Från rishögens inre

I ett inlägg den 4 oktober utlovas att jag skall ”presentera mitt risbygge lite närmare framöver” (http://sunebroman.blogspot.se/2013/10/mitt-risiga-liv.html). Det känns som det är dags nu.
Vad finns då att säga om denna rishög som inte redan är sagt? Och vad kan vara så speciellt med en hög ris att det kräver en presentation?
Under hösten har du som följt bloggen fått klart att avverkning av träd och buskar sysselsatt mig under många dagar. Jag har hamlat träd och röjt en hel del. Rishögen har efterhand växt. Jag ser det som en form av installationskonst i båda ändarna av mitt arbete. Att forma landskapet genom att prioritera vad som skall släppas fram och växa vidare i en ständigt pågående process i den ena änden. Restprodukterna av detta landskapsdanande blir ved och ris i den andra. Under flera år har jag byggt rishögar. Samtidigt har jag jobbat med deras arkitektur. Och då mer och mer sett dem som konstverk. Högarna är också framväxande bevis för att något är i förändring. Ingen rishög utan att det finns stubbar någonstans i närheten. Rishögen funkar också som kvitto på det arbete jag gjort. Att jag andats, svettats och pumpat blod. Ju mer tid jag lägger ner desto större växer sig högen. Och mina muskler! Att titta på, och ”umgås” med rishögen blir en bekräftelse. Jag känner mig nöjd med att se den växa. Att se detta element i landskapet. Att betrakta den från olika håll, i olika ljus, i olika väder. (Jfr inlägget från 4/10).
Som du ser här på bilderna så är högen byggd som en hydda. Med en öppning. Som en enrisklädd portal.
När jag planerar för stor rishög bygger jag allra först en tunnel. Sätter ner några störar i jorden och surrar tvärliggare över. Gör en ställning för att sedan fortsätta att bygga högen ovanpå. Tunneln är till för att det senare skall bli lätt att tända. När tiden är inne fyller jag tunneln med torra bärdor, typ lastpallar och wellpapp. Bygger en brasa i brasan. Mitt inne i högen. På så sätt blir det mycket lättare och definitivt säkrare att det verkligen blir en magnifik eld.
Bygget är också gjort så att det mesta av grenarna är lagda med den tjockare änden inåt/uppåt. Planen är att efterhand som högen brinner inifrån, skall den mata sig själv med brännbart material. Den kommer att sjunka ihop över sin egen inre låga. Under tiden som denna process pågår kan jag stillsamt inta betraktarens roll. Bara stå och titta på. Allt sköter sig självt.
På påskafton infaller sanningens timma. Jag hoppas att det funkar.
När rishögen tänds och brinner övergår den från att vara installationskonst till att bli performancekonst. För att bli äkta performance krävs det att det är åskådare på plats. Och jag vet att det kommer några för att bekräfta händelsen... skådespelet när den lilla lågan från tändstickan antänder det brännbara, som sedan får lågorna att växa och värmen att frigöras. Alla de ljud som elden får ris och grenar att ge ifrån sig. Kvidande, knastrande, sprakande... allt detta – ett fascinerande skådespel från rishögens inre....