Tidvatten

Tiden rinner iväg.
Som vatten rinner tiden.
Vart rinner tiden?
Rinner den till ett hav?
Ett hav av tid.
Är havet min levnadstid?
Tid som har förrunnit.
Tidvatten.
Jag badar i mitt tidvatten.
Simmar. Dyker.
I tid som förflutit.

– – – – –

År 2013 är snart till ända. Bloggåret 2013. Hittills har jag bloggat varje dag sedan den 1 januari. Om jag fixar ett inlägg även i morgon blir det 365 dagar och 402 inlägg.
Bloggen har jag haft sedan 2010 men i och med att jag blev uppsagd från mitt arbete väcktes idén att blogga mera regelbundet. Att jag skulle komma att blogga varje dag var en dröm jag hade. En idé. Jag ville göra något med min tid. Och jag kände att jag behövde en utmaning varje dag. Någon tankeverksamhet. Något kreativt. Något skapande. Och inte minst viktigt – att få något dokumenterat av tiden som låg framför mig. Så istället för att lösa korsord eller sudoku fick det bli bloggen.
Sedan jag gick hem den sista december 2012 har jag varit ganska mycket ensam. För mig själv, alltså. Då har kameran, min Canon EOS 7D, kommit att bli min ständiga följeslagare. Min kam(e)rat. Någon att hålla sig till. (EOS = gryningens gudinna, vars tårar bildar daggen som faller på jorden).
Det har inte gått en enda dag utan att jag fotograferat. Drygt 20.000 bilder har det blivit under året. På bloggen ligger cirka 600 av dessa.
Hela arbetet med bilderna och bloggen har varit som en tröst. En tillflykt. Ett sätt att finnas. Ett sammanhang som jag själv skapat och deltagit i.
När jag har sett något har jag delat min upplevelse med kameran:
– Kolla, kameran! Ser du vad jag ser?
Kameran tittar med sitt öga och med sitt klick bekräftar hon min upplevelse.
I nästa skede har jag delat med mig av min upplevelse till dig. Ofta sent på kvällen har jag suttit med mina bilder och valt vad som skulle publiceras. Vad jag ville visa eller berätta.
Besöksmässigt har jag i genomsnitt under året cirka 200 registrerade länkklick per dag. Det betyder inte lika många läsare, men jag kan gissa att det kanske rör sig om 40–50 per dag som tittat och läst. Jag tycker det är en fantastiskt siffra. Jag är glad för det. Även om jag dagligen inte träffar några människor att dela min tid med så vet jag ändå att jag varit med och tillfört något. Bloggen blir lite som att sitta på fikarasten eller lunchen och berätta för sina kollegor om upplevelser och händelser i livet. Att veta att någon lyssnar känns bra.
Kameran har också hjälpt mig att upptäcka. Att vara observant. Uppgiften som jag gett mig själv har hållit mina sinnen öppna. Och kameran har blivit en del av detta... kanske som ett sjätte sinne.
Det här året har gått fort... tiden har runnit iväg. Strömmat. Forsat. Men ur tidsströmmen har jag, med kameran som håv, fångat viktiga ögonblick... som små gnistrande stänk...
Dessa droppar av förfluten tid har jag sparat för senare behov. Som i ett ämbar... att se tillbaka på, att släcka törsten med och att njuta av...