Gallring i Moahûɽa

Text, text, text...

Risplock och röjningsved

Denna veckas första dagar har jag använt till ”snöfritt-aktiviteter”. Varje vårvinter när rishögarna från röjningen börjar ta form brukar jag ”kröna” dem med nedfallna grenar från ängarnas träd. Efter ett par rundor på ägorna blev det två fulla kärror med fyrhjulingssläpet. Trots att det inte varit speciellt blåsigt under hösten och vintern har det ändå fallit mycket dödgren. Det är främst de stora lindarna som svarar för nedfallet.
Denna veckan har jag också börjat kapa klenved från hösten och vinterns röjningar. Under parollen ”små pinnar är också ved” tar jag tillvara mycket av buskar och grenar.

Under hösten brukar jag inventera röjningsbehovet och gör då en lista på det som jag ämnar hugga bort. Det bästa är att påbörja den inventeringen innan lövet faller. Då går det allra bäst att se vad som börjar blir förväxt och tenderar att ta för ”stor plats”. Målet är att hålla ängen ljusöppen och att vårda hamlingsträden. Samt att sträva efter åldersvariation i träd och buskbeståndet. Och skapa ”kulturestetik” i landskapet.

Så här såg listan över buskröj och kvistning ut inför denna säsong: Hassel vid grå holk bort • stamkvista ”sparbanks”-eken • kapa in grenar på hamlade björken • ta bort en av askstammarna vid höga enen • ta bort någon gren på lind vid potatisgroparna • stamkvista Y-björken • rensa basalskott på hamlade alen • ta bort hassel mellan dubbelasken och lutande linden – spara framtidsstammar • ta bort någon stam i ”hamlingsbusken” vid välta linden • ta bort en eller två stammar av unga lindar i centrala röset • kapa grenar på topphuggna Y-eken • ta bort alla buskar i odlingsröset i övre kanten • ta bort buskar vid gammelaskarna – almen bort • stamkvista eken vid gapet • stamkvista ekar – en vid vägen och en vid stenen • gör något radikalt vid stenmursänden – ta bort hasselbuksarna – städa under och ta bort alla basalskott – hamla den ena av askarna vid stenmuren – ta bort hasselbusken som växer inne i den stora häggen • totalhamla den stora linden mellan stugan och lillstugan • ta bort jättehasseln som skuggar eken i Bredåkers öja och fäll den döda asken • hårdhamla linden vid garageuppfarten • hamla lindar vid Rolands • ta bort hassel vid Bengts • kapa dödgrenar på Ekvägen-eken • hamla smålindarna vid Lillstugan – ta bort den ena av de fyra • stamkvista ek mitt emot ymp-apeln • sluthamla lindarna vid Linnekullevägen • bottenstäda i röset vid dasset • stamma upp lindarna i övre Björkebacken • kapa grenar på lind i Björkebackaåkerns röse • ta bort döda rönnen • ta bort grenöverhäng mot Å-gränsen • ta bort stora hasselbusken i Jordkällar-renen • kapa buskar i Moahûlan närmast vägen... Plus lite annat som dyker upp under arbetets gång! Ungefär så!

Det mesta arbete utför jag manuellt med mina Silky-sågar, stångsåg, grensax och yxa. Tyngre arbete med motorsåg.

Namnet Sorgedalen

Här på Skog har alla gårdens delar sina egna namn. Björkebacken, Ekebacken, Moahûla, Laggårsakern (Ladugårdsåkern), Breaker (Bredåker), Stûveakern (Stugåkern), Maaker (Madåkern), Sänkebär’sänga (Sänkebergsängen), Björkklinten, Moahûleakern (Moahåleåkern), Intagslyckan, Intagskullen, Intagseken, Jönsalyckan, Källarelia (Källarliden), Breakers röse (Bredåkerns röse), Skogskälla, Intagskälla, Jönsakälla. Och så Sôrjada'ln – Sorgedalen. Jag använder oftast namnet Sorgedalen när jag skriver eller berättar om området. Sorgedalen är den största sammanhängande delen av den totala slåtterängsarelen. Den omfattar 0,52 hektar.
Enligt en sägen lär Sorgedalen ha varit en begravningsplats. En kolerakyrkogård. Enligt min far berättad av Amy Haglund (f. Johansson 1881).
Min far, Karl-Gustav Broman, skriver i Tvärredsboken 1988: ”Sorgedalen” Denna slåtteräng ligger vid den väg, som numera kallas Rudevägen, men som var landsväg innan den nuvarande vägen mot Fästeredssund byggdes. Namnet Sorgedalen har ängen möjligen fått efter att, enligt sägen, ha utgjort begravningsplats vid någon epidemi för längesedan. Namnet lär återfinnas på en del gamla kartor och handlingar. Så långt utdraget ur Tvärredsboken, sidan 370.
I sammanhanget måste förtydligas att ”di gamle” här i Skog aldrig sa Sorgedalen. Nej, de sa Sôrjada’ln… eller Sôrjadar’n.

