söndag 31 augusti 2014

Hattparad






Det har knappast undgått någon som varit i skogen de senaste veckorna att det formligen dräller av svamp. Värsta hattparaden. Måste vara en svampkännares dröm att gå och botanisera bland den enorma artrikedom som poppat upp överallt i markerna. Jag har varit ute på ett par promenader idag. En längre förmiddagsrunda och en kort kvällsdito. Jag var inte alls ute för att leta svamp. Det var mera så att jag formligen snubblade över några fina exemplar. Svåra att motstå. Det blev ingen jätteskörd. Tre liter rensad karljohan som nu ligger på tork. Lagom till ett par omgångar karljohansvampsoppa. Kantareller blev väl en dryg liter. Fryser ett litet paket och blandar resten i min pyttipanna till lunch i morron.
Förutom de svampar som följde med hem träffade jag på en grupp med vackert röda flugsvampar, några (som jag tror) giftkremlor och en litet gäng med vit flugsvamp. Den vita flugsvampen är inte att leka med. Giftig som fan, rent ut sagt.  Det står i wikipedia att den anses förrädisk eftersom den till utseendet liknar populära matsvampar. Jag har svårt att komma på vilken populär matsvamp som är lik vit flugsvamp? Skulle vara någon röksvamp då kanske? Hursomhelst. Jag plockar aldrig vita svampar överhuvudtaget förutom någon skumsvamp för att variera smågodiset. För övrigt aldrig vita svampar. Det finns ju gula och bruna och det räcker långt... Jo, förresten... ängschampinjoner har jag plockat härutanför i ängen... men de har ju rosa lameller och luktar champinjon...


Bild 1) Giftkremla (tror jag – inte säker).
Bild 2) Kantarell
Bild 3) Röd flugsvamp
Bild 4) Vit flugsvamp
Bild 5) Karljohansvamp i torkollorna
Bild 6) Kantareller i stekpannan

lördag 30 augusti 2014

Tydliga instruktioner



Idag blev det städdag för hela slanten. Såpskurat golv, tvättat tapeter, tvättat snickerier. Och så har jag gjort en sak som jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv. Klistrat fönsterremsor! Sånt här gjorde alla förr i tiden. Ända fram tills dess då fönstren byttes ut till dubbelkopplade. I gamla hus plockade man ur sina innanfönster när sommaren kom. Och sedan skulle de sättas in när höst och kyla började göra sig påmint. I gamla huset i Skog är det innanfönster överallt. Men jag har inte plockat ur dem på sommaren. Naturligtvis därför att jag inte bor i huset. De har fått sitta kvar. Men i samband med att de yttre fönstren nu varit nertagna för kittning och målning var det nu läge för att plocka ner även innanfönstren. Befria båge och karm från gamla smutsiga, trasiga remsor som suttit i åratal. Och putsa glasen förstås. Det var ett överraskande trivsamt och småpyssligt arbete med remsorna. Först tvätta bort de gamla. Och sedan klippa till och sätta upp nya. Det kändes så fräscht och rejält när allt var klart. Garanterat dragfritt.
Remsorna hade jag i gamla gömmor. Sparat från förgängelsen. Och instruktionerna på de gamla rullarna med fönsterremsor är tydlig:

O B S E R V E R A .
Vid påsättande av fönsterremsan skall fönsterbågen fuktas, varvid bågen samtidigt befrias från damm, fett och andra småpartiklar som hindra remsan att fastna. Fukta alltså inte själva remsan, ty då kan klistret tvättas bort.

