tisdag 31 december 2013

GOTT NYTT ÅR!

Nu står vi på tröskeln till ett nytt år. Tjugohundrafjorton. Och jag blir arbetslös på riktigt. Min drygt 43 år långa anställning upphör. Ibland får jag frågan om vad som skall hända nu. Vad skall du göra? Och jag undrar samma sak. Vad sysselsättning beträffar har jag inte något problem. Det finns massor att sätta händerna i. Däremot är det med viss oro som jag närmar mig en tid av osäker försörjning. Att varje månad få några tusenlappar på kontot har varit självklart. I femhundratjugotvå (522) månader har det varit så.Detta ödesår är det år då jag fyller sextio. Det är för mycket. Femtio var helt okej. Men sextio. Det är en tydligare markör som stakar ut vägen mot det oundvikliga…Samtidigt blir det som att gå in i en ny fas i livet. Det är kanske inte helt kört. Alla tänderna kanske inte trillar ut samtidigt. Och ännu så länge behöver jag inte springa upp på nätterna för att pissa. Och jag är oändligt tacksam för varje dag jag slipper sitta i ett väntrum för att få en diagnos.Precis som trädet på bilden känner jag mig en aning topphuggen. Lite tilltufsad. Men stammen är kvar. Det finns några livgrenar som kan komma att slå ut och bära friska skott när vi lämnat det grå och trista bakom oss. När vi höjer blicken. Ser framåt. Mitt bland de mörka molnen på oroshimlen glimtar ljuset fram emellanåt. Ljuset ger energi och hjälper mig att fatta tro på framtiden. Som en spotlight kan en strimma ljus kanske ställa mig på scenen igen. Kanske kan jag få en roll i en ny pjäs. Ett nytt sammanhang.Vad bloggen beträffar kommer den att leva vidare. Men den kommer definitivt inte att vara lika ambitiös vad beträffar daglig uppdatering. Nej, under nästa år kommer jag att tagga ner en aning. Jag har, med kamerans hjälp, följt mina egna sysslor under ett helt år. Jag har levt min utmaning. Om jag skulle köra varjedag-blogg i fortsättningen skulle allt för mycket bli rena upprepningar.Det innebär dock inte att du helt och hållet kommer att slippa se mig räfsa löv, såga med motorsåg, slå med lie eller paddla. Nej, det återkommer.  Och säkert en del annat också. Det jag hoppas allra mest på är att jag skall hitta saker under 2014 som känns nya både för mig och för dig.
G O T T  N Y T T  Å R !

måndag 30 december 2013

Tidvatten

Tiden rinner iväg.
Som vatten rinner tiden.
Vart rinner tiden?
Rinner den till ett hav?
Ett hav av tid.
Är havet min levnadstid?
Tid som har förrunnit.
Tidvatten.
Jag badar i mitt tidvatten.
Simmar. Dyker.
I tid som förflutit.