Under våren 2007 funderade jag extra mycket på vad som egentligen kunde ligga bakom namnet Sorgedalen. Jag hade just då erfarit att motsvarande namn finns på en karta över Torpanäset. Det är ett sjönära område strax söder om Äspingsudd. På kartan är det ett litet sankomårde helt i strandkanten. Här heter det dock inte Sorge-dalen utan Sorga-dalen. (Nämnas kan i sammanhanget att hela gården Skog på 1600-talet hörde till Torpa.)

I ett dokument med nament ”Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar i Åsundens församling” (Herjulfsdotter och Andersson, Ask & Embla hb 2006–2007, sid 62) står att läsa:
Kolerakyrkogård

I Skog vid Hulu, Tvärred finns en plats som kallas ”Sorgedalen”. Dalen är cirka 140x90 meter stor. Enligt traditionen skall Sorgedalen ha varit begravningsplats vid någon farsot, kolera eller liknande. Sorgedalen är ett mycket vackert område. Några gravvårdar eller annat som visar på en begravningsplats finns inte. Så långt den kulturhistoriska inventeringen. Det finns ingen uppgift i rapporten varifrån uppgifterna kommer.

I början av april 2007 tillskrev jag Göran Stenbäcken, Borås, fil mag i nordiska språk, litteraturhistoria och historia och sporde honom om namnet Sôrjada’ln. Jag hade hört Stenbäcken i lokalradion där han förklarade dialektala ord och dess ursprung. Han var också en fena på att just prata dialekt med alla de varianter som vi, framförallt förr, mötte i bygderna kring Borås.

Svaret från Stenbäcken som jag fick den 4 april 2007 lyder (radfallet bevarat):
Sôrjada’ln
Sor = sur och dyig.
Kan ha benämnts Sor-dalen i muntlig form. När lantmätarna skulle skriva det blev de en definition som stämde med deras egen vokabulär.
*Sor (ej skrivet men med stor sannolikhet härlett till språklig riktighet.)
Soradalen
*Sor = sur
≈ Surdalen.
Sôra-daln.
Så långt Göran Stenbäcken.

För mig är det lite svårt att ta till mig just att namnet skulle benämna en sur och dyig plats. Idag är den största delen av ängen torrbacke. Visserligen rinner det en bäck i områdets ytterkant men den borde inte påverkat hela områdets namn. Mitt i ängen är det dock en liten fuktig sänka. Kanske 3x15 meter. Det kan vara något källdrag som ger upphov till denna lilla ”fuktiga fläck”. I denna fuktiga del växer bland annat jungfru marie nycklar och smörboll.

Kanske har området för längesedan haft en annan karaktär. Varit fuktigare. Möjligen har det gränsat till sjön Yttre Åsunden och då, för längesedan, utgjort en strandnära vik likt den som finns vid Torpa. Sjön har ju gått långt in över Hulu tegar. Och nere vid det som idag heter Parkvägen var förr en liten mosse.

Ja, mycket går att spekulera i vad gäller namnet och dess ursrpung. Kanske är det en fuktig sänka (som mestadels torkat ur under århundraden men behållit sitt namn). Eller kanske är det en begravningsplats som använts vid någon koleraepedimi. Eller kanske rentav är det både ock?

Ibland har jag funderat på om jag skulle ansöka om tillstånd att låta sprida mitt stoft här i slåtterängen efter mitt frånfälle. I så fall skulle ängen kunna återta sitt särmärke som begravningsplats…

 

Uppdatering/komplettering gjord 31 december 2021:
Göran Stenbäcken var programledare för språkprogrammet ”Mål i mun” som sändes i dåvarande Radio Sjuhärad. Göran Stenbäcken avled den 24 december 2021 85 år gammal.

