Takläggning och falurött

Takläggning #1

Nockplåten målad

Flera månader har gått sedan det stora arbetet med renoveringen av källargrunden avslutades. Mycket har kommit emellan och det fortsatta arbete skjutits på framtiden. Den mörka årstiden har mest bestått av släktforskning och vila. Det har också varit arbete med ved och buskar, lövröjning i ängarna och nu senast kultivering av potatis- och grönsaksland.

De senaste dagarna har jag försiktigt närmat mig källarprojektet. Funderat en del på hur det skall fortskrida. En första insats gjorde jag idag då nockplåten fick en behandling som den länge blivit missunnad. Nockplåten är hemmagjord av galvaniserad plåt. Men den mesta av galvaniseringen har genom åren eroderat. I stort sett hela plåten har blivit rostig.
Eftersom teglet fortfarande ligger nedplockat i pallkragar gick det nu smidigt att komma åt nocken. Tegelribborna är förvånande friska efter många årtionden under de löst liggande lertegelpannorna.
Ribborna är i det mesta i så bra skick att de håller att klättra på.
Plåten är nu stålborstad och handslipad med sandpapper. All rost är inte borta men efter ett par energidränerande timmar lämnade jag godkänt för övermålning.
Målningen gjorde jag med min egen hemmablandade järnmönja enligt samma formula som när jag målade taket på stugan 2013.

Järnmönjan är järnoxid, hematit, som utvinns ur röd jord från Spanien. Receptet är ett kilo järnmönjepulver till en liter kokt linolja. Börja med hälften av oljan och rör till en färggröt. När gröten är slät fylls resten av oljan på och röres sedan till en slät färg. Roligt, enkelt och naturligt. Och sedan kan man kladda hur som helst! Om man får färg på händerna är det bara att tvätta med linoljesåpa och ljummet vatten. Penslarna förvaras stående i rå linolja tills nästa gång de skall användas.

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/09/bokslut-over-malarsommaren-2013.html

Jordkällaren restaureras #4

Jordkällaren restaureras #3

Jordkällren restaureras #2

Jordkällaren restaureras

Häromdagen hade jag hjälp att plocka av teglet från jordkällartaket. Det var den första och nödvändiga åtgärden inför den stundande och mera omfattande restaureringen. Idag har det arbetet startat. Det kan nog sägas vara i ”grevens tid”. Att vänta skulle utan tvekan leda till ännu större förfall. Och som till sist sannolikt gjort att källaren slutat som ruin.
De mest synliga och akuta skadorna att reparera är murarna kring dörröppningen. Där har stenvandringen pågått under lång tid. Invändigt har det också börjat läcka på ett par ställen och den bakomvarande fyllnadsjorden har börjat rinna in på källargolvet. Dörrkarmarna har bågnat. Dörrarna har inte gått att stänga. Inte heller öppna. (Två dörrar!). Innertaket har rasat in. Det sedan den bärande mittbjälken skadats av röta. Överbyggnaden, yttertaket, har dock hållit tätt. Och det är mycket tack vare det som det övriga trots allt klarat sig så hyfsat bra som det har. Den bärande konstruktionen har dock förflyttats och tappat kontakten med sina stödpunkter.
En stor del av förfallet har pågått och varit synligt under flera år. Det har dock varit andra tunga projekt av liknande slag som fått förtur. Men nu blir det äntligen av!

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2022/11/avtackning.html

Avtäckning

Idag har jag haft hjälp av vännen Ingemar att påbörja restaurering av jordkällaren i Skog.
Tillsammans har vi plockat ner teglet. Vi har också borstat det rent. Nu står 352 pannor uppställda på lastpallar för att, när allt är klart, åter läggas på plats.
Det är i vissa stycken en ganska omfattande restaurering som stundar. Närmast på tur står att stoppa den stenvandring kring källarens öppning som pågått under lång tid. Här har länge funnits en viss rasrisk.
I nästa skede är det dags att bygga nytt innertak. Det är flera år sedan som det gamla rasade. Mittbjälken hade ruttnat i ena änden och hela taket brakade in.
Den bärande yttertakkonstruktionen har klarat sig förvånansvärt bra genom de drygt hundra åren som gått sedan källaren uppfördes. Här kommer det dock att behövas fräschas upp på en del ställen.
Mest för att veta att det så långt som möjligt är friskt under teglet. Lite målning med järnmönja på plåtdetaljerna och lite fix med vindskivor på norrsidan.
Just nu är det inriktning på att tömma källaren på det nedrasade taket och gammal inredning.
Sedan blir det Axengren och Hulander som får ta tag i att åtgärda stenvandringen. De har varit här tidigare. 2018 gjorde de ett omfattande räddningsarbete av stengrunden till det gamla boningshuset. Förra året gjorde vi tillsammans en restaurering av stenbron över bäcken. Länkar nedan.
Sannolikt kommer jag att lägga jordkällarprojektet i malpåse över vintern. Innertak och träarbeten får nog vänta till den varmare årstiden.