fredag 29 augusti 2014

Vi ploppar upp vid Hofsnäs




Idag blev det paddling. Och därför också paddelbilder i kvadrat. Vi fångade dagen redan tidig förmiddag. Drog från hemmahamnen vid Haganäs med kurs på Åkersör och älgliket*). Därefter ploppade vi upp vid Hofsnäs. Det blev en sådan där efterlängtad augustipaddling. Med sommarvärme och spegelsjö. Idag hade jag också lyckats få med mig kikaren. Och det var påpassligt. Det blev en hel del fågel att kika på. En flock med ett tjugotal storskrakar lämnade sin viloplats på Haganäs brygga när vi kom och störde. De simmade sedan,  på bredd som en armada, ända ut till mittsjöss. Längre ut – bortåt Trollö – fick vi se en av årets två havsörnsungar. Den satt i toppen av en gran och spanade över sin födelsesjö. Mörkchokladbrun. Stolt. Alldeles intill landade en uppjagad lärkfalk. Samtidigt hördes och syntes flera stycken fiskgjusar. Fyra tror jag att jag fick ihop. Troligen en hel familj. I detsamma dök det plötsligt upp en större falk. Lärkfalken gjorde utfall varnade kraftfullt. Jag hann inte riktigt uppfatta vad som hände men det blev en  kort luftstrid. Troligen var det en pilgrimsfalk på genomresa som störde lärkfalksparet. Senare såg vi också en sparvhök som kom glidande på låg höjd innifrån en buskridå i sjökanden. Fyra, eller möjligen fem olika rovfågelsarter på mindre än en timma. Det uppfattar jag som smått sensationellt. Som grädde på det ornitoligiska moset fick vi också kontakt med en storlom som skyggt simmade och dök framför oss när vi kom närmare Hofsnäs.
Den ömmande och trötta ryggen skötte sig bra under hela paddlingen. På eftermiddagen tog jag också en rejäl basturunda i Kallbadhuset. Faktum är att nu i kväll, när detta skrives, känns det som om det värsta har varit. Mjuk paddling och lite växeltramp inne i kajaken är ganska skönt för rygg och ben. Och bastu – växlat med kalla bad. Välgörande.

Bild 1) Ulrika på spegelblankt vatten. Trollö i bakgrunden.
Bild 2) Vi ploppar upp vid Hofsnäs.
Bild 3) Marie och Ulrika på väg norrut. Torpabron i fonden.
Bild 3) Marie och Ulrika. Högagärde i fonden.

*) För några veckor sedan upptäckte vi härute på Åkersör en död älg. Lukten av lik kändes på långt, långt håll och blev den första indikationen på att något dött fanns i närheten. Sedan när kommit närmare lyfte kråkor, korpar och en havsörn från aset. När vi kom fram såg vi älgen i strandkanten. Nu idag fanns inga spår av död älg. Lukten var borta och inget gick att se. Kanske har asätarna och det höjda vattenståndet tagit hand om liket.

onsdag 27 augusti 2014

Sent i augusti



Senare delen av augusti har inte bjudit på sig som varande en sommarmånad. Mera har den upplevts som sen september. Eller stundtals till och med november. Men idag kom sol och värme tillbaka. Dock troligen endast för en kort sejour.
Några dagar nu har jag försökt att vara aktiv och göra nyttiga saker men kroppen vill inte vara med. Besöket hos naprapaten för ett par veckor sedan blev en kort vila från besvären. Nu svarar ryggen med ett rejält skott mitt i krysset. Ischiasnerven är troligen i kläm för benen lyder inte när jag ger kommando om framåt marsch. På grund av detta går jag nu omkring som en gammal 60-årig gubbe. Böjd och livsled.
För att lindra smärtan något tog jag mig ner till Kaptensviken för ett eftermiddagsdopp. Att kyla ner och värma upp några gånger gör att den värsta smärtan ger vika. Åtminstone för en stund. Framåt kvällen, medan solen fortfarande värmde, hämtade jag en liggfåtölj, modell Baden-Baden, och parkerade mig borta vid ladugårdsgaveln mot väster. Där växer ett magnifikt bestånd av blommande ängsvädd. 1) se nedan. I en timma låg jag där helt stillsamt. Bara för att följa händelserna i denna avgränsade del av världen. Blomflugor, bin, humlor, flyn och fjärilar i mängder. Väckta ur sina gömslen. Just idag blev det så varmt och soligt att sommarens nykläckta nässelfjärilar kunde fylla på med energi. Från blomma till blomma så länge solen värmde. Den energin kan säkert göra gott. De skall, när höst och kyla kommer på riktigt, uppsöka ett skyddat ställe för att övervintra. När vårsolen sedan sänder sina första strålar uppväcks de till nytt liv. Kanske vi ses då igen... fjärilarna och jag...