Rinnande och försvinnande

Nästan var kväll, i skymningen, går jag en runda över ängen. Genom bäckravinen. Runt åkerkanterna. Upp i skogsbrynet. Det är fortfarande kallt väder. Tre–fyra grader. Vindstilla. I den kyliga luften ljuder fågelsången klar. Från varma strupar strömmar den. Porlande som bäcken. I kväll är det rödhake, gärdsmyg och fem trastar. Rödvingetrasten hörs ifrån maden. Dubbeltrasten uppifrån skogsbrynet vid Björkklinten. Taltrasten i Intagskullen. Björktrasten varnar nere vid Moahûla. Och från en gren i en av de högsta björkarna i Björkebacken släpper en koltrast sina djupa och fylliga toner. I ett stillsamt tempo. Korta varierade strofer rullar ut över hela byn. Längre upp i Sorgedalen sitter ännu en. Högst upp i den väldigaste linden. De båda sjunger växelsång. Tru trulia tru, titt, titt – Tji tju tjutt tjeritt-tjeritt tju tjeritt... och så håller de på tills mökret faller.
När jag går utefter bäcken upp mot stenbron får jag syn på en fågel som hastigt försvinner. Jag lyckas få en skymt av den i flykten. Lite senare kan jag en kort stund betrakta fågeln i min kikare. Det är en forsärla! Det är fjärde gången nu som jag ser forsärla här i bäcken. Det är alltid lika roligt och överraskande. Forsärlan är bunden till rinnande vatten. Den bygger sitt bo i gamla kvarnmurar och stenbroar. Livnär sig av myggor och vattensländor. Min lilla bäck är nog alltför liten för att fungera som miljö för forsärlor. Men jag kan ju inte låta bli att fantisera. Och samtidigt hoppas att jag har fel. Driven av det förnämliga mötet gick jag upp till ladugården och plockade ner en fågelholk som aldrig varit bebodd. Det är en ärleholk. En sån där med halvt framstycke. Jag satte holken på en dold plats nära bäcken... ska bli spännande att se... Nu har jag skapat förutsättningar för det osannolika att överraska!

Ny på listan idag:

Forsärla (87)

Precisionsfällning

Jag har legat väldigt lågt med trädfällning och buskröj denna vinter. Försöker att hålla igen lite. Och orsaken till det är att jag redan har brännved klar för minst fyra vintrar framöver. Men det är svårt att låta bli att starta sågen. Och nu handlar det om att hålla kontinuitet i strävandena att släppa in mer ljus i ängsmarken. Det arbetet har pågått i små etapper under femton år. Jag har beskrivit det tidigare men skall ändå kort förklara varför. Från mitten av 1950-talet fanns inga betesdjur i ängarna. Och då tilläts buskar och småträd ta allt mer plats. En del lämnades kvar och utvecklades till grovstammiga träd. Följden blev att ängslandskapet ändrade karaktär och beskuggades allt mer. Att gallra några träd då och då har gjort att det efterhand gått att få en bild av hur det kommer att se ut. Det är också mindre risk för att marken får en ljus- och näringschock. För mycket ljus och näring på en gång hade kunnat missgynnat ängsfloran istället för tvärtom. Efter att ha följt utvecklingen tycker jag mig har belägg för att metoden med successiv avverkning är helt rätt. Blommande örter ökar på de solexponerade ytorna.
Idag har jag haft hjälp av Lennart att fälla sex stammar i Moahûla. Från medelgrovt till grovt. Lennart är ett utpräglat proffs. Trots att träden stod lurigt till, hade sneda, krokiga stammar, överhäng och var allmänt svårbedömda gjorde han fullpoängare på alla. Samtidigt som trädfällningen skall vara säker handlar det ju också om att inte skada de trädkronor och buskar som man vill ha kvar. Idag fälldes bland annat två björkar tvärs över Rudevägen. Därför var den tillfälligt avstängd och trafiken omledd. Spännande jobb! Och sicket härligt och tjurigt väder... obeställbart!

