Gott Nytt År!

Varje vinter sedan fyra år har jag renoverat fönster. Fasaden och ”ögonen” i det 100-åriga huset i Skog har fått en rejäl ansiktslyftning. 2013 södersidan, 2014 västergaveln, 2015 östra gaveln och nu senast 2016 sidan mot norr. Fönsterrenoveringen har varit ett trivsamt hantverk under mörka höst- och vinterkvällar. Inte konstigt att jag saknade det när det blev klart.
Inför den stundande vintern beslutade jag därför att ta mig an ladugårdsfönstren. I mitten av oktober plockade jag ner dem (bild). Ladugården är uppförd mellan åren 1908 och 1911. Oklart dock når den stod klar.
Under arbetet med ladugårdens bågar och glas har många tankar genomfarit mitt huvud. I fantasin har jag levandegjort bilder och skeenden från en svunnen tid.

”Det är en dag sent i mars. Några strålar eftermiddagssol letar sig in genom solkiga fönsterglas. Ladugårdsdammet rider på strålarna. En tidigt väckt nässelfjäril pumpar tryck i sina trakéer. Klipper nervöst med med vingarna. Upprepade gånger flyger den mot glaset. De sköra vingarna smattrar. Spätta vrider sitt huvudet mot fönstret, mot ljuset och fjärilen. För ett ögonblick upphör hon att idissla. En spegelbild av fönstret uppenbaras i hennes stora öga. Och i spegelbilden vibrerar fjärilen av sommarlängtan. Spätta som är äldst av de tre korna i ladugården är väl förtrogen med den varma solstrålens och fjärilens budskap. Hon vet och hon känner vad det betyder när marssolen stannar kvar så här länge inne i ladugården som nu. Men hon är tålmodig. Så tålmodig som bara en gammal ko kan vara. Fångenskapen kommer snart att brytas. Hon kan känna doften av det som komma skall. Friheten. Med bete i Intagskullen och vid Jönsalyckan. Hon vet att det stundar en lång och härlig sommar. Och hon vet att hon snart skall bli mor åt ännu en kalv.
Oxen brölar från sitt bås. Glasen i fönsterbågarna skallrar. Han vet också vad det speciella ljuset betyder. Och som han är lärd längtar också han efter att komma ut. Han brölar igen. Som för att markera att han minsann finns. Kanske är hans längtan att göra nytta. Att få gå under oket. Så som han är lärd. Grisarna lystrar. Rafsar runt i halmen. För dem betyder inte ljuset någon frihet. De vet inget om frihet. Och de vet inget om hur grönt smakar. Inte än. Men de kommer också att få sin del…”

Så är det med fönster. Glaset skiljer världar. Genom fönstret kommer upplysningar om tillståndet på andra sidan. Vi tittar ut. Ser på vädret. Ser att det blåser. Ser vem som går förbi.

Det är inte bara livet i och utanför ladugården som fått min fantasi att vakna när jag stått där med färgskrapan i handen. Även fönstren rent fysiskt ger en del att fundera kring. Fönstren består av både ytter- och innanfönster. De yttre fönstren har stora och hela glas (55x60 cm). Innanfönstren är uppbyggda av 3x3 rutor (varje ruta 15x16 cm) med spröjs emellan. De små rutorna är glasade med något som närmast kan liknas vid skrot. Ömsom mindre och större bitar som är lagda som ett pussel. Ett av innanfönstren har inte mindre än 25 glasbitar i sina nio rutor! (Bild). Vad detta berättar är att fönsterglas har varit en dyrbar vara. Och till ladugården fick det duga med det billigaste. Kanske gick det till och med att få gratis. Om jag går ett steg längre i tankarna ges det vid handen att det från början endast varit en båge i varje fönster. De med nio rutor. Bågarna med hela stora glas har tillkommit på senare tid. Och då har de ursprungliga fått göra tjänst som innanfönster.
I hörnen av fönstren, i fönsteromfattningen på utsidan, finns ett antal märken efter spikar (bild). Dessa märken låter mig söka i de hädangångnas berättelser om andra världskriget. Jag vet att det anbefalldes mörkläggning under den mörka delen av dygnet under krigsåren. Mörkläggningsgardiner inomhus i bostaden. Skivor för fönstren på uthus och ladugårdar. Och när jag tittar på märken efter spikar i fönstrens fyra hörn förs mina inre bilder till nätter av skräck… även här i våra bygder…

Så här på årets allra sista dag… eller kväll. Ja, det är rent av natt nu… Är jag tacksam att jag slipper kravet att mörklägga för att undgå att röja min existens. Men i den värld av oro som rasar omkring oss har jag varseblivit att tryggheten är satt under hot… Det var inte så längesedan… och det kan hända igen.

Tänk om det i världen fanns fönster där glaset var ett filter… ett filter, som när man såg genom det, vände hat till kärlek och hopp… och som i det ögonblicket trängde in i hjärtat likt en livsbådande stråle av mars-sol… En stråle med sådan kraft att den utplånade allt mörker… och genom sin energi vann hela den frihet som fjärilen i ladan så ivrigt längtade till…

GOTT NYTT ÅR!