enskild stolpes livscykel bör var och en stolpe tillmätas samma grad av evighetsrymd. Alltså varje stolpe rymmer sin egen evighet.
I många trädslag finns både kärnved och splintved. Mindre eller mer av båda. Kärnveden är död ved. Det vill säga – här pågår inga, för trädet, livsviktiga processer. Vilket det däremot gör i den ytligt liggande delen av stammen. Det är i ytveden, eller splintveden, som transporten av vatten och näring sker. Mellan rötter och blad.
För att krångla till det så lite som möjligt förklaras det så att den ursprungliga veden, splintveden, ombildats till kärnved genom att transportcellerna fyllts med hartsämnen. Kärnveden hos ek har, som tidigare nämnts, mycket god egenskap att motstå röta just tack vare dessa hartsämnen. Och samtidigt en minimerad förmåga att dra till sig vatten. Andra träslag som bok, björk och asp helt saknar helt kärnvedsbildning och tar sig därför in i evigheten på annat sätt. De suger vatten som svampar och förmultnar snabbt. De betraktas av denna orsak helt värdelösa som stolpvirke.
Åter till splintveden. Splintveden svarar alltså för interntransporten av vatten och mineraler i stammen. Splintveden är i de flesta fall ljusare än kärnveden. Se bild. Splintveden är mindre motståndskraftig mot insekter och svampar. Så länge trädet växer angrips dock kärnveden lättare än splintveden. Detta har att göra med att splintveden lever och kan aktivera försvarssystem. Exempel kan hittas hos riktigt gamla ekar som är helt ihåliga. Splintveden forsätter hos dessa att förnya sig, medan kärnveden efter hand bryts ner. Där inne i den innersta kärnan pågår ett myller av mångfaldsinnevånare...


Källor: Egna kärnfulla (?) erfarenheter och ytliga filosofier samt Wikipedia – den fria encyklopedin.


Se vidare inlägg från den 9 december och relaterade länkar:
http://sunebroman.blogspot.se/2016/12/i-min-mormors-hagn.html

fredag 9 december 2016

I min mormors hägn



I början av mars 2013 ägnade jag en dag åt att klyva fram stolpar ur grenarna från en nyfälld ek borta i Ekebacken. Mest var det för att prova hantverket. För att testa om jag kunde. Det visade sig att jag kunde. Utan att ha tränat alls överhuvudtaget. Tänker att det kanske sitter i en gen att veta hur man klyver en gren…
Nu har jag börjat att, efter hand, slå ner mina stolpar. Planen är att sätta ekstolpar mellan slåtterängen och skogsbetet. Önskningen är att så småningom spänna en tråd mellan stolparna och därefter släppa några betesdjur uppe i Intagskullen. Det har länge varit en dröm. Men jag har kommit på att det inte räcker med att drömma. Det vill till ett och annat handtag också för att föra önskningarna i hamn.
Och tiden går fort. Jag har svårt att hänga med på att det är långt över tre år sedan jag klöv fram de första stolparna. Fördelen med att det gått ett tag är att barken har lossnat av sig självt. Stolparna har stått resta mot ett träd uppe i skogsbrynet. Fukt och röta har skiljt barken från veden. Bara att plocka loss. Smidigt och lätt.
Jag tänker att nästa gång jag gör stolpar skall jag lägga dem i en hög och täcka över med löv så att de håller sig fuktiga. Då kommer nedbrytande krafter att snabba på barkningsprocessen.
Idag har december bjudit väder mest likt en skön aprildag. För att helga de soliga och vackra timmarna mitt på dagen företog jag mig att spetsa stolpar och sätta dem på plats. I gränsen mellan ängen och skogen har det alltid funnits gärsgård. Fram 1900-talets första hälft var det trägärsgård. Senare omkring 1940–1950 ”uppdraterades” stängslet till ekstolpar och taggtråd. En del av de gamla ekstoplarna finns fortfarande kvar. Nu handlar det om att komplettera. Några av de gamla stolparna är väldigt korta. Jag gissar att de från början varit längre men efterhand som de murknat har de slagits ner i marken. De har liksom ”ätits” upp av naturen. De nya stolparna har jag gjort 170 centimeter långa. Försöker få ner dem 40 centimeter i jorden. Så det blir cirka 130 cm kvar ovan jord. En sak att tänka på är att sätta kärnveden åt det håll där man tänker fästa stängselöglorna. Då kommer de att sitta säkert. Sätts de däremot i vitveden lär man få göra om kanska snart. Vitveden kommer att vittra bort. Och det tar inte så särskilt lång tid. Kärnveden däremot, den kommer att hålla i hundra år.