Mer om Moahûla i ett blogginlägg från den 10 februari 2015:
http://sunebroman.blogspot.se/2015/02/bushcraft-vs-buskkraft.html 

Strängar och strimmor

Svalorna flyger både högt och lågt. De har inte häckat i ladan i år. Säkerligen för kallt och brist på insekter. Just idag ruskar vinden rejält i träd och buskar. Molnen rör sig snabbt. Ett par vråkar kretsar på himlen. Högre och högre stiger de. Innan jag hunnit hämta kikaren är de långt borta. I rasande fart faller de söderut i ett bärande luftlager. Strax är de borta. Bivråk eller ormvråk? Ingen klarhet. Jag intar min frukost vid trädgårdsbordet. Havregrynsgröt. På plattgången strax intill torkar en igelkottbajs i förmiddagssolen. Några nätter i rad har igelkotten lagt sitt visitkort alldeles vid min trappa. Den vill att jag skall veta att den är här. Att den nattpatrullerar utanför. Den vill visa att den trivs här. Den berättar att jag sköter min trädgård precis som igelkottar vill. Lite slarvigt. Lite stökigt. Allmän oreda. Och jag förstår. Blir det bara några varma sköna kvällar framöver kommer vi säkert att mötas. Det brukar bli sådana tillfällen när det är skönt att sitta ute långt fram på kvällen. Annars är det som om sommaren gäckar. Faktum är att jag fortfarande väntar på att sommaren skall komma. Det känns som om vi blivit lurade på den. Att den liksom inte infunnit sig så som den brukar. Kanske är den förlorad för i år. Eller får vi den i augusti? Jag hoppas. Önskar. Ber.
I början av veckan slog jag med lien i den södra delen av Björkebacken. Från ”vindskyddet” till bäcken. Kring Moahûla och Moahûleåkern. Det blev en ganska hård match men nu är den biten avklarad. Gräset blev torrt. Jag strängade höet i eftermiddags och vännen Lennart var här och bärgade. När allt var klart kände jag en behaglig trötthet komma över mig. Det blev en enkel måltid och därpå ett par timmars kvällsvila i gamla huset i Skog. Strax innan solen kröp ner bakom skogen kom en strimma ljus in genom det nordvästra fönstret... den löpte över det gamla trägolvet och målade skuggor på snedden över de slitna tiljorna. Tröttheten till trots kände jag tydligt hur den strimman av ljus skänkte både hopp och kraft.
Höet i Björkebacken, på åkrarna och i bäckravinen är bärgat, igelkotten kommer på besök och jag vet varför jag är trött...

Goda utsikter

På förmiddagen när jag står på farstutrappan med min kaffekopp bryter solen igenom molntäcket. Långa skuggor sveper över ängsbackarna. Från min utsiktspunkt hör jag årets första trädgårdssångare. Den sitter i lunden nere i Moahûla. Där låter den sina toner rinna fram. Som en ändlös improvisation på ett porlande tema.
Senare under dagen travar jag de sista vedträna i min vedhög. När allt är klart klättrar jag upp på toppen av högen. Därifrån får jag en helt ny och annorlunda vy över stugan och landskapet.
Det har kommit en del regn idag. Och en rejäl hagelskur mitt på dagen. Efter varje skur har solen tittat fram och skänkt glans åt allt det fuktiga. Allt känns så friskt och fräscht. Krispigt. Hela naturen ligger på lur. Vissa träd avvaktar. Men knopparna har öppnat sig. Oxelns blomklasar kommer att slå ut om ett par dagar. Rönnen likaså. Och lagom till mors dag finns doftande liljekonvaljer färdiga att plockas. Idel goda utsikter...

Länk till inlägg om trädgårdssångaren 22 maj 2013:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/05/pa-glant-mot-glantan.html

In i evigheten

I slutet av april 1950 gick min morbror Gustaf uppe i skogen i gränsen mot Lycke. Han satte taggtrådsstängsel. I syster Gullis dagbok från samma år finns följande att läsa:
Den 1 maj – måndag – ”Idag på förmiddagen har jag klipp till en klänning och så har jag röjt i eftermiddag. Sedan har jag gjort det vanliga i hushållet. Och så har jag lett 4 kor till vatten. Och sist i kväll har jag gått linjen till Jönsalyckan och sett hur Gustaf satt upp stänge. Det var mycket bra gjort. Det har regnat på förmiddagen idag, men fint i eftermiddag.”