– – – – –

År 2013 är snart till ända. Bloggåret 2013. Hittills har jag bloggat varje dag sedan den 1 januari. Om jag fixar ett inlägg även i morgon blir det 365 dagar och 402 inlägg.
Bloggen har jag haft sedan 2010 men i och med att jag blev uppsagd från mitt arbete väcktes idén att blogga mera regelbundet. Att jag skulle komma att blogga varje dag var en dröm jag hade. En idé. Jag ville göra något med min tid. Och jag kände att jag behövde en utmaning varje dag. Någon tankeverksamhet. Något kreativt. Något skapande. Och inte minst viktigt – att få något dokumenterat av tiden som låg framför mig. Så istället för att lösa korsord eller sudoku fick det bli bloggen.
Sedan jag gick hem den sista december 2012 har jag varit ganska mycket ensam. För mig själv, alltså. Då har kameran, min Canon EOS 7D, kommit att bli min ständiga följeslagare. Min kam(e)rat. Någon att hålla sig till. (EOS = gryningens gudinna, vars tårar bildar daggen som faller på jorden).
Det har inte gått en enda dag utan att jag fotograferat. Drygt 20.000 bilder har det blivit under året. På bloggen ligger cirka 600 av dessa.
Hela arbetet med bilderna och bloggen har varit som en tröst. En tillflykt. Ett sätt att finnas. Ett sammanhang som jag själv skapat och deltagit i.
När jag har sett något har jag delat min upplevelse med kameran:
– Kolla, kameran! Ser du vad jag ser?
Kameran tittar med sitt öga och med sitt klick bekräftar hon min upplevelse.
I nästa skede har jag delat med mig av min upplevelse till dig. Ofta sent på kvällen har jag suttit med mina bilder och valt vad som skulle publiceras. Vad jag ville visa eller berätta.
Besöksmässigt har jag i genomsnitt under året cirka 200 registrerade länkklick per dag. Det betyder inte lika många läsare, men jag kan gissa att det kanske rör sig om 40–50 per dag som tittat och läst. Jag tycker det är en fantastiskt siffra. Jag är glad för det. Även om jag dagligen inte träffar några människor att dela min tid med så vet jag ändå att jag varit med och tillfört något. Bloggen blir lite som att sitta på fikarasten eller lunchen och berätta för sina kollegor om upplevelser och händelser i livet. Att veta att någon lyssnar känns bra.
Kameran har också hjälpt mig att upptäcka. Att vara observant. Uppgiften som jag gett mig själv har hållit mina sinnen öppna. Och kameran har blivit en del av detta... kanske som ett sjätte sinne.
Det här året har gått fort... tiden har runnit iväg. Strömmat. Forsat. Men ur tidsströmmen har jag, med kameran som håv, fångat viktiga ögonblick... som små gnistrande stänk...
Dessa droppar av förfluten tid har jag sparat för senare behov. Som i ett ämbar... att se tillbaka på, att släcka törsten med och att njuta av...

söndag 29 december 2013

En baddare på vinterbad



Idag gjorde vännen Ingvar och jag en utflykt till strömstareforsen. Till vår glädje, denna gråtrista decemberdag, fick vi möta ett gäng strömstarar som verkade må riktigt gott. De dök i forsen av hjärtans lust och kostade också på sig att sjunga några truddelutter.

När jag senare, nu ikväll, satte mig ner för att skriva något om vår upplevelse kom jag att tänka på ett reportage som jag gjorde för många år sedan. Jag letade fram det. Läste det. Och tänkte att det kan fungera nästan lika bra idag som när det skrevs. Visst var vintern hårdare då. Och den dagen kikade solen fram och vattenföringen hade varit extra hög under vintern. Men annars är mycket sig likt i strömstareforsen. Så här kommer en repris på ett reportage från år 2000 med rubriken ”En baddare på vinterbad”:

VINTERTID går det mesta i naturen på sparlåga. Det som är ätbart finns tillgängligt i mycket begränsad mängd. De flesta fåglar har flyttat till varmare trakter. Utan att behöva bekymra sig för tillgången på föda kan de ladda upp inför återflyttning och häckningstid här uppe i norr, då våra ljusa sommarnätter ger mat i överflöd.
   De som lämnar landet under vintern är framförallt insektsätare och arter som kräver öppet vatten för sitt födosök. Andra följer isläget och flyttar inte längre än de behöver. Vissa tar det säkra före det osäkra och ger sig långt iväg. Fiskgjusen till exempel flyger ända till Afrika.
   I motsats till dessa finns det fågelarter som trotsar de hårda yttre förutsättningarna och stannar här i våra trakter under vintern. En av dem är strömstaren.
   STRÖMSTAREN är en fågel som vintertid livnär sig av insekter och dessutom måste ha öppet vatten för att ”komma in i sitt skafferi”.
De säkraste platserna att träffa på strömstaren är i flacka, lagom djupa, forsar. Det skall vara ett livligt vatten som bjuder skiftande vattenrörelser och där det dessutom finns stenar som sticker upp över ytan och ger bra sittplatser. Det är naturligtvis också viktigt att det finns gott om mat.
   Denna vinter har det varit extra besvärligt att vara strömstare. I Ätran där vi sökt efter strömstarar har den höga vattenföringen gjort att det antingen varit för djupt eller för strid ström. Men efter att ha letat på några tänkbara platser hittade vi hittat honom. Ja, till och med flera stycken som valt att samsas om samma plats för sitt födosök.
   TIDIG FÖRMIDDAG. Vindstilla. Lite grått i luften, men prognosen har lovat växlande molnighet. Det har varit några minusgrader under natten. Nu är temperaturen på väg uppåt. Det känns som det är bäddat för en fin upplevelse och dessutom gott hopp om fotograferingsljus bara molntäcket lättar lite. Snön på mark och träd reflekterar vinterljusets milda sken och ger säkert något värdefullt extra bländarsteg.
   BRUSET FRÅN FORSEN hörs på håll och blir starkare i takt med att vi närmar oss. När vi ser vattnet ser vi också omdelbart ett par av strömstararna. De sitter på var sin sten. En i åkanten och en ute i forsen. I samma färger som forsen själv – brunt, svart och vitt – är de lite svåra att upptäcka. Men deras rörelser röjer dem. De niger och knixar. Är livliga och byter ofta position. Från en sten till en annan. Förflyttningen sker hastigt på ”svirrande” vingar och med låg flykt över vattnet.
  GENOM KIKARE kan vi följa deras krumbukter och förehavanden. En strömstare landar ute i vattnet. Precis som på lek i en vattenrutschkana låter den sig föras med i vattnets virvlar. Dras in i bakvatten. Flaxar till med vingarna och landar åter ute i forsen. Därute i vattnet ser det ut som om den ”gör sig tung” och sjunker ner under ytan.
   Skelettet är inte ihåligt som andra fåglars vilket ger strömstaren högre specifik vikt. Vingarna används att simma med. Vattentrycket utnyttjas och strömstaren kan pressa sig ner mot bottnen där den ”promenerar” omkring och provianterar.
   Strömstaren dyker flitigt och det tar inte lång tid att hitta något ätbart. Ofta är det husmaskar som plockas ur det kalla vattnet. Husmasken som är nattsländans larv. Den lever av rov och bygger sitt rörformiga ”hus” av växtdelar.
   HUSMASKAR SKALAS med stor finess. Ett par snabba kast med huvudet i sidled och masken är ”befriad” från sitt skal. När den är skalad, doppas den i vattnet ett par gånger innan den slukas.
   Att dessa blöta och kalla, halvt genomskinliga, sländlarver kan ge energi nog att hålla en kroppstemperatur på över 40 grader under kalla vinterdagar och nätter är svårt att förstå. Men det är ju inte nödvändigt att förstå precis allt. Det funkar ju och det är huvudsaken.
   Att inte störa är viktigt. Varje minut av den korta vinterdagen är värdefull. Livet hänger på att födosöket ger resultat. Det som skiljer överlevnad från död kan vara några få husmaskar mer eller mindre.
   Också imorgon måste fåglarna vara pigga och utvilade. Ha energi nog för att orka söka mat en dag till. Och att lyckas i konkurrensen om de bästa dykställena. Det har gått halvannan timme och molntäcket spricker. Det hotfullt mörka, stålgrå vattnet byter skepnad och glittrar plötsligt silvervitt.
   SOLSTÅLARNA passerar genom strandskogens grenverk. En klar strimma ljus ”landar” på en sten i forsens mitt och där sitter strömstaren, belyst som av en spotlight. Han burrar upp sig och putsar sina fjädrar. Sedan hörs en lågmäld sång.
   Först undrar jag varifrån sången kommer. Strömstarens näbb är ju stängd. Jag tar kikaren till hjälp och genom den ser jag hur strupen vibrerar. Trots forsens kraftiga brus hörs sången tydligt. Den är en varierande räcka av knirrande och svirrande toner som framförs i ett register som ligger utanför forsens egna.
Det har varit en bra dag för strömstaren. Fångsten har varit god. Mättnaden ger honom ro att vila en stund och att provspela lite för en frusen åskådare.
   TERMOSEN ÄR TOM och trots dunväst under jackan, underställ och täckbyxor känns det hur kylan börjar angripa kroppen.
Men tonerna från fågeln ute i forsen får mig att glömma att jag fryser. Det lider mot kväll. Himlen rodnar och solen förgyller forsens vatten.
   Så går vinterns dagar i strömstareforsen. Väntedagar. Uthållighetsprövande. En efter en, tills dess att dygnets medeltemperatur höjs och de ljusa timmarna blir fler och fler.
    Alldeles strax är det kväll. Solens läge får himlen att rodna.
   Samma sol som nyss alstrade en lyster av nypolerat silver ger nu forsen dess guldglans. Solens gång har förädlat forsens vatten. Och vistelsen vid denna fors hos strömstaren har förädlat en dag i en människas liv.