Det man gör när man sätter stängsel kallas för att ”jala” eller ”jäla”. De här orden uttalas med tjockt l [ɽ]. Kan tänka mig att det är strikt västgötska? För att försvenska denna omgärdande syssla går det också bra med ”gärda”.
Min mormor hette Gerda. Gerda Desideria. Det nordiska kvinnonamnet Gerda är bildat av ordet gård som betyder skydd, hägn. Namnet har också tolkats som ”hon som hör till gården”. Desideria kommer från latinet och betyder ”den önskade”. Dagens arbete blev lite som en hyllning till min mormor... och det önskade...

RELATERADE LÄNKAR:

6 mars 2013
http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/kluvet-forhallande.html

26 februari 2015
http://sunebroman.blogspot.se/2015/02/in-i-evigheten.html

måndag 5 december 2016

Grattis Sven!

Sedan tid tillbaka pågår eftersök av gravrättsinnehavare på våra begravningsplatser. Vid mina besök på kyrkogården i Tvärred noterar jag de gröna skyltarna. De sitter lite här och var. Ibland försvinner någon. En ny dyker upp. Genom textinnehållet indikeras de gravar som saknar innehavare av rätt. På samma gång som skyltarna efterlyser anhöriga signalerar de, underförstått också, att den skyltmärkta stenen har hot över sig. Den kan komma att fraktas bort. Alltså, den som vilar under en sådan sten saknar berättigande att ha sin minnesplats kvar på kyrkogården. Jag känner inte till bakgrunden till detta stökande bland stenarna. Tänker att olyckan med den välta gravstenen, som orsakade en liten flickas död, på något sätt är den händelse som fått mängder av gravstenar att falla som dominobrickor. En sten föll. Fler dras med i fallet. Systematiskt utsätts varenda sten för belastning. Om stenen faller för det stipulerade trycket blir den liggande platt på marken. Då kontaktas gravrättsinnehavaren. Om det finns någon. Här skiljs agnarna från vetet. De som har anhöriga med pengar och vilja att åter resa minnesstenen blir berättigade att ha den. Anar här orättvis behandling. Om än subtil. En rik är rätt. En fattig är fel.

För mig är det svårt att förstå det som sker. Om det nu verkligen inte går att ha alla stenarna kvar av något skäl. Varför skall de, detta till trots, förstöras? Hellre kan de väl samlas utefter kyrkogårdsmuren? Eller varför inte rent av ovanpå den? Eller läggas ner som gångstenar? På något sätt borde det gå att samla stenarna så att de kan tala till besökarna ända fram till den yttersta dagen. Eller kanske är detta en del av den förespeglade domedagen som vi nu upplever?

Vissa stenar har redan försvunnit. Fler kommer att försvinna. Med dessa minnestavlor utplånas också värdefulla länkar till historien. Sammanhangen upphör. Det blir som att rycka sidor ur en bok. Delar av innehållet går förlorat. Görs mera svårförståeligt. Mindre intressant. Faktum är att det som blir kvar på något vis också blir fattigare…


Sven på Tålyckan
1934 flyttade min farfar och farmor med sin familj till Skärvenäs i Tvärred. På vägen till Skärvenäs passerades en liten gård med ett litet hus. Gården heter Tålyckan. När familjen Broman kom som invandrare till denna trakt blev de väl emottagna. På Tålyckan bodde Albert och Amanda Gustavsson. Albert och Amanda hade gift sig år 1892. Och de byggde stugan på Tålyckan. Alla vittnade om hur vänliga och snälla de var. Och hjälpsamma. Amanda kom ursprungligen från Toarp. Hon och hennes två systrar Matilda och Eugenia hade sysslat med hemsömnad av byxor och storvästar. Efter att Amanda bosatt sig på Tålyckan övergick hon till sömnad av kostymvästar. Hon var duktig. Och hon hade kunskap och var pedagogisk. På Tålyckan Fick således hemsömnaden på orten sin begynnelse.

