lördag 28 mars 2015

Fagningsdag

Sommartid

Idag är det sommartidsafton. Alltså aftonen före det att sommartid inträder. Det är väl kanske för tidigt att hoppas på sommar ännu. Men enligt påbud är det dags att ställa in den nya tiden. En timme fram. Den allmänt använda minnesregeln för hur klockan skall ställas är kopplingen till sommarmöblerna. När det blir sommartid ställer man fram sina sommarmöbler. Sålunda tiden fram. Och när sommartiden är slut ställer man tillbaka dem. Sålunda tiden tillbaka. Idag införde jag en ny markör. Jag rullade fram mina sommarhjul. Sedan blev den en del snurrande både mot- och medsols innan min gamla kärra slutligen tvangs överge det invanda mönstret... och nu trevande ska börja fatta grepp om sköna sommarvägar... Jag ser fram emot sommaren...

tisdag 24 mars 2015

Rökiga episoder



I mitten av förra veckan förutspådde jag att det skulle bli en hel del rök och eld här på bloggen en tid framöver. För att ingen skall bli besviken... och framförallt för dig som tog dessa utfästelser som ett löfte bränner jag nu på med ett par bonusvyer. Överblickande dagens mest rökiga episoder. Den ena bilden är från området mellan Madåkern och bäcken. Det är en liten remsa i en brant slänt som blivit satt lite på undantag. Jag har bara röjt den en gång sedan 2000. Området är skuggigt och under den gigantiska eken är undervegetationen sparsam. Lite tidiga vitsippor kommer det trots allt bli nu efter att jag tagit bort en del av grovförnan. Jag såg sipporna ligga på lur där under täcket. Under eken finns också några små hagtornsbuskar som jag är rädd om. De blommar tidigt med vita blommor på bar kvist. Vackert!
Den andra bilden är från Ladugårdsåkern. Ett område mitt i åkern är ganska stenbundet. Medvetet har jag sparat det området som en refugie för fri utveckling. Och som en skyddad zon för flyende fjärilar, svärmare och andra insekter mitt under den pågående slåttern. Här sågs förra året bland annat flera exemplar av den sexfläckade bastadsvärmaren.
Idag var förhållandena optimala för att bränna av allt gammalt fjolårsgräs. Det blev ett litet skådespel då lågorna sakta vandrade genom det torra gräset. Svagt sprakanade. Efterlämnande endast ett mjukt svart stoft. Just när solen nuddade trädtopparna i horisonten föll några livliga toner från en högt uppflugen dubbeltrast. Över det rökiga landskapet trillade trasten tröst ur sitt bröst... nu i kväll är det mera vår än igår...

måndag 23 mars 2015

Omtagning


Det lider mot påsk. Och jag har ingen aning om vilken gång i ordningen som jag drar ihop till en påskeld. Som nästan framgår av bilderna är det en nedärvd sed att röja buskar och bygga högar. Man kan nästan säga att jag vuxit upp med buskarna. Att buskarna är en del av mitt liv. Att jag har buskar i blodet. Eller i alla fall buskiga ögonbryn. Den gamla svartvita bilden, ovan, är tagen 1963. Jag är åtta år. Ska fylla nio efter sommaren. Jag minns hur min morsa drev på för att jag skulle hjälpa till att arbeta. Fina vårdagar när jag kom från skolan. Som bränsle till min motivation använde hon min förväntan om en stor påskeld. Men det var morsan som högg och klippte buskar. Hon satt annars dagarna i ända vid symaskinen och sydde. Hon behövde den fysiska motionen för att må bra. Under 1960-talet blev det allt mer buskar i markerna eftersom korna försvann från gården. Jag minns hur morsan ibland uttryckte sin besvärjelse över kornas frånfälle.
– Dä ä rent förgjort mä alla uschla buska sûm växa bôrte i änga. Aant (annat) va dä när kora ginge där. Då funnes dä inga buska sannerligen (med eftertryck).
Jo, så var det. Så länge nötkreaturen gick på efterbete i ängarna fick inte buskarna många chanser breda ut sig och förmörka landskapet. De tuktades hårt. Undantaget var väl hassel och al som ratades. Men från mitten av 1950-talet, då korna försvann, och fem decennier framåt blev det buskexplosion. Även om det gjordes en hel del arbete för att hålla förbuskningen i schack. Det var till och med en omgång röjningsarbetare från AMS här och gjorde dagsverken.
Sedan år 2000 har jag, med hjälp av många goda krafter, lyckats återskapa och vårda ett stycke av den gamla slåtterängen. Naturtypen, eller snarare kulturmarken, som förr var grunden till hela jordbruket innan konstgödning började användas. Ängen var, fram till dess att konstkvävet kom, en garant för att få gödsel till åkrarna. Uttrycket äng är åkers moder myntades för att förtydliga det faktum att det var vinterfodret från ängarna, höet, som förvandlades till gödsel till odlingsjorden. Slåtterängen som landskap betraktat danades under mer än tusen år. Och har varit den mest mångfaldsrika av alla naturtyper. Med en ofantlig rikedom av blommande örter, gräs och insekter. Nu är den en starkt hotad naturmiljö. På väg att försvinna. Och med den också alla dess arter.
De insatser som jag och mina oundgängliga hjälpare gör är i förstone ämnade för att slå vakt om mångfalden. Och för att om möjligt föra den ytterligare en bit in i framtiden. Genom huggning, räfsning av löv och slåtter på hela arealen är sedan åtta år är hela brukningskedjan komplett. Som kronan på verket har jag fått förmånen att ”hyra in” två kossor som betat några veckor efter att höet bärgats och återväxten kommit igång. För varje år som gått har jag avverkat buskar och träd. Några varje år. Och nu är det inte i första hand för att bygga påskeldar som jag gör det. Nej, mål och motivation är nu, som redan nämnts, något helt annat. Men, det förstås, påskelden passar ju bra in som extra pådrivare för att få ett naturligt slut på buskröjarsäsongen. I vinter har jag byggt tre högar. En brände jag i förra veckan. Den på bilden ovan skall tändas på påskafton. Strax efter skymningen. Den tredje skall sparas. Kanske blir det ett Valborgsmässobål.

lördag 21 mars 2015

Tålamodsprov


Igår hade jag några rymdfoton här på bloggen. Måne och sol på samma bild. Det blev ett tålmodigt väntande för att få de där bilderna. Eftersom det var få luckor i molntäcket. Hastigt uppdykande. Och lika hastigt försvinnande.
Den här veckan har jag, jämfört med vintern i övrigt, haft ovanligt mycket fågel vid min fröautomat. Jag tror jag räknade tio olika arter här idag. Grönfink, grönsiska, bofink, bergfink, blåmes, talgoxe, svartmes, nötväcka, pilfink och stenknäck. Jo, det blev tio precis. Den sista i raden av de tio, stenknäcken, har visat sig här hela vintern. Av och till. Det är två hannar och två honor. Två par alltså. Idag var det fint ljus. Perfekt fotoljus. Och fåglarna verkade ivrigt upptagna med att fylla sina energireserver. Stenknäckarna satt i fröautomaten och fullkomligt malde i sig solrosfrön. Men av alla de tio arterna är just stenknäckarna de mest skygga. Det räcker att jag rör mig nära fönstret så försvinner de direkt. De är oerhört vaksamma. Jag har länge tänkt göra ett försök att porträttera dessa spektakulära fåglar med sina väldiga näbbar. Idag var det dags för det försöket. För att ta bilderna ställde jag ytterdörren på vid gavel. Och när jag öppnade for alla fåglarna sin kos. Såklart. Det blev tomt vid matplatsen. Jag satte mig på golvet i farstun och väntade. Nära nog samma tålamodsprov som vid gårdagens solförmörkelse. Det gick fem minuter. Blåmesen kom tillbaka. Det gick en kvart. Finkarna kom tillbaka. Det gick en halvtimma. Äntligen landade den första stenknäcken! En av hannarna. Han satte sig resolut på grenen ovanför matplatsen. Kapprak i nacken. Och spanade. Jag fyrade av ett par exponeringar och vips försvann han. Sedan dröjde det ytterligare tio minuter innan han återvände. Blängde misstänksamt. Sträckte på nacken. Knyckte på stjärten... men blev kvar den korta stund jag behövde för att få min porträttbild. Undrar... vad det är som gör denna fågel så misstänksam, nervös och lättskrämd...