Relaterade länkar
Stenbron 2021:
https://sunebroman.blogspot.com/2021/10/bron.html
https://sunebroman.blogspot.com/2021/10/bron-restaureras-2.html
https://sunebroman.blogspot.com/2021/10/bron-restaurerad.html

Husgrunden 2018:
https://sunebroman.blogspot.com/2018/11/stenvandring.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/11/stenvandring-dag-2.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/11/stenvandring-3.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/11/stenvandring-4.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/11/stenvandring-5.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/12/komplettering-och-justering.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/12/sista-stenen.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/12/grunden-fardigstalld.html

Gräsbränning i Källarrenen

Idag tog jag ledigt från röjningen. Med tiden hade det uppstått ett ansenligt behov av inre tjänst. Som att städa. Tvätta. Ja, sådant som tenderar att bli eftersatt när annat, mer stimulerande, tillåts gå före.
Samtidigt är det behövligt med lekamlig återhämtning. Räfsan är ett bra träningsredskap för överkroppen, men efter några dagar infinner sig en påtaglig ömhet i musklerna jämte stelhet i nacke och rygg.
Framåt eftermiddagen fick jag dock för mig att gå ut och känna på det lurviga fjolårsgräset i källarrenen. Kunde det måhända vara så torrt att det skull gå att bränna hela backen?
Jo, då… det kändes absolut genomförbart! Trots att det kommit lite snö under natten och att det bara varit ett par grader och nordostlig vind hade det torkat upp. Källarbacken ligger i sydvästsluttning. Där hade varit vindstilla och solen hade legat på hela dagen. När jag stack ner handen i gräset kändes det alldeles ljummet.
Jag satte min plan i verket. Fyllde vattenkannorna några gånger och vattnade rikligt kring den tänkta brandytan och tände på. Sedan skötte allt sig helt självt. Det var bara att följa eldens framryckning genom fjolårsgräs och vinterståndare av johannesört.
Senare på kvällen gick jag en sväng uppåt skogen. Kanske skulle jag få höra vårens första morkulla dra över Intagskullen. Det blev ingen morkulla. Men minst lika trevligt var att få höra vårens första stare. Blygt och återhållsamt levererade han några välbekanta visslingar. Någonstans uppe i den högsta almen satt han. Först kunde jag inte få syn på honom. Men strax lämnade han sin höga position och flög raka vägen in i holken på samma träd.
Den isiga kvällsvinden till trots… sinnena signalerade tydligt att det är vår i luften. Himlens speciella rodnad… koltrastens gnolande upp i brynet… starens återkomst… allt detta pekar ut vårens riktning. Och imorgon är det vårdagjämningen...