(Tidigare publicerad i Ulricehamns Tidning – 29 januari 2000 – © Sune Broman).

lördag 28 december 2013

Från rishögens inre




I ett inlägg den 4 oktober utlovas att jag skall ”presentera mitt risbygge lite närmare framöver” (http://sunebroman.blogspot.se/2013/10/mitt-risiga-liv.html). Det känns som det är dags nu.
Vad finns då att säga om denna rishög som inte redan är sagt? Och vad kan vara så speciellt med en hög ris att det kräver en presentation?
Under hösten har du som följt bloggen fått klart att avverkning av träd och buskar sysselsatt mig under många dagar. Jag har hamlat träd och röjt en hel del. Rishögen har efterhand växt. Jag ser det som en form av installationskonst i båda ändarna av mitt arbete. Att forma landskapet genom att prioritera vad som skall släppas fram och växa vidare i en ständigt pågående process i den ena änden. Restprodukterna av detta landskapsdanande blir ved och ris i den andra. Under flera år har jag byggt rishögar. Samtidigt har jag jobbat med deras arkitektur. Och då mer och mer sett dem som konstverk. Högarna är också framväxande bevis för att något är i förändring. Ingen rishög utan att det finns stubbar någonstans i närheten. Rishögen funkar också som kvitto på det arbete jag gjort. Att jag andats, svettats och pumpat blod. Ju mer tid jag lägger ner desto större växer sig högen. Och mina muskler! Att titta på, och ”umgås” med rishögen blir en bekräftelse. Jag känner mig nöjd med att se den växa. Att se detta element i landskapet. Att betrakta den från olika håll, i olika ljus, i olika väder. (Jfr inlägget från 4/10).
Som du ser här på bilderna så är högen byggd som en hydda. Med en öppning. Som en enrisklädd portal.
När jag planerar för stor rishög bygger jag allra först en tunnel. Sätter ner några störar i jorden och surrar tvärliggare över. Gör en ställning för att sedan fortsätta att bygga högen ovanpå. Tunneln är till för att det senare skall bli lätt att tända. När tiden är inne fyller jag tunneln med torra bärdor, typ lastpallar och wellpapp. Bygger en brasa i brasan. Mitt inne i högen. På så sätt blir det mycket lättare och definitivt säkrare att det verkligen blir en magnifik eld.
Bygget är också gjort så att det mesta av grenarna är lagda med den tjockare änden inåt/uppåt. Planen är att efterhand som högen brinner inifrån, skall den mata sig själv med brännbart material. Den kommer att sjunka ihop över sin egen inre låga. Under tiden som denna process pågår kan jag stillsamt inta betraktarens roll. Bara stå och titta på. Allt sköter sig självt.
På påskafton infaller sanningens timma. Jag hoppas att det funkar.
När rishögen tänds och brinner övergår den från att vara installationskonst till att bli performancekonst. För att bli äkta performance krävs det att det är åskådare på plats. Och jag vet att det kommer några för att bekräfta händelsen... skådespelet när den lilla lågan från tändstickan antänder det brännbara, som sedan får lågorna att växa och värmen att frigöras. Alla de ljud som elden får ris och grenar att ge ifrån sig. Kvidande, knastrande, sprakande... allt detta – ett fascinerande skådespel från rishögens inre....