Albert och Amanda hade tre barn. En av dem var Sven. Redan som liten började Sven att hjälpa sin mor med västsömnaden. Till Tålyckan kom det folk ibland för att titta på Amandas symaskin, vilken var en nyhet för trakten. Amanda lärde också ut sömnadskonsten till många andra. Under åren som följde blev symaskinerna mer och mer vanliga i bondehemmen. Amandas syster Matilda, som gifte sig med en bror till min morfar, lärde i sin tur ut sömnadskonsten till Erik Andersson i Hulu. Det var Erik tillsammans med sin bror Albert senare byggde syverkstad i Hulu och sydde byxor under firmanamnet Bröderna Anderson – Brason. Det växte.

Under tiden som sömnadsepoken spirade i jordbrukarbygden gick livet sin gilla gång i Skärvenäs och på Tålyckan. Sven blev ensam efter att föräldrarna gått bort. Han anställde 1944 en hushållerska. Edit Svensson, 1900–1979. Hon bodde ensam i sitt torp Källeberg. När hon började hos Sven på Tålyckan hade hon nog inte tänkt att stanna flera veckor i stöten. Hon skulle ju bara hushålla. Men livet tog vändning. Trivseln hos Sven blev troligen långt större än ensamheten i den egna stugan. Edit lämnade Källeberg. Och alla sina tillhörigheter. Det sägs att kaffekoppen på sitt fat stod kvar på bordet lång tid efter. Edit blev kvar på Tålyckan fram till sin död. Stugan på Källeberg ckade ihop under snötyngd vintern 1984.

Sven på Tålyckan var sinnebilden för människan. Den vänliga, äkta människan. Begåvad. Mångkunnig. Lågmäld. Han brukade jorden. Han kunde sy. Vad som beställdes. Kostymvästar och storvästar. Från tyg till färdiga västar. Han var duktig på att slöjda. Och han var konstnärlig. Hans lövsågsalster lär ha varit fantastiska. Sven hade kikare och kunde mycket om naturen. Han hade kamera och förstoringsapparat. Framkallade filmer och kopierade sina bilder själv. När det om somrarna var logdans i grannskapet då var det Sven på Tålyckan som svarade för musiken. Han spelade dragspel.

Jag vet att min far tyckte väldigt mycket om Sven på Tålyckan. Han talade ofta om Sven på ett sätt som i beundran. Kärleksfullt. Sven var född 1904. Han var 30 år när min far kom till Skärvenäs. Farsan var då 18. Jag har förstått att Sven snabbt blev en förebild för min far. Och för Sven det var säkert både upplivande och välkommet med en ung nyfunnen vän på besök.

Allt det där som Sven kunde och gjorde blev en värld av inspiration för den unge och hårt arbetande bondesonen. Sven var också en kunskapssökare av stora mått. I den lilla stugan togs ledig tid i anspråk för studiecirklar i allehanda ämnen genom åren. Och jag vet att min far deltog.

Jag tror, vet och förstår att allt detta som blev så värdefullt, det formade min far väldigt mycket. Det blev en betydande del av hans identitet. Det jag känner är att det på något sätt också spillt över på mig. Så även jag har lite Sven på Tålyckan i mig.

Nu ligger Sven Gustavssons gravsten i en skrothög. I det yttersta hörnet av kyrkogården. Lite solkig och anonym. Tillsammans med stenar som mött samma öde. Sven på Tålyckan är en av de som inga anhöriga hade. Ingen som ville hedra hans minne för framtiden.

GRATTIS PÅ NAMNSDAGEN, SVEN!

– OCH FRID ÖVER DITT MINNE...

Bilden: Skärvenäs omkring 1950. Närmast kameran med pottfrisyr är min farfar Ragnar Broman, till vänster om honom min farmor Hanna, sedan följer Edit Svensson, min mor Maud, och just är färd med ett drag i chinaschacket Sven Gustavsson, flickan är min kusin Solveig.


KÄLLOR:
Mina egna reflektioner och pusselbilder, kusin Solveigs upplevelser, min fars texter i boken ”Tvärred förr och nu”.