1)  Jag har berättat om ängsvädden tidigare: http://sunebroman.blogspot.se/2014/07/humlorna-jublar.html


tisdag 26 augusti 2014

Vid bäcken


Varje dag nu, som jag är hemmavid, plockar jag basen för mina måltider ut egen jord. Potatis, morötter, rödbetor. Det blev bladmögel på potatisblasten i år. Men hittills har jag varit förskonad från brunröta i någon större omfattning. Därför passar jag på att frossa i potatis. Och det är ingen överdrift att påstå att den hemodlade potatisen smakar himmelskt. Oavsett vilken sort jag väljer. Marine, Timo, Cherie eller Amandine. Lite olika karaktärer men alla väldigt smakliga. Strax intill min åker rinner bäcken. Bäcken har inget namn. Den heter just bara Bäcken. Uppifrån skogen ut på Hûle tegar och ner till sjön rinner den. De senaste veckorna har det, precis som överallt annorstädes, varit ymnigt med vatten i den lilla bäckfåran. Det brusar vackert. På morgonen kan jag kan tydligt höra om det regnat på natten. Då är bruset starkare. När jag plockat mina primörer går jag alltid till bäcken för att tvätta dem. Det är trivsamt att göra den lilla vändan med potatiskrukan. Sätta sig på huk och låta vattnet virvla runt bland potatis och morötter. Kolla lite på naturen. Lyssna och se. Det blir också en naturlig mötesplats för mig och kossorna i ängen. De blir nyfikna när jag kommer och de dras dit där jag sitter. De väljer alltid bäcken att dricka ur. Det friska och rörliga vattnet går före det som jag slangat upp i baljorna.
Vi får en pratstund och sysslar samtidigt var och en med sitt...

torsdag 21 augusti 2014

Kajsa och Silva gör entré



Just när solskenet var som finast i dag på förmiddagen gjorde idisslarna, Kajsa och Silva, entré i stora ängen. De är båda så kallade sin-kor. Dräktiga och tagna ur mjölkproduktion fram till kalvningen i månadskiftet oktober–november. Man kan säga att de är ”gravlediga” och på ”husmorssemester” här i Skog. Silva (som förresten betyder just skog) var här också förra sommaren. Idag när hon klev ur transportvagnen och mötte sin nya frihet log hon igenkännade emot mig. Och kom genast fram och nosade. Vi känner varandra sedan tidigare, så att säga. Minst en och en halv månad skall kossorna vara här. Allt beror på återväxten. Blir den bra stannar de tiden ut. Det är fantastiskt roliga att kunna släppa kossor här mitt i byn. Djuren blir en prydnad. Ängen blir som en scen med ett spel att skåda. Ett skådespel. Och jag vet att flera boende här uppskattar det brokiga och fängslande inslaget i landskapsbilden. Det gillar jag!

– – – – –

I den nedersta bilden av de tre har jag gjort några små ingrepp. Den är retuscherad och vissa saker har plockats bort. Kan du märka vad?

– – – – –

PS. Silva är den av kossorna som har horn.


onsdag 20 augusti 2014

Skurdag


Det ymniga regnandet fortsätter. Sedan igår eftermiddag vid tretiden hade det kommit 35 millimeter här hos mig. I natt regnade det oavbrutet. Idag täta skurar som kommit och gått. Nu är det riktigt blött  i markerna. Var man än sätter ner fötterna klafsar det och skvätter. Den lilla bäcken, som för mindre än en månad sedan var helt uttorkad, har fått liv igen. Den uppvisar en omåttlig kraft. Brusar märkvärdigt och tenderar att helt svämma över av högmod. I morse låg stora skumbollar i kanterna. Vattnet virvlade och krumbuktade i de trängsta passagerna. Mellan skurarna har kusin Sören och jag gjort färdigt elstaketet. Och i morgon kommer kossorna.
Bland de saker som förärades mig på min födelsedag härförleden fanns en flaska linoljesåpa från Gysinge Byggnadsvård. Efter att ha läst igenom den medföljande skriften om såpans användningsområden och förträfflighet kunde jag inte motstå att testa dess kraft. Denna onsdag blev på detta sätt en alldeles enastående och likaledes fulländad skurdag... med skurar ute och skurar inne...