fredag 27 december 2013

Gömma råttan


Idag har jag varit uppdragstagare i två vitt skilda sammanhang. Det ena var ”gamla UT” som jag har stöttat med min insats genom att agera assistent åt fotograf Fahlström. Vi har fotograferat samtliga förstasidor från 1989. Dessa skall publiceras under vinjetteten ”UT för 25 år sedan”. Det här blev mitt definitivt sista uppdrag för UT under min anställning som upphör i och med årsskiftet.

Det andra uppdraget utförde jag under kvällen. Då var jag inkallad som ”barnvakt” hos Lisa och Ebba medan föräldrarna bevistade en Håkan Hällström-konsert.
Under kvällen hann vi med rätt mycket. Pussel, HK-yatsy, fika, byggklossar, böcker...
Dessutom hittade vi på en helt ny lek! Den heter ”Gömma råttan”. Vi uppfann leken därför att det är knepigt att leka kurragömma i en liten lägenhet när man är stor som jag. Det finns ju liksom ingenstans att gömma sig. Det blir rätt enahanda att varje gång gömma sig bakom dörren. Lite förutsägbart så att säga. Så, när det absolut måste lekas kurragömma fick någon annan träda in i rollen som gömd. Vilket alltså blev Lisas albinofärgade mjukisråtta.
Gömma råttan går till så att någon går till ett annat rum med råttan. Och räknar högt: Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, RÅTTA. När den som gömmer råttan räknat till råtta får de andra komma och leta. Och då gör man som när man leker ”gömma nyckel”... man orienterar den som letar genom att säga... nu blir råttan varm... nu fryser råttan... Vad det betyder att ”råttan fryser” är ju en barnlek att förstå...

torsdag 26 december 2013

Åsunden full igen



Efter ett par dryga och sorgligt mörka veckor med ihållande regn och blåst har Åsunden åter kommit i balans. Inget ont, säkert... som inte har något gott med sig? Nu är vattennivån nästan 164,4 möh. Vid Fästeredssund trycker vattnet på vid brofästena och det blidas små virvlar i kanterna på de trånga passagerna. Det syns hur det strömmar. I Haganäs ligger badbryggorna återigen vattenomflutna efter att alldeles nyligen ha legat på torra land. Utmed stranden simmar en sångsvan med sina tre årsungar. De är livligt upptagna med att proviantera. Och precis som vid bryggorna var även denna delen av stranden blottlagd för bara några dagar sedan. Vattenföringen i Frånnabäcken är ovanligt hög. Det kommer mera vatten uppifrån höjderna.
Så långt väderprognoserna visar är det bara mildväder att vänta. Ett par, tre grader dygnet över. Så någon skridskois på det nykomna vattnet  lär det inte bli än på ett tag. Men nu när bryggorna åter ligger i vatten är det lätt att sjösätta kajaken. När solen kikar fram och det blir stilla kommer det att sitta fint med en tur. Framåt nyårsdagen kanske? Jag längtar.

onsdag 25 december 2013

Julnattsmorgon







Under natten till juldagen hade jag av någon anledning ovanligt svårt att somna. Så vad passade då bättre än att resa några timmar tillsammans med Saga och vikingarna i årets fina julklappsbok ”Sagas krönika”. En stor del av efternatten läste jag och fängslades mer och mer. Saga är en ung kvinna som tvingas rymma hemifrån efter att ha blivit misshandlad av sin bror. Hon är på flykt och den första biten rider hon på sin egen häst. Efterhand dras hon in i olika händelser, kommer ombord på handelsskepp och får på nära håll uppleva slaveri och människohandel. Hon får också uppleva handelsmännens vardag på nära håll och stifta bekantskap med olika hantverk. Det är ett pris på Sagas huvud och hon tvingas bryta upp gång efter annan för att sätta sig i säkerhet. Berättelsen, som är från tiden omkring 800 eKr, är intressant och spännande. En brokig, färgstark och närgången berättelse med inslag både av hänsynslös brutalitet och av varm kärlek. Boken är en roman skriven av Agneta Arnesson-Westerdahl. Agneta var under ungdomsåren en av mina fina vänner. Därför känns det extra spännande att läsa denna fantastiska berättelse! (Boken är utgiven på Krilon Förlag 2012).