Igår när jag nyfikenhet följde Kristians arbete med vindfällena uppmärksammade jag de gamla ekstolparna som står orubbade i gränsen mot grannfastigheten. De har stått där sedan i april 1950. Lite medfarna efter alla år. En del lavbeväxta. Några spruckna. Men faktum är att de flesta stolparna fortfarande finns kvar! Efter 65 år. Och de är fortfarande i ett förvånansvärt gott skick. Det känns som om de ska kunna stå i ytterligare 65 år. Lite rester av taggtråd hänger kvar. Men bara små stumpar. Den järntråd som kommit i beröring med marken är försvunnen. Den har naturen tagit hand om.
Det är svårt att bestämma hur länge en evighet varar. Ibland kan ju korta stunder verka som en evighet. Vad beträffar gärdsgårdsstolpar tycker jag 65 år i det närmaste tangerar den eviga tidsrymden. Det skulle i alla fall vara ofarligt att lämna livstids garanti.
Företeelsen förmedlar fragment av historiens vingslag. En känsla av tidlöshet. Små rester här och var efter ett mödosamt småbrukarliv. Jag försöker att sätta mig in i hur min morbror gick här i skogen för 65 år sedan. Släpande på de otympliga ekstolparna. Med ett järnspett, en rulle taggtråd, en hammare och några märlor. Slitsamt. Oavlönat. Kanske var han ändå rätt nöjd när allt var klart. Han kunde se på det han gjort och vara stolt. Och det var ju ett arbete där verket stått sig länge. Till och med satt avtryck i en annan tid. Och det har följt sin frambringare in i evigheten. Hyllning till min morbror Gustaf!
Idag har jag kluvit fram några stolpar ur en stam från gallringen i Moahûla. Jag provade hantverket första gången den 6 mars 2013 och visade då en pedagogisk bildserie på bloggen under rubriken ”Kluvet förhållande”.

SÅ HÄR GÖR DU EGNA EVIGHETSSTOLPAR:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/kluvet-forhallande.html

Bushcraft vs buskkraft

Idag har Anders, min granne, och jag jobbat med gallring i Moahûla. Vi har gett oss på de träd som behövde fällas mot vägen. Området har historiskt sett fungerat som en samfälld. Avsedd att ta grus till vägen genom byn. Det var väl troligen under senare delen av 1940-talet. Sedan länge är det behovet tillgodosett på annat sätt. Och grustäkten är dessutom i det närmaste tömd. Mest sten är kvar. Innan grustäkten öppnades fanns där en kulle som låg vid mynningen av bäckravinen. På kullens topp upptäcktes i mitten av 1960-talet resterna av en liten hällkista. Vilken vittnar om att någon här lagts till sista vilan. För si sådär 4000 år sedan. Då fanns människor här med stor kunskap om att överleva utan tekniska hjälpmedel. Så som bushcraftrörelsen vill efterlikna idag. Genom ett självförsörjande uteliv. Vid den tiden låg kullen sannolikt alldeles vid sjön. Och dessutom vid en vattendelare. Från kullen hade man troligen utsikt över den grunda viken där stockbåtarna låg uppdragna i strandkanten. Med andra ord en jungfrulig plats att begrava en stamfrände på. Att den sista vilan abrupt skulle avslutas vid ett plötsligt behov av grus var väl ingen då som kunde förutse. Träd och buskar har fått utvecklas fritt i Moahûla. Det har gått många år mellan röjningarna. Och på senare tid det skjutit rejält i höjden. Min ambition nu är att efterhand plocka bort en del av högvuxna träd. Jag skall ”trycka ner” krontaket och istället gynna buskskikt och hamlade ungträd. Tänker mig att det skall bli som en konsertlund med sångarplatser för lövsångare, flugsnappare, trädgårdssångare och svarthätta. Meningen är också att bibehålla och gynna mångfalden. Således skall ”buskkraften” här få ett eget litet reservat. Just nu finns femton arter (om jag inte missat någon): Ask, lind, lönn, alm, björk, bok, rönn, ek, hägg, sälg, fågelbär, vildapel, asp, brakved och hassel.

