Förarbete för efterbete

Idag har kusin Sören och jag förberett årets kosläpp. Det är åttonde året nu som vi gör detta jobbet tillsammans. När jag frågade Sören hur länge sedan det är vi gjorde det första gången, svarade han: Ja, det kan väl vara fem år sedan. Så fort går tiden. Första gången jag hade kor på efterbete här i ängarna var alltså 2007. Det har varit lite dåligt med återväxten i år. Efter den torra sommaren stannade växtligheten nästan upp helt. I alla fall på de torra och magra delarna. Normalt brukar kossorna komma hit i mitten av augusti. Nu blir det en vecka senare. Anledningen till att jag vill ha efterbete är att, så långt möjligt, efterlikna det ängsbruk som varit rådande historiskt. Ända fram till 1950-talet gick nötkreaturen på sommarbete i skogen. Ängen var till för att skörda vinterfoder. När höet var bärgat fick korna komma ner i ängarna några veckor senare, då gräset åter börjat växa. Då var skogsbetet ganska magert och avbetat. För korna var det verkligen som att komma på ”grönbete” när de fick smaka på den unga och friska återväxten. De fick sedan gå i ängarna tills det var dags att komma in i ladugården. Betesdjuren bidrar till den önskade utmagringen. De bidrar också till att skapa oro i markskiktet så att nya frön kommer i kontakt med jorden och kan gro. I år har jag närt förhoppningar om att kunna få ett par veckors hästbete också. Hoppas att det skall gå i lås. Det finns vissa partier i ängen som lider av en alltför rikligt mossväxt. Med kallblodshästar som trampar och skaver är målet att få ännu bättre täthet i örtskiktet på bekostnad av den oönskade hakmossan.
Dagens arbetsväder var mäkta tjurigt. Regn och blåst. Vi blev klara med ”ringen” kring hela betesarealen. I morgon skall jag sätta upp avskiljare så att jag kan styra betestrycket som jag vill. Jag delar upp arealen i tre ”tårtbitar” där åkermarken också ingår. Dessutom har jag ytterligare en fjärde fålla att stängsla som läggs ihop med huvudarealen mot slutet av betesperioden.