Framåt fyratiden lade jag ifrån mig boken och lyckades få så pass sömn att jag orkade ta mig upp för att bevista julottan i kyrkan.
I kyrkan var det, som brukligt vi julotta, upptänt med levande ljus. Nästan 200 till antalet! I ljuskronor, kandelabrar och ljusstakar. Det milda flämtande ljuset, körens sång och värmen gjorde detta till en fin upplevelse. Väl hemkommen blev det ytterligare ett par kapitel i ”Sagas krönika” och så en rejäl tupplur.
Det blev tvära kast mellan hedendom och kristendom för mig denna julnattsmorgon!

tisdag 24 december 2013

Lucka 24 – GOD JUL!

Idag är det julafton. Det känns inte riktigt som jul... när vädret inte stämmer med sinnebilden av julen.
Jag har gjort så gott jag har kunnat för att få lite julstämning här i mitt enkla tjäll. Och jag tycker att jag lyckats rätt bra. Har tagit in en gran. Utanför sitter julkärven på plats. Jag har fyllt på mat åt fåglarna. En kaneldoftande äpplekaka har nyss kommit ur ugnen och snart skall skinkan griljeras. Det finns några ljusstumpar som går att tända. Fikon, dadlar, pepparkakor, glögg, apelsiner, skinka, jansson, sill... Ja, det mesta finns i matkällare och kylskåp. Och på pianot ligger ett par julklappar att öppna. Jag har laddat ner några julsånger med Ainbusk Singers – En jul på Gotland. Passar bra tycker jag när äldste sonen med familj är i Visby över julen.

Från den 1 december och fram till idag har jag presenterat 24 olika luckor. Som en julkalender. Från mej till dej. Från början, när jag lade upp lucka ett... med stearinljuset i kakelugnen var inte tanken att det skulle bli som det blev. Idén föddes i detsamma som jag publicerade första luckan. Kanske skulle jag göra en lucka till..., och en till... Undrar hur många luckor jag har...? Jag gjorde en lista på alla dörrar, fönster och skåp som jag kunde hitta. Och så försökte jag ordna dem någorlunda så att det skulle bli variation. Att försöka matcha lucka med innehåll. Och att det skulle finnas lite av de bästa mot slutet.
För dig som inte varit här hos mig i Skog, så kan jag berätta att ALLA luckor finns här... ALLA! Det var liksom lite av vitsen. Det hade inte varit alls intressant för mig att fotografera någon annans dörrar och stoppa in mina egna bilder i. Nej, äkta skulle det vara. De flesta bilderna är tagna på publiceringsdagen. Det finns en del undantag. Som dagens luckbild till exempel. Med snö! Men de flesta är fixade samma dag som de lagts upp. Periodvis har det varit väldigt roligt att inventera luckor, fotografera och att försöka hitta något att skriva rim på. Men mot slutet mest en ansträngning och ett påhäng... så det är rätt skönt nu att spräcka kalenderns sista lucka och önska alla som kikat här på bloggen en RIKTIGT GOD JUL!

måndag 23 december 2013

Lucka 23 – Kärvetid

Nu är det synnerligen nära till jul,
och tomten försöker ha lite kul.
Han vet att tiderna snart blir kärva,
så varför då hela julen fördärva?

Nej, idag han lekte en lustiger lek,
å satte i granen en havre-nek.
Så sa' han till sparven – den gula,
– här får du en kärve till jul'a.

