Regel är att se till sina fågelholkar varje år. Städa, reparera, byta ut. Det har jag inte gjort. Faktum är att jag slarvat rejält med regelbunden tillsyn. Tror bestämt att det gått tre, fyra år sedan sist. Vet inte riktigt varför. Hur svårt kan det vara? Kanske det finns någon bra förklaring. Våren kommer hastigt? Eller vintern dröjer kvar? Trist väder när holköversynen legat i planeringen? Glömska? För många holkar? Jag har inte räknat antalet. Men jag tror att siffran glider upp över hundra. Att städa holkarna är viktigt på flera sätt. Framförallt blir de fria från ohyra. Fågelloppor och annat. Holkar som används som övernattningsbon blir ofta fulla av spillning. Ohygieniskt och risk för smittspridning. Det är också en del av häckningsritualen att bygga bo. Om holkarna redan innehåller material med en bobale till önskad höjd, ja, då försvinner delvis den viktiga parförstärkningsritualen att inreda och pynta. Trasiga holkar kan också bli en fälla för fåglarna. De kan fastna med ett ben i en spricka vid ingångshålet. Dåligt uppsatta kan falla ner mitt under häckning. Vid regniga perioder riskerar läckande tak att sabotera flitiga fågelföräldrars omsorger. Boet blir dyngsurt. Ungarna kyls ner och dör. Tragedi.
Idag har jag tittat över en del av min holksamling. Alla holkar väster om bäckravinen har jag rensat, lagat eller, i vissa fall, bytt ut. Tjugosex stycken har uppdaterats. Väder och vind har tagit hårt på de mest utsatta. En del har ruttnat. Hackspetten har gjort några holkar obeboliga genom att helt brutalt hacka sönder dom. Jakt på föda? Terrorism? Sysslolöshet? Ekorren har också varit framme och gnagt. Han vidgar hålen i de lite större holkarna för att sedan fylla dom med mossa. Så fixar ekorren sina nattplatser. Och det är helt i sin ordning. Det är belöning för mig att ha ekorre i några av mina holkar. Men han får finna sig i att jag städar ut hans vinterbon. De holkar han gillar får han fodra på nytt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar