Frukostflingor

Två dagar i rad har himlen serverat flingor till min sena frukost. Blötsnö i stora vita flakes. På sätt och vis har det fallande vita skapat vackra effekter... det är kanske så jag skall se det... för att inte ännu en gång förbanna det trista vädret. Att snön som faller ger landskapet ny karaktär... ständigt i förändring... som en film där jag själv panorerar över nejden genom att vrida på nacken. Här på min koordinat är det annars inte mycket rörelse sådana här dagar. Det flesta sitter innestängda och hukar i sina stugor. De enda människor man ser är de som går med hundar. De måste ut och plantera sina gula rosor i vägkanten hur motbjudande vädret än är.
När jag stod på min trappa för att fotografera de fallande flingorna såg jag tre domherrar, eller för att vara genuskorrekt – en domherre och två domdamer. De satt i den högsta almen i Moahûla. När jag tittade i kikaren fick jag se hur de kalasade på trädets knoppar. Som tur är finns lite energiförråd här och var i naturen.
Lite längre fram på dagen, när jag dristade mig ut på en liten promenad, hörde jag ett par trätande talgoxar. Deras filande sång lät som de gamla klassiska originalen. Så som jag lärde mig att komma ihåg deras läten. Av allt att döma hade de olika uppfattningar om väderläget. Den ena sa ti ti tyh, ti ti tyh – oj så fint, oj så fint! Varpå den andra genmälde ti tuui, ti tuui – fy dåå, fy dåå!
Som sagt... det gäller att se på omständigheterna på rätt sätt för att kunna uppskatta det som sker... ti ti tyh, ti ti tyh...