LÄNK till ett tidigare inlägg (januari 2013) som visar ”interiör” från Edits lilla stuga vid Källeberg:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/01/fran-som-till-drom.html

lördag 3 december 2016

Kosttillskott

Idag har saffransdoften fyllt varenda vrå i mitt vindskydd. Det är ju adventure time (second of advent) och för att framkalla den där riktigt genuina doftäventyrskänslan har saffran sin givna plats. Alla gillar inte saffran. Det gjorde jag inte alls för längesedan. Nu gillar jag den så mycket mer. Framförallt doften. Ja, jag längtar efter just den.
De här skorporna kommer till med stöd av ett recept som är kopierat ur en bok eller en tidning.

Förutom den goda saffransdoften. Och smaken. Är skorporna också ett utmärkt kosttillskott. Valnötter är nämligen rika på zink. Zink är bra för en massa funktioner i kroppen. Hormonomsättning i sköldkörteln, hypofysen och könsorganen. Det ökar frisättningen av testosteron och produktion av spermier. Zink är även bra för bukspottkörteln. Zink är bra för hudens, naglarnas och hårets välbefinnande. Bra för ögon och hjärna samt för sårläkning. Zink förbättrar den mentala förmågan och tankeverksamheten. Zink behövs dessutom för upptaget av järn och tillgodogörandet av A-vitamin. Brist kan bland annat förorsaka högt blodtryck, depression, aggression och inlärningsproblem. Ja, listan kan göras långt mycket längre... men jag nöjer mig med att säga:
– Varsågod, ta en skorpa till!


Det här behöver du för att baka saffransskorpor med valnötsinslag

200 g valnötter
100 g smör
3 ägg
2,5 dl socker
0,5 g saffran
0,5 tsk salt
6 dl vetemjöl (6–7 dl)
1 tsk bakpulver

Så här måste du göra för att förverkliga din skorpdröm
Hacka nötterna grovt.
Smält smöret i en kastrull och låt svalna.
Vispa ägg och socker pösigt.
Stöt saffran tillsammans med salt i en mortel och rör sedan ner blandningen i smöret.
Blanda nötter, mjöl och bakpulver för sig och 
rör sedan ihop med saffranssmöret och äggsmeten till en ganska lös deg.
Dela i tre delar och forma till rullar. Ta mer mjöl om degen känns för lös. Den får inte vara kladdig för då går den inte att baka ut.
Lägg rullarna på bakplåtspappersklädd plåt.
Grädda i 200 grader i cirka 20 minuter.
Skär längderna till skorpor med diagonala snitt.
Torka i 75 grader i 60 minuter.
Låt skorporna svalna ordentligt och förvara sedan i lufttät burk
Glänta på locket då och då och njut av doften!

PS!
Zinkinnehåll per 100 g valnötter:
3 mg (30 % av rekommenderat dagligt intag).
Det räcker alltså inte riktigt att käka upp alla skorporna för att få i sig den dagliga zinkdosen. Förhoppningsvis finns det lite zink i något mera ätbart under dagen.

tisdag 29 november 2016

Träd fram


Den 8 december 2012 fälldes en jättelik lind här i Björkebackens sydostliga del. Stor och yvig. Under sina sista tjugo år hade den menligt påverkat blomningen i ängsbacken. Det blev helt enkelt allt för skuggigt. Efter att linden fällts växte det massor av stubbskott. De första åren hade jag ingen tanke på att släppa upp ett nytt träd på det gamlas plats. Jag avverkade årsskotten med lien och betesdjuren tog hand om resterna. På samma sätt blev det med den lind som stormen Gudrun fällde i Sorgedalen i början av januari 2005. När trädet föll bröt det upp en stor sten som rötterna hade omfamnat under årtionden. Växtkraften är enorm kring de kvarlämnade stubbarna. Unga skott skjuter upp i hundratal och om de får vara i fred blir ganska snabbt nya träd. Lindarna är makalöst vegetativa. De slår allt vad gäller tillväxt.
Nu har jag omvärderat beslutet städa kring stubbarna. Jag har bestämt att spara några unga stammar för att skapa nya hamlingsträd. Som komplement den samling som redan finns här på gården. De nya lindarna i Sorgedagen har stort försprång. Idén att spara något här slog rot några år tidigare. Och betesdjuren har faktiskt inte hängt med i tillväxttakten. Det har blivit som en stor buske där de yttersta stammarna har skyddat några i mitten som djuren inte kommit åt. Nu har jag sparat fyra småträd som höjt sig över de andra. Genom att röja upp kring de utvalda stammarna får de som blir kvar mera växtkraft.
Ersättarna har fått träda fram. Och om sisådär fem–tio år är det dags att topphugga…