Arkeologidag i Näsboholm

Arkeologidagen är en nationell temadag med aktiviteter över hela Sverige. Den arrangeras alltid sista söndagen i augusti och har funnits sedan 1988. Syftet är bland annat att ge människor möjligheter att förstå och tolka historien. I Ulricehamns kommun fanns flera intressanta sådana aktiviteter.
I en förhandsartikel i Borås Tidning i veckan berättades bland annat om en guidad vandring till tegelbruket i Näsboholm. I reportaget publicerades också en bild som fick mig att haja till. Bilden var tagen av Bo Carlsson. Den visade tre stycken gamla tegelpannor. En av pannorna hade en tydlig stämpel på klacken. Ett N.
I samband med att jag nyligen gjorde lite restaureringsarbeten på min gamla jordkällare byttes några gamla pannor ut. Bland dessa pannor fann jag några som har just ett sådant N. Vid det tillfället fantiserade jag om varifrån pannan kunde ha tillverkats. Men fantasin förde mig ingenstans. Men nu, via tidningsbilden, fick jag svaret. Den är alltså tillverkad i Näsboholm i Marbäck. På den västra sidan av Åsunden i höjd med Alhammar.
Jag blev nyfiken på att veta mer om platsen och tegelpannornas ursprung.
I Näsboholm har det funnits tegelbruk sedan 1700-talet. Bruket tillverkade både mur- och taktegel. Dock finns inga säkra uppgifter på när tillverkningen startade. Det man känner till är att manbyggnaden på Näsboholms gård var uppförd 1782 och då med tegel från bruket på gården. Vid tillverkningen användes blålera från Åsunden. Under hela 1800-talet låg bruket på samma plats. Men i början av 1900-talet flyttades det ett stycke och nyuppfördes. I slutet av bruksperioden fraktades leran från lergravarna med ett litet ånglok fram till själva bruket. Arbetsstyrkan uppges ha varit omkring 25 man.
Under dagens vandring fick jag nöjet att tala med en gammal infödd marbäcksbo, Alvar Johansson i Storegården. Han var uppväxt i Näsboholm. När Alvar fick veta att jag kom från Tvärred tillfördes historien lite nya dimensioner. Alvar berättade att hans mor kände många tvärredsbor.
– Ja, säger Alvar, på sin ålders höst när mor läste dödsannonserna i Ulricehamns Tidning hände det titt som tätt att det var bekanta från förr som gått bort. Bekanta från Tvärredskanten. Detta hade sin bakgrund i att det var just många tvärredsbor som arbetade på tegelbruket. Även på det intilliggande sågverket. Tvärredsborna som arbetade i Näsboholm kom via sjön. Från Alhammar eller Rude. Vår, sommar och höst rodde de över vattnet. Under vintern kunde de gå på isen. När isen var osäker använde de sparkstötting, berättade Alvar. Sträckan över sjön är cirka 1300 meter (0,7 sjömil).
För mej blev detta blev lite som att sy ihop säcken. En del av tegelpannorna som jag har på mitt jordkällartak här i Skog kan alltså varit tillverkade av någon tvärredsbo. Alvar berättade också att det var snickare från Tvärred som byggde Åsundens station. Bygghantverkare från Tvärred var kända för sin kunnighet. Men det är, som man ofta brukar säga, en annan historia.
Efter att jag nu fått besöka platsen där mina tegelpannor är tillverkade, och fått veta mer om förhållandena, känns pannorna med ens mycket mera värdefulla. De har fått en historia… och det var ju precis det som Arkeologidagen hade som mål…
Innan jag påbörjade källarrestaureringen i somras hade jag bara fått för mig att allt tegel på taket måste ha kommit från det närbelägna tegelbruket i Haganäs. Det kan också mycket väl vara så att en del av teglet kommer just därifrån. Ett stort antal av pannorna saknar nämligen stämpel men är helt för övrigt lika i formen som de från Näsboholm.
I Tvärredsboken ”Tvärred förr och nu” berättas i kapitlet om Högagärde om två tegelbruk på gården vid Yttre Åsunden. Det första bruket skall ha legat på Skärve-udde. Precis som i Näsboholm tillverkades där mur- och taktegel samt en del keramik. Tegelbruket på Skärve-udde har sannolikt varit föregångare till Haganäs-bruket. Inte heller här finns några exakta årtal för när bruket startade. Men Astrid Gustavsson, född 1905, berättar i Tvärredsboken att hennes farfar, Karl Larsson från Marbäck, år 1854 kom till Haganäs tegelbruk. Han blev där anställd som brännmästare. Sannolikt hade han kunskap och erfarenhet från tidigare anställning vid bruket i Näsboholm.
Innan jag idag for till Näsboholm tog jag en hastig titt bland jordkällarens tegelpannor. Jag upptäckte då ett par pannor med en annan stämpel, nämligen ett U. Utan att veta får jag gissa. Jag gissar att de pannorna han härröra sig från Ulricehamn. Där drevs under tegeltillverkning under hela 1800-talet. I ”Ulricehamns krönika” (Gustaf Boger, 1951) kan man läsa: ”År 1828 sades det, att där tillverkades så mycket tak- och mursten som stadens och angränsande landsbygds behov fordrar. Leran togs från ett intilliggande lertag och lär ha varit av god beskaffenhet, men teglet ansågs inte alldeles förstklassigt.”
På mitt källartak finns alltså pannor med olika ursrpung. Det kan mycket väl ha varit så att under de hundra åren som källaren stått där i backen har det behövt bytas någon panna då och då. Som nu i sommar då jag gjort precis detta. Eftersom det på gården finns ett litet förråd av reservpannor är det sannolikt att mina förfäder, min morfar eller morbror, samlat på sig från olika ställen när tillfälle getts.

Tack Marbäcks hembygdsförening och dagens guide Bo Carlsson för en välrepeterad historisk skildring!

Källor:
Marbäck – Bygden vid Åsunden, Marbäcks hembygdsförening 2000.
Tvärred förr och nu, Tvärreds hembygdsförening 1988.
Ulricehamns krönika, Gustaf Boger 1951.

Bilderna:
1) Utsnitt över Näsboholm ur härdaskartan från 1890. (Några år före järnvägen, som var klar 1906, byggdes).
2) Lergrav som nu är en vacker damm med egen historia.
3) Dagens ciceron Bo Carlsson visar upp en Näsboholmspanna.
4) Alvar i Storegården (sittande).
5) Källartaket i Skog.
6) En av mina egna pannor från Näsboholm. Tillverkad under 1800-talet.
7) Ytterligare en av mina pannor. Den med U-stämpel.

Ansiktslyftning

Den gamla jordkällaren har sett rätt ledsen ut ganska länge. Och kanske har dess nedstämda uttryck i någon mån speglat dess inre. Jordkällaren har inte varit använd på flera årtionden. Innertaket av trä har rasat in och en del stenar i murverket är sakta på glid. När jag nyligen fick hjälp med en fackmannamässig besiktning av skicket blev jag dock försiktigt optimistisk. Jordkällaren kommer att klara sig i många år framöver. De inre skadorna är i jämförelse ganska små.
För att pigga upp både mig själv och den gamla källaren har jag i dagarna gjort en behövlig ansiktslyftning. De murkna vindskivorna byttes ut mot nya. Ett par av de allra sämsta panelbrädorna likaså. Brädorna målades med Tranemo rödfärg. Vinskiveplåtarna slipades rena från rost och målades med min hemmagjorda mönja – kokt linolja och spansk rödjord.
Nu är ansiktena gladare på både mig och jordkällaren. Vad det beträffar det inre finns en del att jobba vidare med…