tisdag 19 augusti 2014

Förarbete för efterbete


Idag har kusin Sören och jag förberett årets kosläpp. Det är åttonde året nu som vi gör detta jobbet tillsammans. När jag frågade Sören hur länge sedan det är vi gjorde det första gången, svarade han: Ja, det kan väl vara fem år sedan. Så fort går tiden. Första gången jag hade kor på efterbete här i ängarna var alltså 2007. Det har varit lite dåligt med återväxten i år. Efter den torra sommaren stannade växtligheten nästan upp helt. I alla fall på de torra och magra delarna. Normalt brukar kossorna komma hit i mitten av augusti. Nu blir det en vecka senare. Anledningen till att jag vill ha efterbete är att, så långt möjligt, efterlikna det ängsbruk som varit rådande historiskt. Ända fram till 1950-talet gick nötkreaturen på sommarbete i skogen. Ängen var till för att skörda vinterfoder. När höet var bärgat fick korna komma ner i ängarna några veckor senare, då gräset åter börjat växa. Då var skogsbetet ganska magert och avbetat. För korna var det verkligen som att komma på ”grönbete” när de fick smaka på den unga och friska återväxten. De fick sedan gå i ängarna tills det var dags att komma in i ladugården. Betesdjuren bidrar till den önskade utmagringen. De bidrar också till att skapa oro i markskiktet så att nya frön kommer i kontakt med jorden och kan gro. I år har jag närt förhoppningar om att kunna få ett par veckors hästbete också. Hoppas att det skall gå i lås. Det finns vissa partier i ängen som lider av en alltför rikligt mossväxt. Med kallblodshästar som trampar och skaver är målet att få ännu bättre täthet i örtskiktet på bekostnad av den oönskade hakmossan.
Dagens arbetsväder var mäkta tjurigt. Regn och blåst. Vi blev klara med ”ringen” kring hela betesarealen. I morgon skall jag sätta upp avskiljare så att jag kan styra betestrycket som jag vill. Jag delar upp arealen i tre ”tårtbitar” där åkermarken också ingår. Dessutom har jag ytterligare en fjärde fålla att stängsla som läggs ihop med huvudarealen mot slutet av betesperioden.

måndag 18 augusti 2014

Bönskörd



Tillsammans med mina potatisar satte jag en rad bondbönor (Vicia faba – ”Aquadulce”). Det tog ganska lång tid innan de kom upp. Ändå hade jag följt rekommendationen att lägga bönorna i blöt ett dygn före sådd. Kanske var det för kallt i jorden.
Jag tycker inte bönorna motsvarat mina förväntningar. Just denna sort beskrivs som Kulturarv från 1885. Mycket tidig och högavkastande med 6–7 stora vita bönor per balja. Ingen av baljorna på mina 30 bönplantor har så många fullutvecklade bönor. Mera rättvisande hade varit att lova 4–5. Jag tror mig dock veta orsaken till ”missväxten”. Det utvecklades väldigt rikligt med svarta bladlöss på bönstänglarna. Och antalet löss kulminerade just som bönorna skulle till att blomma. Blommorna verkade inte klara att slå ut ordentligt. Min teori är alltså att den stora mängden bladlöss hämmade både blomning och pollinering. Med färre bönor som följd.
Så blev det alltså med bondbönorna denna säsong. Detta till trots – de bönor som jag pillade fram smakade utmärkt. Jag kokte dem ett par minuter i lättsaltat vatten och åt sedan en handfull varma bönor med en klick smält smör och lite flingsalt. Lyxigt och ytterst välsmakande. Så gott att det är väl värt ett nytt odlingsförsök nästa säsong.

Hoppas att bli bönhörd,
när jag önskar riklig bönskörd.