Länk till 8 december 2012:
http://sunebroman.blogspot.se/2012/12/mer-ljus.html

söndag 27 november 2016

Klockor i advent



I den högsta rönnen dinglar alltjämt några röda bär. Kvar i glesnande klasar. Trastar på flyttning har tagit sitt. Nu är sidensvansarna här. I grannskapets bärande träd plockas de magra resterna efter trastarnas partaj. Sidensvansarna hörs vida omkring. De signalerar sin närvaro med metalliskt svirrande ljud. Som små ringklockor låter de. Rösterna blandas till ett sirligt klockspel. Ett värmande inslag i kylig advent.
Ute på grundet har kung Bore gjort skulptur. En mångfald av irrgångar som här och var blir till stjärnor av fruset vatten. Redan halv tre dalar solen bakom Ugglekullen.

söndag 20 november 2016

Mörkertidsmånaden



Två tredjedelar av ”mörkertidsmånaden” har passerat. Väderprognosen spår blåsig natt till måndag. Kulingstyrka över land. I stunden känns det som november är dödens månad. Allt är vissnat. Livlöst. Grå skyar drar fram och åter som solkiga, trasiga draperier över himlen. Dagsljuslågan flämtar likt lågan i den lampa där oljan är på väg att sina. Trots all ovisshet om morgondagen framskymtar skönhet i detta drama. Allt levande har naturlagarna att förhålla sig till. Mörker. Kyla. Vind. Väta. Härskande krafter slår med ökande styrka ju längre in i november vi tränger. Det gäller att spara energi. Och den som hushållar bäst blir den som överlever.
För min egen del håller jag värmen med levande eld. Just nu, i skrivandets stund, brinner delar av min grannes plommonträd i vedpannan. Det susar hemtrevligt i elementen. Rullgardinerna är neddragna. Jag hukar i mitt vindskydd. Ett levande ljus. I väntan på natten… rykande skogste... den stora muggen…

söndag 13 november 2016

Mystiska spår




Gick mej en tur ut på grundet idag. Frostigt landskap. Hela sjön från grundet och västerut isbelagd. Överallt på stranden finns spår av tidigare besökare. Stövelspår. Harspår. Hästspår. Minkspår. Rävspår. Hundspår. Spår av fåglar. Häger. Kråka. På ett ställe ser jag hur besvärligt det varit för ett rådjur att komma över en snötäckt blankis.
Så plötsligt upptäcker jag ett alldeles extra märkligt spår. Det ser ut som ett fågelspår. Av en hönsfågel. Men tänker jag... det måste vara något fel på den fågelns fötter. Den mittersta klon verkar vara förtjockad eller har osedvanligt mycket dun.
Tar några bilder och försöker förstå vad jag sett.
Jag går längs stranden. Genom den gulnade bladvassen. Lyssnar till några mesar som drar i tåg inne i strandskogen... blåmes, titor och stjärtmesar. Fortsätter min promenad precis där sand möter is. Och där framför mina fötter sitter en orörlig figur... En padda med bister min. För mig är detta möte ett overkligt sammanträffande. Aldrig har jag sett en padda ute på vita vidder med minusgrader i luften. Funderar på hur jag skall hantera situationen. Kan jag undsätta paddan på nåt sätt? Stoppa den i fickan och ta den med hem för att placera den frostfritt under min yttertrappa?
Nej, naturen får ha sin gång. Så får det bli.
När jag en timma senare passerar platsen igen är paddan borta. Jag kikar noga men kan inte se den. Kanske har en kråka fått kalas. Eller en häger. Eller har den satt sig i säkerhet.
När jag sedan är tillbaka vid mitt utgångsläge får jag åter se de där mystisk
a spåren. Och det är flera. Ett leder in under flytbryggan som ligger uppdragen på land. Inte förrän då trillar poletten ner...