Och sparven han räkna till sjuuuuu...
– jag visslar på barna och fru.
Nu ställer vi till med en spannmålsfest,
då artar sig julen som allra bäst.

lördag 21 december 2013

Lucka 21 – Ordbajs

När man ätit julbord med fiskar som är rökta,
då kan det råka komma fisar som är krökta.

De är inte lätta att slöjda,
fisarna som kommer böjda.
Men när man bajsar ord,
är de en restprodukt,
– små moln som saknar lukt.

Ibland när livet mest är skit,
då drar jag mig tillbaka hit.
Hit till mitt eget fiskrökeri,
det som jag kröker fisar i.

Här kan jag sitta, höljd i dis,
och stillsamt förlösa en fläktande bris.
Då när den far mot cyberrymds-höjd,
blir jag med ens befriande nöjd.

Bloggen är mitt fria ordbajseri,
och det är ingen som lägger sig i.
Här kan jag skriva va' skit jag vill,
och när röken har lagt sig då blir det chill.


fredag 20 december 2013

Lucka 20 – Gustaf E stänger

Vänner'a i verksta'n hos Gustaf E,
kan inte längre surva min Opel åt me'.
Verksta'n ä stängder och gubba får gå,
Per, Kjell och Börje och flera än så.

Nu tvingas jag öppna ett eget skjul,
där jag kan tvätta, vaxa och skefta hjul.
Där kan jag också gänga en mutter,
å lyss till ett mysigt tomgångs-putter.

Snart har dûm flöttat dä mästa te Borås,
tinninga, Opel och psyket gunås.
Inom kôrt kan vi stänga hela Uschlehamm,
för att sedan skyttla på motorvägen fram.



Dagens lucka är tillägnad de anställda i verkstaden på Gustaf E Bil i Ulricehamn. I dag slår företaget spiken i dörren. Verkstaden är stängd. Jag har varit kund där i minst tjugo år och de har tagit hand om både mig och mina bilar på det mest fantastiska sätt.
TACK FÖR ATT NI HÅLLT MIG RULLANDE!
När jag träffade Per i verkstan strax efter att de fått beskedet sa han:
”Nu, Sune... nu vet jag precis hur det känns”. (I likhet med den arbetsplats jag jobbade på i över fyrtio år så flyttas verksamheten till Borås.)

torsdag 19 december 2013

Lucka 19 – Slånbärslikör

Nu är den mogen, den söta drycken,
denna hemkörda spirituosa.
Likören är ett utslag av nycken,
smaksatt med Prunus Spinosa.

onsdag 18 december 2013

Lucka 18 – Grötrim

Stillnat i min rishög att filosofera,
över julväder som förefaller fallera.
I år blir det ingen varga-vinter,
inga skidor som glider eller slinter.

Julen den varar än' till påska,
det skaldats i välbekant sång.
Då kan väntas båd' driv-is och åska,
känns redan som det är på gång.

Till julen är gröten lagad av ris,
till påsken blir riset en brasa.
Rätt och slätt på traddis-vis,
och till häxornas stora fasa.

tisdag 17 december 2013

Lucka 17 – Energiskafferi

Nu är solen allra längst där borta,
och dagarna blir smärtsamt korta.
Ute är det grått som katten,
från himlen kommer bara vatten.

Dock en kort minut idag,
sken solen upp ett slag.
I hasselbusken bakom mitt hus,
landade en strimma ljus.

Ett plötsligt stoppat vattendropp,
sådde litet frö av framtidshopp.
När solens öga syntes blinka,
då hördes glada mesar finka.

Ljuset skänker energi till kroppen,
när den är tömd på sista droppen.
Mitt skafferi har många gäster,
som denna enkla tes befäster.

måndag 16 december 2013

Lucka 16 – Hos naprapaten

Kamrat naprapat är min vän uti nöden,
frälser mig raskt från demoner och döden.

Ligger på bänken likt en nyslaktad gris,
klädd i dressman-kalsipper och strumpa.
Denna behandling har tillika sitt pris,
men jag slipper att visa min rumpa.

Svålen den skållas med dyna så varm,
hettan den stiger men inget alarm.
Nacken blir glödhet, rygg och länd,
överallt eldas där smärta är känd.