söndag 17 augusti 2014

Löftesrikt


Igår skrev jag här på bloggen om hur snabbt förändringar kan ske. Igår var det vädret som ändrades. Mot alla odds blev lördagen en av de finaste dagarna i veckan. Den blev precis som jag önskat och långt mycket bättre än vad någon prognos hade spått. Jag kan ibland få för mig att det finns en högre makt som styr min önskan. Det är naturligtvis bara i sagorna och fantasierna som det är så. Men jag tycker inte att jag för den skull behöver sluta att tänka så. Under årets målningsarbete hade jag de bästa tänkbara förhållanden i en hel månad. Jag önskade att juni skulle ge mig möjlighet att genomföra mitt projekt och det uppfylldes på det allra mest fantastiska sätt. När vi sedan skulle ha slåtter och bärga hö så var det i stor sett samma fullträff. Det såg väldigt dystert ut men i sista stund drogs moln och väta åt sidan och vi kunde genomföra allt enligt planen. Och nu alltså min sextionde födelsedag. Lördagen skulle bli usel vädermässigt. Alla sa det. Smhi.se sa det, yr.no sa det, klart.se sa det. Men det blev tvärtom. Det blev som jag önskade, och som det brudpar som gifte sig på Åsundsholm samma dag, önskade.
Idag när jag städade upp efter gårdagens födelsedagsfirande var det ganska ruggigt väder. Men för mig gjorde det detsamma. Jag gick och mös samtidigt som jag diskade, plockade och städade. Plötsligt upptäckte jag en fjäril. I en av mina pelargoner i söderfönstret satt en liten guldvinge! Den gjorde mig glad! Och undrande. Hade den sökt sig in för att skyla sig för vädret? Hade den tänkt att övervintra? Hade den kommit inför mina ögon för att berätta något? Strax därefter upptäcker jag att en av de fem liljorna i fönstret mot väster har en stor och fyllig knopp. Ingen av dessa liljor har blommat sedan jag fick dem under mitt beskydd. Det är tolv år sedan. Nu är den första blomman på väg. Har den kommit för att få mig att stanna upp inför livet? För att jag skall fånga mina dagar?  Har den kommit för att berätta något? Troligtvis. Troligtvis bär både fjärilen och knoppen på ett löfte... vad löftet kan vara är inte kristallklart... inte ännu... men det skänker hoppfullhet och optimism... och framförallt väcks min nyfikenhet...

lördag 16 augusti 2014

16 augusti




Idag, den 16 augusti börjar smygjakt på råbock. Hornbärande djur får jagas från och med i dag. Smygjakt betyder inte att det jagas i smyg. Nej, det är jägaren som smyger för att jaga. Ingen hund. Bara jägaren mot råbocken. Jag är inte jägare. Min koppling till dagens datum är att jag firar min födelsedag just denna dag. I år för sextionde gången i ordningen. Jag föddes alltså den 16 augusti 1954. Det var måndag. Klockan var halv tio på kvällen. Min vikt var 4,4 kilo Längden 55 centimeter. Håret var rött. Ögonen blå.

Jag har haft en hel del ångest för den här dagen. Den sextionde födelsedagen. Det har känts ödesmättat på något sätt. Precis som att det mesta av livet ligger bakom. I nära 43 år var jag en stolt medarbetare på en dagstidning. Plötsligt är jag nu en som skäms för att vara en arbetslös. Frågorna och oron inför framtiden har hopat sig och blivit mer och mer som ett ogenomträngligt töcken. Tar mer och mer plats. Och mera kraft.
När jag vaknar denna morgon och drar upp rullgardinen är världen utan för grå och dyster. Det är mulet. Det har regnat i natt och hela landskapet är inpackat i en grå dimma. Jag kollade senast igår på alla vädersajter som går att uppfinna för att se om det kunde skönjas någon ljusglimt i tillvaron. Men icke. Alla prognoser visade dimmoln, helmulet med regn och kanske dessutom något inslag av åska. Ja, ja. Det var så min sextionde födelsedag skulle se ut. Grå och dyster. Men, för tusan, jag hade ju bjudit några gäster. Bäst att försöka skingra tankarna och börja fixa lite inför eftermiddagen och kvällen. Åkte upp till Skog för att värma huset. Just när jag steg ur bilen hörde jag en mindre hackspett uppifrån eket. Genast blev jag bättre till mods. Tände i vedspis och i kakelugn. Plockade fram lite prylar som skulle behövas. Alldeles som jag höll på hörde jag några välbekanta visslingar. Jag sprang ut på trappan. Ovanför stugan mot en blå himmel kretsade två fiskgjusar på låg höjd. Varje gång deras undersidor träffades av solens strålar blixtrade till, som spegelreflexer, i den silvervita fjäderdräkten.
– Vi skall dra i molntäcket så mycket vi förmår, lovade de. Och för varje varv de flög desto mera skingrades molen. Vid elvatiden var himlen mera blå än grå. En lätt bris smekte över nejden. Jag satte upp min lilla flagga och den lekte i vinden. Hoppet för dagen tändes och fick allt mer fäste i mitt sinne. När vi kom till Åsundsholm för att äta lunch flödade värmen emot oss. Senare på eftermiddagen, när alla mina gäster kommit, kunde vi sitta ute och fika. När grillen tändes var det fortfarande uppehåll. Senare, framåt natten, var det stjärnklart och Karlavagnens sju stjärnor avtecknade sig som kristaller mot den mörka augustihimlen.
För mig blev denna dag en fantastisk födelsedag. I takt med att mina vänner dök upp fylldes jag av tacksamhet och glädje. Framförallt nåddes mina tankar av hur snabbt allt kan förändras. Allt det grå, som spåddes i alla dystra prognoser byttes hux flux mot klart väder, sol och värme. Det blev precis så som jag önskat mig att min dag skulle se ut. Precis så kan det också vara med livet, tänker jag. Trots att allt kan se dystert ut kan det snabbt vända och bytas mot glädje, hoppfullhet och tro på framtiden. Även om man förlorat ett och annat på vägen och har fyllt sextio så finns det hopp om ett bra liv…