fredag 20 mars 2015

Förmörkad vårdagjämning



Idag är det vårdagjämningen. Joakim har namnsdag. Ett stilla regn i skymningen gav den annars så skarpa kvällsluften en mjuk rondör. Morkullan drog varv efter varv här över mitt vindskydd. En koltrast gnolade lite saktmodigt i skogsbrynet. Vårdagjämning. Det betyder att dagarna nu efterhand blir längre än nätterna. Längre och längre för vart dygn. Ända fram till midsommar stiger solen upp tidigare och dalar senare.
Vi har längtat efter ljuset. Nu slår det till med full kraft. För att väcka oss. Och alla processer i naturen. Sippor ska upp. Knoppar skall spräckas.
Men idag under förmiddagen hände något ovanligt och speciellt. En kort mörkerpaus. Den partiella solförmörkelsen snodde en timme fritt flödande dagsljus mitt framför näsan på oss. Själv satt jag här utanför på min farstutrapp. Med en mugg kaffe, kameran och min vackert orangeröda massajfilt över axlarna. Nyfiken. Det kändes som att vänta på en sällsynt fågel. Det mulna vädret skapade ovisshet över om det alls skulle gå att få en skymt av himlafenomenet. Men så... kl 9.59 kikade solen fram och jag tog min första bild. Sedan försvann den under en lång stund. Klockan 10.38 fick jag en liten skymt. Och ett par bilder. Därefter verkade det som ridån helt gått ned inför skådepelets sista akt. Men så kl 10.55 drogs förlåten ifrån ytterligare en gång! En kort stund. En liten glipa i det grå täckelset. Måne och sol, tillsammans, visade sig ännu en gång. Just då var förmörkelsen vid sitt optimum. Nära 83 procent av solen doldes bakom månen. Därefter var det slut på dramatiken. Molnen tätnade. Under den tid som solen var dold kändes tydligt hur det hastigt blev kallt i luften. Det blev skumt och en otäck råhet kröp över mig. Ända in i märgen.
Att sitta där på trappan och vänta kändes spännande. Högtidligt. Ja, både spännande och högtidligt! Det är ju väldigt sällan som vi får chans att uppleva solförmörkelse. På wikipedia utläser jag att det under 1900-talet endast inträffat fyra totala solförmörkelser. Åren 1914, 1927, 1945 och 1954. Den senaste totala var alltså den som inträffade den 30 juni 1954. Sedan dess endast partiella förmörkelser. Som den idag. Lite lustiga (och i viss mån oroande) sammanträffanden är att 1914 är min mors födelseår. Och 1954 är mitt eget. Vet inte vad det kan betyda att himlen förmörkats de år då vi, morsan och jag, skulle komma till världen? Men om man tänker på det kan det verka mer än bara en slump...

onsdag 18 mars 2015

Fagningspremiär



Det kommer troligen att bli en hel del rök och eld här på bloggen en tid framöver. Igår var det risbränning i skogsbetesland. Idag har jag tjuvstartat med fagningen här i Björkebacken. Och så har jag bränt den första av mina tre rishögar med resterna efter vinterns buskröj och hamlingar. Dagens väder gjorde det helt omöjligt att stå emot. Fagningen hör ju normalt ihop med april månad men bättre förutsättningar än i dag är svåra att matcha. Marken kall och fuktig. Fjolårslöv och kvistar torra som krut. Svag vind. Rätt vindriktning. Underbart arbetsväder. Hela eftermiddagen har jag jobbat barhuvad och i bara t-shirt med svetten lackande i pannan. Ovanligt med denna värme så tidigt på året. Annars är marsmånaden så rätt. Som årets torraste månad. Med kalla nätter och narig vind. Veden ligger kluven och klar. I marsanaren torkar den som bäst...

tisdag 17 mars 2015

Skogsbetesröjning

På långt håll syns rök stiga ur skogen. I en glänta brinner elden. Det sprakar intensivt från rishögen när den sjunker ihop under lågorna. Samtidigt silar solljuset in mellan trädstammarna. Fångas upp av rök. Strålar som når marken förgyller tuvor och stubbar. I den här i skogen skapar vännen Ingvar en gammaldags bondeskog. Med luckor och gläntor. Med stammar i skiftande åldrar. En mångfaldsmiljö i vardande.
Efter vinterns avverkning och stormfällda träd har det blivit mängder av ris. Allt skall städas bort. Eldas. Idag har jag varit med och hjälp till några timmar. Här lämnas få spår efter den huggning som skett. Istället bereds terrängen omsorgsfull för att nötkreaturen skall kunna röra sig obehindrat i sommar. Ströva fritt. På skogsbete. Vila i soliga gläntor. Idisslande...

