Grattis Sven!

Sedan tid tillbaka pågår eftersök av gravrättsinnehavare på våra begravningsplatser. Vid mina besök på kyrkogården i Tvärred noterar jag de gröna skyltarna. De sitter lite här och var. Ibland försvinner någon. En ny dyker upp. Genom textinnehållet indikeras de gravar som saknar innehavare av rätt. På samma gång som skyltarna efterlyser anhöriga signalerar de, underförstått också, att den skyltmärkta stenen har hot över sig. Den kan komma att fraktas bort. Alltså, den som vilar under en sådan sten saknar berättigande att ha sin minnesplats kvar på kyrkogården. Jag känner inte till bakgrunden till detta stökande bland stenarna. Tänker att olyckan med den välta gravstenen, som orsakade en liten flickas död, på något sätt är den händelse som fått mängder av gravstenar att falla som dominobrickor. En sten föll. Fler dras med i fallet. Systematiskt utsätts varenda sten för belastning. Om stenen faller för det stipulerade trycket blir den liggande platt på marken. Då kontaktas gravrättsinnehavaren. Om det finns någon. Här skiljs agnarna från vetet. De som har anhöriga med pengar och vilja att åter resa minnesstenen blir berättigade att ha den. Anar här orättvis behandling. Om än subtil. En rik är rätt. En fattig är fel.

För mig är det svårt att förstå det som sker. Om det nu verkligen inte går att ha alla stenarna kvar av något skäl. Varför skall de, detta till trots, förstöras? Hellre kan de väl samlas utefter kyrkogårdsmuren? Eller varför inte rent av ovanpå den? Eller läggas ner som gångstenar? På något sätt borde det gå att samla stenarna så att de kan tala till besökarna ända fram till den yttersta dagen. Eller kanske är detta en del av den förespeglade domedagen som vi nu upplever?

Vissa stenar har redan försvunnit. Fler kommer att försvinna. Med dessa minnestavlor utplånas också värdefulla länkar till historien. Sammanhangen upphör. Det blir som att rycka sidor ur en bok. Delar av innehållet går förlorat. Görs mera svårförståeligt. Mindre intressant. Faktum är att det som blir kvar på något vis också blir fattigare…


Sven på Tålyckan
1934 flyttade min farfar och farmor med sin familj till Skärvenäs i Tvärred. På vägen till Skärvenäs passerades en liten gård med ett litet hus. Gården heter Tålyckan. När familjen Broman kom som invandrare till denna trakt blev de väl emottagna. På Tålyckan bodde Albert och Amanda Gustavsson. Albert och Amanda hade gift sig år 1892. Och de byggde stugan på Tålyckan. Alla vittnade om hur vänliga och snälla de var. Och hjälpsamma. Amanda kom ursprungligen från Toarp. Hon och hennes två systrar Matilda och Eugenia hade sysslat med hemsömnad av byxor och storvästar. Efter att Amanda bosatt sig på Tålyckan övergick hon till sömnad av kostymvästar. Hon var duktig. Och hon hade kunskap och var pedagogisk. På Tålyckan Fick således hemsömnaden på orten sin begynnelse.

Albert och Amanda hade tre barn. En av dem var Sven. Redan som liten började Sven att hjälpa sin mor med västsömnaden. Till Tålyckan kom det folk ibland för att titta på Amandas symaskin, vilken var en nyhet för trakten. Amanda lärde också ut sömnadskonsten till många andra. Under åren som följde blev symaskinerna mer och mer vanliga i bondehemmen. Amandas syster Matilda, som gifte sig med en bror till min morfar, lärde i sin tur ut sömnadskonsten till Erik Andersson i Hulu. Det var Erik tillsammans med sin bror Albert senare byggde syverkstad i Hulu och sydde byxor under firmanamnet Bröderna Anderson – Brason. Det växte.

Under tiden som sömnadsepoken spirade i jordbrukarbygden gick livet sin gilla gång i Skärvenäs och på Tålyckan. Sven blev ensam efter att föräldrarna gått bort. Han anställde 1944 en hushållerska. Edit Svensson, 1900–1979. Hon bodde ensam i sitt torp Källeberg. När hon började hos Sven på Tålyckan hade hon nog inte tänkt att stanna flera veckor i stöten. Hon skulle ju bara hushålla. Men livet tog vändning. Trivseln hos Sven blev troligen långt större än ensamheten i den egna stugan. Edit lämnade Källeberg. Och alla sina tillhörigheter. Det sägs att kaffekoppen på sitt fat stod kvar på bordet lång tid efter. Edit blev kvar på Tålyckan fram till sin död. Stugan på Källeberg säckade ihop under snötyngd vintern 1984.

Sven på Tålyckan var sinnebilden för människan. Den vänliga, äkta människan. Begåvad. Mångkunnig. Lågmäld. Han brukade jorden. Han kunde sy. Vad som beställdes. Kostymvästar och storvästar. Från tyg till färdiga västar. Han var duktig på att slöjda. Och han var konstnärlig. Hans lövsågsalster lär ha varit fantastiska. Sven hade kikare och kunde mycket om naturen. Han hade kamera och förstoringsapparat. Framkallade filmer och kopierade sina bilder själv. När det om somrarna var logdans i grannskapet då var det Sven på Tålyckan som svarade för musiken. Han spelade dragspel.

Jag vet att min far tyckte väldigt mycket om Sven på Tålyckan. Han talade ofta om Sven på ett sätt som i beundran. Kärleksfullt. Sven var född 1904. Han var 30 år när min far kom till Skärvenäs. Farsan var då 18. Jag har förstått att Sven snabbt blev en förebild för min far. Och för Sven det var säkert både upplivande och välkommet med en ung nyfunnen vän på besök.

Allt det där som Sven kunde och gjorde blev en värld av inspiration för den unge och hårt arbetande bondesonen. Sven var också en kunskapssökare av stora mått. I den lilla stugan togs ledig tid i anspråk för studiecirklar i allehanda ämnen genom åren. Och jag vet att min far deltog.

Jag tror, vet och förstår att allt detta som blev så värdefullt, det formade min far väldigt mycket. Det blev en betydande del av hans identitet. Det jag känner är att det på något sätt också spillt över på mig. Så även jag har lite Sven på Tålyckan i mig.

Nu ligger Sven Gustavssons gravsten i en skrothög. I det yttersta hörnet av kyrkogården. Lite solkig och anonym. Tillsammans med stenar som mött samma öde. Sven på Tålyckan är en av de som inga anhöriga hade. Ingen som ville hedra hans minne för framtiden.

GRATTIS PÅ NAMNSDAGEN, SVEN!

– OCH FRID ÖVER DITT MINNE...

Bilden: Skärvenäs omkring 1950. Närmast kameran med pottfrisyr är min farfar Ragnar Broman, till vänster om honom min farmor Hanna, sedan följer Edit Svensson, min mor Maud, och just är färd med ett drag i chinaschacket Sven Gustavsson, flickan är min kusin Solveig.

KÄLLOR:

Mina egna reflektioner och pusselbilder, kusin Solveigs upplevelser, min fars texter i boken ”Tvärred förr och nu”.


LÄNK till ett tidigare inlägg (januari 2013) som visar ”interiör” från Edits lilla stuga vid Källeberg:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/01/fran-som-till-drom.html