fredag 4 november 2016

Operation kattfot








Idag är marken täckt av snö. Och under det vita täcket ligger merparten av höstens fallna löv. Bara ett par ekar här ute i backen har kvar sina gyllenbruna löv.
    Jag lämnar senhöst och vinter för ett tag och vrider tiden tillbaka. Tillbaka till sensommaren och den tidiga hösten.
    I samband med slåttern initierade jag ett nytt projekt. Jag kallar det för ”Operation kattfot”. Det är ett arbete som syftar till att rädda förekomsten av kattfot här i ängarna. Och förhoppningsvis också öka tillväxt och spridning.
    Kattfoten är stadigt minskande. På många platser är den längesedan helt försvunnen. Kattfoten gillar att växa på torr, öppen, kvävefattig mark, som gräsbackar, naturbetesmarker och skogsbryn. Den är ljuskrävande, konkurrenssvag och betesgynnad. Igenväxning är främsta orsak till minskning. Ohävd en annan. Med ohävd menas upphörande fagning, slåtter och naturbete. Vid ohävd ökas näringstillgången i marken successivt. Vilket kommer att gynna allmän frodighet med höga örter. Vilket då, ur kattfotens perspektiv, får betecknas som igenväxning med övermäktig konkurrens som följd.
    Här hos mig i Björkebackens sydvästligaste del finns en spillra av kattfot. Jag har försökt att hålla konkurrerande växtlighet borta från plantorna. Några få har blommat de senaste åren. Som mest tror jag att jag haft ett tiotal blomstänglar. Men då enbart med honblommor. Eftersom kattfot har han- och honblommor på skilda plantor betyder avsaknaden av hanblommor att det inte blir någon frösättning.
    Kattfoten har också vegetativ förökning. Den sprider sig med utlöpare från bladrosetterna och kan på detta sätt, när det är gynnsamt, bilda marktäckande täta mattor. Så är det dock inte här. Tvärtom skulle man kunna säga.
    Mitt projekt startade på sensommaren. Jag körde slåtterbalk i Björkebacken. Första gången som detta redskap användes på denna del av ängarna. Slåtterbalken gjorde att jag kom ner i botten av grässkiktet. Alla gamla tuvor och svårslaget gräs klipptes i jämnhöjd med svålen. När jag sedan räfsade bort höet upptäcket jag långt fler kattfotsplantor än jag själv visste om. Tidigare hade jag väl konstaterat cirka tio tynande plantor. Nu när jag började granska varenda kvadratdecimeter fann jag inte mindre än cirka 60 förekomster.
    Åtgärderna som därpå följde var att köra med gräsklippare ställd på lägsta höjd. Detta för att efterlikna hårt bete. Krattade noga bort allt gräs som klipparen lämnat. Främst för att undvika gödslingseffekt. På vissa ställen fick jag klippa med trädgårdssax för att komma ner i botten.

    Därefter märkte jag ut alla förekomster med pinnar. På en del ytor tog jag trimmern till hjälp för att avlägsna konkurrerande växtlighet och samtidigt blottlägga öppen jord kring vissa plantor. Detta för att de lättare skall kunna slå rot med sina utlöpare.
    Förutom dessa marknära åtgärder gjorde jag också en del enkla åtgärder med trädbeskärning för att släppa in mera ljus på marken.
    Jag har också nyligen flyttat några plantor till helt andra ställen på gården. Och valt växtplatser som jag tror skall kunna fungera. För att ta upp plantor tillverkade jag en ”stans” av en konservburk. Stansade ut en planta. Och stansade ett hål på den nya växtplatsen. Förutom att flytta plantor utomhus har jag också ett pågående experiment med ett par plantor i kruka inomhus. Detta för att se om jag kan vegetationsförstärka den och sedan plantera ut den på lämplig plats till försommaren.
    Nästa sommar måste det bli tidig slåtter. Och ambitionen är även en andraslåtter. Dessutom upprepad markbearbetning med gräsklippare, trimmer och ståltrådsräfsa.
 Det blir till att vässa klorna, knäppa tassarna och hoppas att naturen själv också är med i planen. Hotad mångfald kräver överlevnad! Inget annat duger...