måndag 16 mars 2015

Koll och underhåll



Nu är rätta tiden att se över fågelholksbeståndet. Mellan vinter och häckningsperiod. Det går naturligtvis också bra att städa holkarna under höst och vinter. Men många holkar används som övernattningsplatser under kalla vinternätter och då är det bra att sommarens bobalar finns kvar. Mjuka och isolerande. Att kura ihop sig på i vinternatten. Som en skön madrass.
Regel är att se till sina fågelholkar varje år. Städa, reparera, byta ut. Det har jag inte gjort. Faktum är att jag slarvat rejält med regelbunden tillsyn. Tror bestämt att det gått tre, fyra år sedan sist. Vet inte riktigt varför. Hur svårt kan det vara? Kanske det finns någon bra förklaring. Våren kommer hastigt? Eller vintern dröjer kvar? Trist väder när holköversynen legat i planeringen? Glömska? För många holkar? Jag har inte räknat antalet. Men jag tror att siffran glider upp över hundra. Att städa holkarna är viktigt på flera sätt. Framförallt blir de fria från ohyra. Fågelloppor och annat. Holkar som används som övernattningsbon blir ofta fulla av spillning. Ohygieniskt och risk för smittspridning. Det är också en del av häckningsritualen att bygga bo. Om holkarna redan innehåller material med en bobale till önskad höjd, ja, då försvinner delvis den viktiga parförstärkningsritualen att inreda och pynta. Trasiga holkar kan också bli en fälla för fåglarna. De kan fastna med ett ben i en spricka vid ingångshålet. Dåligt uppsatta kan falla ner mitt under häckning. Vid regniga perioder riskerar läckande tak att sabotera flitiga fågelföräldrars omsorger. Boet blir dyngsurt. Ungarna kyls ner och dör. Tragedi.
Idag har jag tittat över en del av min holksamling. Alla holkar väster om bäckravinen har jag rensat, lagat eller, i vissa fall, bytt ut. Tjugosex stycken har uppdaterats. Väder och vind har tagit hårt på de mest utsatta. En del har ruttnat. Hackspetten har gjort några holkar obeboliga genom att helt brutalt hacka sönder dom. Jakt på föda? Terrorism? Sysslolöshet? Ekorren har också varit framme och gnagt. Han vidgar hålen i de lite större holkarna för att sedan fylla dom med mossa. Så fixar ekorren sina nattplatser. Och det är helt i sin ordning. Det är belöning för mig att ha ekorre i några av mina holkar. Men han får finna sig i att jag städar ut hans vinterbon. De holkar han gillar får han fodra på nytt...

lördag 14 mars 2015

Eld och solanum


Idag har jag lagt potatis till förgroning. Kände att det var dags för knölarna att öppna sina ögon och vakna till liv ur vinterslummern. Det är bäst att få fram dom i ljuset i tid innan det växer ut långa vita ålar. Nu förväntar jag mig små tåliga groddar som gör att det går fint att sätta. Och som gör att plantorna kommer igång att växa så fort sättpotatisen kommit jorden.
Har provat att lunta lite gräs också. Det blir några fläckar varje år som inte efterbetas. Och med tiden blir de här ytorna ganska tuviga och toviga. Då är det en bra metoden att bränna hela rasket. Gräs, löv och mossa i ett och samma moment. Idag var jag dock lite sent ute. Temperaturen sjönk hastigt under seneftermiddagen och det blev inte någon riktig fjutt på elden. Det blir att avvakta till ett nytt tillfälle... med bättre värme i luften...

onsdag 11 mars 2015

Smältande is och snö som droppar


Efter den ljusfattiga vintern famnar vi solen på alla nivåer. Bidrottningen är i full verksamhet inne i kupan. Planenligt lägger hon ägg i cell efter cell. Tusentals. Det stundar bråda tider att bygga samhället starkt. Och hon sänder sina arbetare på livsviktiga uppdrag. Transporterna går i skytteltrafik mellan kupa och tidiga vårblommor. Det är pollen från snödroppar och krokus som ger det första proteinet. Foder till nykläckta yngel. Den nya generationen arbetsbin.
Solen ger också impulser till oss människor. Några mynt som legat och bränt i fickan omsätts till årets första glass. En välfunnen symbolhandling som tydligt markerar gräns mellan vinter och vår. Och som förstärker det upplevda faktum att isar kan smälta och snö falla som droppar...