torsdag 14 augusti 2014

Vi ploppar upp i Bogesund




Bogesund blev mål och vändpunkt för kvällens paddling. Det blåste tämligen friskt och på vågtopparna red vita gäss. I medvinden kunde vi stundtals surfa på vågorna. Men det gällde att skjuta på med paddeln för att få bra häng. Vi gjorde en lov upp mot Kallbadhuset. Roligt, tyckte jag, att få detta perspektiv. Det vanliga är annars att jag sitter i bastun eller på bryggan och blickar ut över den långsträckta Åsunden. Just i denna vackra sensommarkväll hade segelsällskapet satt många segel på vädring. Och det var bra skjuts på båtarna i sydvästan. Skum kring bogen och frekventa kapsejsningar.
Vi angjorde Bogesund vid Kanothuset. Var annars! Lutade oss mot väggen, fikade och njöt av solens allra sista strålar innan den sjönk ner bak skogen vid Strands. När solen dalat friskade vinden i ytterligare och blev byig. Vågorna som vi tidigare lekullt surfat på gav nu, i motvinden, en dusch över däck vid varje bölja. Ute på vattnet var vinden ljuvligt ljum. Sjön var som en ackumulator – laddad med sommarglöd. Nu bjöd den på en tropisk touch med fuktig luft och värme. En så'n kväll det blev! En fantastiskt förlängning av sommaren. Får se var vi ploppar upp härnäst...

onsdag 13 augusti 2014

Händelser i natten




Innekatten Simba blir alltmer lik sin stora släkting Panthera leo – lejonet i Afrika. Från att ha legat inomhus på nätterna och sovit i lugn och ro, precis som människorna han bor hos, har han nu helt ändrat vanor. Nu går Simba ut i skymningen. Är ute hela natten och kommer in på morgonen när det ljusnat. Sedan ligger han, med tassen framför ögonen, på någon av sina favoritplatser och sover det mesta av dagen.Vad han gör hela nätterna är inte helt klarlagt men vissa spår kan ibland avläsas. Till exempel när jakten varit lyckosam. Några näbbmöss som dött av hjärtslag har jag funnit framlagda som bevis för nattlig fångstlycka. Nyligen hade ett litet ynkligt skogsmusbarn blivit Simbas jaktbyte. Nattens timmar är säkert väldigt spännande. I synnerhet för en innekatt som just börjat konfronteras med sina egna inneboende instinkter. Simba håller helt enkelt på att utforska vem han egentligen är. Från att ha varit en soffprydnad har han nu kommit ut som jägare. Och han har fyllt på rejält med äventyr och spänning i sitt liv. Ugglornas skrik, grävlingens snörvlanden och fladdermössens fladdrande blir som spöken i natten. Att han råkar i slagsmål då och då har jag hört. När det gått för hett till har han kommit in en stund och vilat upp sig. Men sedan gett sig ut i mörkret igen. Då och då har Simba säkerligen också bekantat sig med näbbmusens stora, taggiga släkting igelkotten. Att igelkotten trafikerar min trädgård och närmiljö finns det tydliga tecken på. Igelkotten är noga med att lämna visitkort. Inte gömda eller undanskymda. Nej, de ligger oftast helt öppet på rena och städade platser. De små cheesdoodle-lika korvarna är naturligtvis en av revirets viktiga markeringar. Igelkottens bajs har en stickande frän doft. En helt unik essens. När bajset torkat går det att smula sönder. Då går det också att se att födan till stor del består av myror, skalbaggar och andra insekter. Rester av skelett och täckvingar av kitin finns kvar och ger en god bild av födovalet. När jag läser om igelkottens övriga meny utökas den med nakna snäckor, maskar och gräshoppor. Även ryggradsdjur som mullvadar, möss, ormar och ödlor kan förtäras men oftast då som kadaver (uppgift från Wikipedia).