MER OM KATTFOT:

torsdag 3 november 2016

Fruktlänken



I mitten av 1930-talet kom min farfar och farmor med sin familj till Skärvenäs. Torpet som senare blev gården Skärvens tillhörde Högagärde och min farfars överlevnadsvillkor var att arrendera. Familjen var mor och far och sex barn. Den näst äldste i syskonskaran, ynglingen som långt senare skulle bli min far, var Karl-Gustav.
Eller Kalle som han kallades. Kalle var född 1916. Så han torde vara i övre tonåren när de kom till Skärvenäs. Som äldste son fick min han jobba väldigt hårt på gården. Det var ett måste för att få det hela att gå runt. Förutom att den egna gården skulle skötas fanns det i arrendeavtalet också inskrivet att dagsverken skulle utföras på gården Högagärde. Bland de sysslor som min far berättat om fanns bland annat vedhuggning och körning. Ved höggs i längder i Skärvenäs och kördes sedan med häst och släde över isen till Högagärde.
Jag vet att min far tog tillvara alla korta stunder mellan allt slit till att förkovra sig i de mest skilda områden. Hösten och vintern blev särskilt viktig i denna strävan att veta mer. Han spelade violin, gick teckningskurser, fotograferade och framkallade, läste engelska, husdjurslära, fysik, praktiserade skomakeri… ja det var så på den tiden. Kunskapssamhället hade nått ut på landsbygden. Och det fanns ju inget annat att göra än att väcka sina intressen och att odla dem. Television fanns ju inte. Och knappt radio heller.
En sak som låg min far varmt om hjärtat var naturen. Framförallt växter. Vilda och odlade. Det fanns ju goda möjligheter att hålla ett sådant intresse vid liv eftersom han ju vistades i naturen året om. Och mötte växterna vid vårarbete, ängsslåtter och höstskörd.
Någon gång i slutet av 1930-talet började Kalle att ympa ädla äpplen i vildaplar.
När jag pratar med hans bror Sven-Åke får jag veta att Kalle hämtade små självsådda aplar ute i markerna som han sedan planterade i trädgården. I dessa gjorde han sedan ympar.
Ett av de träd som min far ympade står på Stora Svea (stora svedjan). En stenlänt betesmark som fortfarande hålls öppen genom bete. Jag besökte den idag för att ta några bilder och för att se om det blivit någon frukt på trädet. Det som är speciellt med just detta träd är att ympställena syns så tydligt. Trots att det gått så lång tid. Och förundransvärt är hur det klarat sig från att, som litet, blivit förskonat från betning av nötkreatur och älgar. Ympstället är ju lägre än två meter över mark.
Äpplena är en typ av vinterfrukt. Jag har någon gång tidigare smakat frukten men tyckte inte att den var speciellt god. Nu hade det mesta trillat ner. Och når jag smakar blir jag överraskad. Äpplet är vätskesprängt och har en frisk, syrlig smak. Skulle kunna kalla den för ”vintrig”.
Trädet är cirka 80 år. Kanske något år däröver, Äpplena är genetiskt de samma som då.
Just nu i dagarna firas alla helgons dag. Vi sänder tankar till bortgångna. Nära och kära. På nåt sätt kändes det som om det var precis där och nu som de där tankarna kom till mig. Äppelträdet och dess frukt blev länken till min far. Och visst är det väl mer än så. En brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet… just detta känns alldeles extra i detta sammanhang…
Mycket av Kalles intressen har jag fört med mig i mitt liv. Ympning har blivit ett av dem. I vinter skall jag klippa några kvistar *) från äppelträdet på Stora Svea och till våren ympa in dem i en vildapel här i Skog.

*) Ja, jag har frågat markägaren om lov…

lördag 29 oktober 2016

Stöveltest


Idag har vi varit på Långegrund. Vattennivån har sjunkit till rekordlåg nivå. Den lägsta nivån som jag upplevt vid grundet var 2013. Då var  sjöytans nivå 163,03 meter över havet. Idag har lägstarekordet fått nya siffror... 163,02.
Men än finns det lite vatten kvar i sjön att plaska omkring i. Lisa hårdtestade sina allvädersstövlar på flera sätt. Resultatet blev godkänt. Torr om fötterna och många upplevelser rikare.
Helt i paritet med det gamla fältbiologiska mottot:
HÅLL STÖVLARNA LERIGA!

PS. Dagens roligaste observation på fågellistan: Alfågel!