En baddare på vinterbad

Idag gjorde vännen Ingvar och jag en utflykt till strömstareforsen. Till vår glädje, denna gråtrista decemberdag, fick vi möta ett gäng strömstarar som verkade må riktigt gott. De dök i forsen av hjärtans lust och kostade också på sig att sjunga några truddelutter.

När jag senare, nu ikväll, satte mig ner för att skriva något om vår upplevelse kom jag att tänka på ett reportage som jag gjorde för många år sedan. Jag letade fram det. Läste det. Och tänkte att det kan fungera nästan lika bra idag som när det skrevs. Visst var vintern hårdare då. Och den dagen kikade solen fram och vattenföringen hade varit extra hög under vintern. Men annars är mycket sig likt i strömstareforsen. Så här kommer en repris på ett reportage från år 2000 med rubriken ”En baddare på vinterbad”:

VINTERTID går det mesta i naturen på sparlåga. Det som är ätbart finns tillgängligt i mycket begränsad mängd. De flesta fåglar har flyttat till varmare trakter. Utan att behöva bekymra sig för tillgången på föda kan de ladda upp inför återflyttning och häckningstid här uppe i norr, då våra ljusa sommarnätter ger mat i överflöd.

   De som lämnar landet under vintern är framförallt insektsätare och arter som kräver öppet vatten för sitt födosök. Andra följer isläget och flyttar inte längre än de behöver. Vissa tar det säkra före det osäkra och ger sig långt iväg. Fiskgjusen till exempel flyger ända till Afrika.

   I motsats till dessa finns det fågelarter som trotsar de hårda yttre förutsättningarna och stannar här i våra trakter under vintern. En av dem är strömstaren.

   STRÖMSTAREN är en fågel som vintertid livnär sig av insekter och dessutom måste ha öppet vatten för att ”komma in i sitt skafferi”.

De säkraste platserna att träffa på strömstaren är i flacka, lagom djupa, forsar. Det skall vara ett livligt vatten som bjuder skiftande vattenrörelser och där det dessutom finns stenar som sticker upp över ytan och ger bra sittplatser. Det är naturligtvis också viktigt att det finns gott om mat.

   Denna vinter har det varit extra besvärligt att vara strömstare. I Ätran där vi sökt efter strömstarar har den höga vattenföringen gjort att det antingen varit för djupt eller för strid ström. Men efter att ha letat på några tänkbara platser hittade vi hittat honom. Ja, till och med flera stycken som valt att samsas om samma plats för sitt födosök.

   TIDIG FÖRMIDDAG. Vindstilla. Lite grått i luften, men prognosen har lovat växlande molnighet. Det har varit några minusgrader under natten. Nu är temperaturen på väg uppåt. Det känns som det är bäddat för en fin upplevelse och dessutom gott hopp om fotograferingsljus bara molntäcket lättar lite. Snön på mark och träd reflekterar vinterljusets milda sken och ger säkert något värdefullt extra bländarsteg.

   BRUSET FRÅN FORSEN hörs på håll och blir starkare i takt med att vi närmar oss. När vi ser vattnet ser vi också omdelbart ett par av strömstararna. De sitter på var sin sten. En i åkanten och en ute i forsen. I samma färger som forsen själv – brunt, svart och vitt – är de lite svåra att upptäcka. Men deras rörelser röjer dem. De niger och knixar. Är livliga och byter ofta position. Från en sten till en annan. Förflyttningen sker hastigt på ”svirrande” vingar och med låg flykt över vattnet.

  GENOM KIKARE kan vi följa deras krumbukter och förehavanden. En strömstare landar ute i vattnet. Precis som på lek i en vattenrutschkana låter den sig föras med i vattnets virvlar. Dras in i bakvatten. Flaxar till med vingarna och landar åter ute i forsen. Därute i vattnet ser det ut som om den ”gör sig tung” och sjunker ner under ytan.

   Skelettet är inte ihåligt som andra fåglars vilket ger strömstaren högre specifik vikt. Vingarna används att simma med. Vattentrycket utnyttjas och strömstaren kan pressa sig ner mot bottnen där den ”promenerar” omkring och provianterar.

   Strömstaren dyker flitigt och det tar inte lång tid att hitta något ätbart. Ofta är det husmaskar som plockas ur det kalla vattnet. Husmasken som är nattsländans larv. Den lever av rov och bygger sitt rörformiga ”hus” av växtdelar.

   HUSMASKAR SKALAS med stor finess. Ett par snabba kast med huvudet i sidled och masken är ”befriad” från sitt skal. När den är skalad, doppas den i vattnet ett par gånger innan den slukas.

   Att dessa blöta och kalla, halvt genomskinliga, sländlarver kan ge energi nog att hålla en kroppstemperatur på över 40 grader under kalla vinterdagar och nätter är svårt att förstå. Men det är ju inte nödvändigt att förstå precis allt. Det funkar ju och det är huvudsaken.

   Att inte störa är viktigt. Varje minut av den korta vinterdagen är värdefull. Livet hänger på att födosöket ger resultat. Det som skiljer överlevnad från död kan vara några få husmaskar mer eller mindre.

   Också imorgon måste fåglarna vara pigga och utvilade. Ha energi nog för att orka söka mat en dag till. Och att lyckas i konkurrensen om de bästa dykställena. Det har gått halvannan timme och molntäcket spricker. Det hotfullt mörka, stålgrå vattnet byter skepnad och glittrar plötsligt silvervitt.

   SOLSTÅLARNA passerar genom strandskogens grenverk. En klar strimma ljus ”landar” på en sten i forsens mitt och där sitter strömstaren, belyst som av en spotlight. Han burrar upp sig och putsar sina fjädrar. Sedan hörs en lågmäld sång.

   Först undrar jag varifrån sången kommer. Strömstarens näbb är ju stängd. Jag tar kikaren till hjälp och genom den ser jag hur strupen vibrerar. Trots forsens kraftiga brus hörs sången tydligt. Den är en varierande räcka av knirrande och svirrande toner som framförs i ett register som ligger utanför forsens egna.

Det har varit en bra dag för strömstaren. Fångsten har varit god. Mättnaden ger honom ro att vila en stund och att provspela lite för en frusen åskådare.

   TERMOSEN ÄR TOM och trots dunväst under jackan, underställ och täckbyxor känns det hur kylan börjar angripa kroppen.

Men tonerna från fågeln ute i forsen får mig att glömma att jag fryser. Det lider mot kväll. Himlen rodnar och solen förgyller forsens vatten.

   Så går vinterns dagar i strömstareforsen. Väntedagar. Uthållighetsprövande. En efter en, tills dess att dygnets medeltemperatur höjs och de ljusa timmarna blir fler och fler.

    Alldeles strax är det kväll. Solens läge får himlen att rodna.

   Samma sol som nyss alstrade en lyster av nypolerat silver ger nu forsen dess guldglans. Solens gång har förädlat forsens vatten. Och vistelsen vid denna fors hos strömstaren har förädlat en dag i en människas liv.

(Tidigare publicerad i Ulricehamns Tidning – 29 januari 2000 – © Sune Broman).