På trädgårdsgången kan jag spåra
händelser i natten.
Av både igelkott och katten.

tisdag 12 augusti 2014

Slagkraft



I dag plockade jag fram lien igen. För en stunds arbete. Sista lieslåttern i år. Varje sommar sparar jag en liten rundel framför gamla huset där jag försöker att samla ett koncentrat av ängens växter. De får också tid på sig att blomma ut ordenligt. På denna lilla yta var det som jag, för ett par år sedan, för första gången såg den sexfläckiga bastardsvärmaren. Därför är det extra motiverat att varje år göra på samma sätt – låta blommorna stå kvar extra länge.
Att slå med lie så här sent på säsongen kräver extra slagkraft. Gräset och örterna är väldigt sega och bjuder motstånd även om lien är ordentligt vass. Jag tar små skär. Tyst och fint löper lien genom växtligheten som ger vika. Att slå med lie är på visst sätt ganska arbetsamt. Men med skärpa, rätt rytm och utan stress löper det på fint. Det är bara att nöta och nöta. Jag tycker det är synd att lien i stor utsträckning får stå tillbaka för motordrivna snörsnurror. Miljömässigt är ju lien på alla sätt ett mycket bättre alternativ. Ingen bensin, inga oljor, inget störande ljud – jag kan lyssna på naturen samtidigt som jag jobbar, lägre investeringskostnad, skonsam mot växtligheten, jag får mera muskler och mindre fett, jag blir trött och sover bättre. Lieslåtter är en klart underskattad motionssport som rätt utförd också ger ett överlägset estestiskt resultat.
Som vanligt hade jag tänkt mig ett kvällsdopp vid Haganäs efter genomfört arbete. Det är det bästa sättet att ge mig själv den belöning jag anser jag är värd. Men idag satte vädret stopp för badande. Jag märkte redan när jag åkte ner till sjön att det låg oro i luften. Himlen blev rökigt grågul. En front närmade sig hastigt och plötsligt slog åskan med full kraft. Regnet ökade i styrka. Jag smet in i badhytten. I detsamma började det hagla. Det blev en slagkraftig skur. Ispärlorna trummade hårt på plåttaket. Regn och hagel piskade i vattnet och på bryggan. Luften fylldes av miljarder mikroskopiska droppar. Kvällssolens guldgula ljus fångades i vattendimman. Himlen tonade från gult till rosa. Det blev inget badat som sagt men ovädret med påföljande regnbåge blev min alldeles utmärkta belöning. En gyllene stund...

måndag 11 augusti 2014

Bo i hytte



Varje sommar är det minst ett par ladusvalor som bygger sitt bo i badhytten vid Haganäs badplats. I år är det ett par som häckar strax innaför ingången till herravdelningen. Det brukar bli lite smutsigt kring svalboet när ungarna är kläckta och föräldrarna flyger med mat. För att hålla rent i boet vänder ungarna helt sonika rumpan ut över kanten och befriar sin nödighet. Årets bo innehåller tre ungar och mattransporterna går i skytteltrafik. Det är myggor, flugor och sländor som är mest på menyn. Ungarna växer fort. Från att de kläckts till att de flyger dröjer det bara tre veckor. Under den här tiden går det åt stora mängder insekter. Och det blir en rejäl hög med bajs om den får ligga kvar tills hela proceduren är över. Nu är det dock så vist inrättat att jag självpåtaget har sett till att städa under svalornas bo. För att eventuella badande som vill nyttja badhytten skall känna bästa möjliga trivsel. Skötseln av badplatsen är Hulu Samhällsförenings åtagande. Och mitt lilla bidrag är att ”svalstäda”. En stor hink, en vattenkanna och en diskborste är vad som behövs. Och så några minuters vattnande och skrubbande. Sedan är det klart. Ladusvalorna kan vissa somrar få ut tre kullar. I år har svalorna vid Haganäs troligen misslyckats med sina första häckningsförsök för denna sena kull på tre ungar är den enda i år. När jag står och tittar på mattransporterna blir jag lite förundrad. Det verkar som om denna sena kull matas av flera än två vuxna svalor. Sex stycken är det som flyger in och ut i badhytten. Min teori är att svalorna är så sociala att de par som redan fått ut sin sista kull hjälper sina grannar att mata ungar. Jag påstår inte att det är så, men det verkar lurt...