måndag 9 mars 2015

Vårens första starar


Solen på väg ner. Det mesta av landskapet i skugga. Och ingenting till bloggen! Det har ju blivit en vana att hitta något varje dag att notera i dagboken. Det är som att äta frukostägg, borsta tänderna och hämta posten. En varjedagsaktivitet. Och bloggen är som tandborstningen – det känns konstigt om den inte blir gjord.
Ja, tänkte jag... jag får gå en sväng uppåt skogen. Där lyser ju solen ännu en stund. Förty mitt hemman i Skog är den platsen här i byn som solen sist strålar över innan den slutligen dalar i väster.
Talgoxar och blåmesar var det gott om i brynet. Full fart och mycket tjatter. Säkert är allt det där käbblet en vild diskussion om vem som skall ha vilken holk. Vem som har paxat. Och vem som ska flytta in först. Nötväckorna signalerade på sitt vanliga sätt. Från flera håll tonade deras klara twittrande. Även hos väckorna verkar reviren få konturer. På avstånd hör jag en taltrast. Och den högljudda gröngölingen, som ”äger” hela hagen, signalerar var han finns. Över alltsammans passerar en större hackspett i sin karakteristiska bågflykt... som åkning i en flack bergådalbana. Undar om det pirrar i hans mage? Det är liv och rörelse långt in i kvällningen. Det känns att det är vår här i luften.
Plöstligt hör jag en bekant röst. Från någonstans högt uppe. En lång utdragen vissling. En glidande ton. Legato. Därefter ett flöjtande spel. Några knarranden, knäppningar och ett par härmstrofer. Vad hör jag? Det tar en stund innan svaret landar i min skalle. Men sedan förstår jag att det är vårens första stare som spelar vårpremiär. Längst där uppe i en av de allra högsta almarna sitter han och sjunger. På kvällskvisten. I solstickan. I grenverket med de stora svällande knopparna. Där framför han sin solnedgångssoaré. Och vid sidan om sitter hans maka. Hon tyr sig till honom. Lyssnar och låter sig charmas av de framvällande tonerna. De är redan ett par...

lördag 7 mars 2015

Utkört


Nu är alla vindfällen utkörda ur skogen! Och jag ligger utkörd på soffan. Dagens fyspass var det hårdaste på väldigt länge. Att dra winchwire och guida stockar fram till traktorn i besvärlig terräng blev mera krävande än jag vågat föreställa mig. Dessutom en hel del motorsågsfix under tiden. Mycket ryggkrök och knäna böj. Och mera svett än fyra kvartar i bastun.
Sju timmar tog det för Alfred och mig att wincha, lasta och köra ut allt vindfällt virke från den södra delen av skogen.
Det blev några lass men nu är uppdraget slutfört. Min fromma förhoppning är att få uppleva en torr höst, frusen vinter och ett stormfritt år. Då får skogen en välbehövlig chans att stabilisera sig efter all blåst och blöta.
I skrivandets stund känner jag mig skönt dåsig. Värkande rygg. Mör i hela kroppen. Ögonlocken halvöppna. Men det är lätt att ta emot lite krämpor när man vet varför de flyttat in i kroppshyddan. Det är till och med en viss njutning i kombinationen att ha ont i kroppen och att vara vara nöjd. Nu dröjer det inte länge förrän nattskiftet tar vid. Men då drar jag timmerstockar i horisontalläge med örat på kudden...

fredag 6 mars 2015

Isfilter och veckoslutsmarkör




Igår täcktes hela sjön av nyis efter en kall natt mellan onsdag och torsdag. Idag var isen borta. Sydvästvinden hade brutit upp den millimetertunna skorpan i tiotusentals skärvor. Hela isen låg packad i drivor inne vid land. Jag kunde inte låta bli att plocka lite bland de tunna isfragmenten. Lyssnade på klangen. Höll upp en skärva mot himlen. Den såg ut som antikt fönsterglas. Munblåst. Varierande tjocklek, buckligt och med små blåsor. Genom isfönstret ändrade hela nejden karaktär. Jag höll det frusna vattnet horisontellt framför mig och svepte längs horisonten. Höjde och sänkte. Lät rörelsen bölja över landskapet. Hela världen transformerades på ett fängslande sätt. Maneret skapade unika och drömska bilder. Måleriska. Oförutsägbara. Provade att använda den tunna isskivan som ett kamerafilter. Och kunde genom att röra den i olika riktningar skapa oändliga variationer på temat ”Kallbadhuset”.


Målet denna eftermiddag var, som vanligt på fredagar, att bevista bastun. Bada kallt. Träffa mina glada vänner fredagsbadarna. Att bada just på fredagar är den ultimata veckoslutsmarkören. Det är skönt att ha en sådan markör. Som talar om när vardagsveckan är slut. Idag var badtemperaturen 1,5 grader. Den stiger med någon tiondels grad varje vecka. Den solfattiga vintern har gjort att alla längtar efter ljuset. Och idag fick vi som satt på badhusbänken i västerläge en rejäl dos av den efterlängtade solen. Trots att vi fortfarande är kvar i den första veckan i mars kändes det hur strålarna värmde. När vi trängdes där på bänken mindes vi också en nära nog exakt likadan fredag för två år sedan. 2013. Då satt vi i gassande sol den 8 mars och njöt på samma sätt. Historien upprepar sig...