Kamrat naprapat är min vän uti nöden,
han frälser mig raskt från demoner och döden.
Han knådar mitt kött så att kotorna knakar,
nästan man tror det är knäcke han bakar.

lördag 14 december 2013

Lucka 14 – Förjul

Litet hus vid skogens slut,
två små tomtar tittar ut.
Nu har vi jul i stugan vår,
undrar när vi klappar får?

fredag 13 december 2013

Lucka 13 – Kallbad

Midvintersol och sjön som en spegel,
inte lönt att sätta nåt segel.
Bättre då att tvaga sin kropp,
svettas i bastun och ta sig ett dopp...

...eller två, eller tre...



D A G E N S  B O N U S B I L D E R :
Dessa två blider är tagna med 84 minuters mellanrum.
Den första kl 15.32 och den andra, med den stora lysande
stjärnan, kl 16.56.
Tyvärr vet jag inte vad det är för en stjärna. Den stod lågt i
sydväst. Du som vet – ge mig svaret!
NU HAR JAG FÅTT SVARET:
Den lysande himlakroppen som syns på bilden längst ner är planeten Venus.
Planeten Venus kallas också för morgonstjärnan eller aftonstjärnan.
Tack Johannes från Borås Astronomisällskap för hjälpen!



torsdag 12 december 2013

Lucka 12 – Janssons frestelse

I köket skönjes en uppjagad rörelse,
och en doft som är fylld av förförelse.
Jansson är här på besök,
med strimlad potatis och lök.

Senare när det lider mot kväller,
anländer också ett stim med sardeller.
Trots att de sakna båd' ben och sin fena,
de snabbt med potatis och lök sig förena.

Sist är det dags för grädde och smör,
och över det hela jag bröar och strör.
Konnässören i afton är ingen novis,
han ordnar åt alla kvällsvickningsspis.


onsdag 11 december 2013

Lucka 11 – Julbord

Tvenne gubbar med skägg,
sutto idag mellan skål och vägg.
De hade båda fått plats i ljuset,
på Restaurang Kallbad-huset.

De voro bjudna att glada julen fira,
med både skinka, sillar och bira.
Ackurat som att landa i sits av guld,
utan att hamna en smula i skuld.

För att slutligen julbordet recensera,
kan man säga – det smakade mera.
Mera av lamm och av hjort och paté,
därefter struva till kaffe å le:)



D A G E N S  B O N U S B I L D E R :




tisdag 10 december 2013

Lucka 10 – Fönster

När jag renoverar ett fönster,
följer jag ett vanligt mönster.
Gamla kittet – sprucket och torrt,
värmes, skrapas och pillas bort.

Sen plockar jag ur allt gammalt glas,
lugnt och försiktigt – det får inte gå i kras!
När kittet är borta och glaset är ur,
då är det äntligen färgskrapans tur!

Bågen den skrapas ren och fin,
därefter dags för olja/terpentin.
Sen får den vila till nästa runda,
då kan jag börja med pensel och grunda.

måndag 9 december 2013

Lucka 9 – Sparkränne


För den som nyligen sparken fick,
detta kan bli en behagligare kick.
Att stå där på meden och sparka,
kan nästan va' som att knarka.

När man susar utför i backen,
då känns det – draget i nacken!
En underbar lek och ett lustfyllt bus,
en minnesvärd stund uti lyckorus.


D A G E N S  B O N U S B I L D E R :



lördag 7 december 2013

Lucka 7 – Lucia i Tvärred

Så står hon åter på tröskeln till utkylda hus,
och sprider sin värme, sin kärlek, sitt ljus.
Hoppet är lågan hon tänder där inne,
där mörkret fått fäste i hjärta och sinne.

När besöket är över och Lucia har gått,
då klappar vi händer för det vi har fått.
Vi känner oss varma och lätta i sinnet,
vi gläds åt vår gåva, det kostbara minnet.


D A G E N S  B O N U S B I L D E R :