Frukostflingor

Två dagar i rad har himlen serverat flingor till min sena frukost. Blötsnö i stora vita flakes. På sätt och vis har det fallande vita skapat vackra effekter... det är kanske så jag skall se det... för att inte ännu en gång förbanna det trista vädret. Att snön som faller ger landskapet ny karaktär... ständigt i förändring... som en film där jag själv panorerar över nejden genom att vrida på nacken. Här på min koordinat är det annars inte mycket rörelse sådana här dagar. Det flesta sitter innestängda och hukar i sina stugor. De enda människor man ser är de som går med hundar. De måste ut och plantera sina gula rosor i vägkanten hur motbjudande vädret än är.
När jag stod på min trappa för att fotografera de fallande flingorna såg jag tre domherrar, eller för att vara genuskorrekt – en domherre och två domdamer. De satt i den högsta almen i Moahûla. När jag tittade i kikaren fick jag se hur de kalasade på trädets knoppar. Som tur är finns lite energiförråd här och var i naturen.
Lite längre fram på dagen, när jag dristade mig ut på en liten promenad, hörde jag ett par trätande talgoxar. Deras filande sång lät som de gamla klassiska originalen. Så som jag lärde mig att komma ihåg deras läten. Av allt att döma hade de olika uppfattningar om väderläget. Den ena sa ti ti tyh, ti ti tyh – oj så fint, oj så fint! Varpå den andra genmälde ti tuui, ti tuui – fy dåå, fy dåå!
Som sagt... det gäller att se på omständigheterna på rätt sätt för att kunna uppskatta det som sker... ti ti tyh, ti ti tyh...

Gallring och hamling

Röjningen i bäckravinen och kring Mouhûleakern fortsätter. Idag har jag hamlat en lind på toppen av den lilla kullen som begränsar Moahûla mot nordost. Ett lite knepigt jobb. Alltid när jag hamlar assisterar jag med fyrhjulingen. Reser en stege. Klättrar upp till minst dubbla höjden mot det tänkta kapstället och fäster en wire. Wiren hakar jag sedan fast i fyrhjulingens winsch. Därefter spänner jag försiktigt i fällriktningen. Sänker ner stegen till nästa arbetshöjd och sågar rikt- och fällskär. Fällskäret gör jag med stor brytmån. När jag är nöjd med dessa förberedelser går jag ner på marken. Startar fyrhjulingen och lägger i backen. Gör ett ryck. Oftast lyckas jag fälla trädet i första försöket. Arbetsmetoden är väl utarbetad efter att ha gjort många liknande fällningar.

Förutom denna nyhamling har jag också valt att fälla en lång, gänglig och grenfattig lind helt nära bäcken. Alldeles intill växter ett par unga och mera grenrika lindar som får utvecklas till ersättare. Och kanske även här så småningom göra en hamling...

Valborg in my yard

Det har blivit en hel del eld och rök här på bloggen under våren. Likadant var det förra våren. Och alla vårar åratals tillbaka. Det hör liksom våren till. Med eld i ängar. När lövröken breder ut sig i skymningsstunden och trast och rödhake spelar. Det är då som förra årets sommar åter glöder. Det är då som fjolårslövets nät av nerver återlämnar sin energi. Det är då som fotosyntesen startar och nya celler börjar byggas i nya gröna blad. I gröna blad som ritar det nya årets ring i trädets stam. Växandets del av solvarvet begynner.
Jag hade redan tidigare bestämt att nu får det vara nog. Inget mera eldande. Och definitivt inte några mer bilder på eld och rök här på bloggen.
Det höll dock inte som synes. Det blev en eld idag också. Kanske mycket för att understryka att det är valborgsmässoafton.
Denna lilla brasa, som mestadels består av nedfallna grenar från björkar i Moahûla, får bli min hyllning till våren här hos mig... in my yard...

Nära bäcken

Near the humble stream

Det finns fortfarande en hel del löv att ta hand om i ängarna. Nu har jag räfsat och eldat på all ledig tid i över en vecka. Några dagar till för att nå toppresultat. Få se om jag orkar ända fram...

I kväll har jag hållit mej runt moahûla och ve bäcken. Det blev ett par högar att tända. Och tre fulla släpkärror att köra bort till lövkomposten...
Vitsipporna blir snabbt fler och fler. Den första kabblekan har slagit ut och björkens knoppar har börjat brista. I kväll var det lite svalt och i den lätt fuktade luften kristalliserade rödhakarnas drillar in i skymningen.
Röken från mina eldar skiktades i den stilla kvällen. Det blev som ett lock över hela dalen. Än har ingen klagat...