Ängel med motorsåg

Igår publicerade jag en bild här på bloggen där en man sitter sitter grensle över en rejäl timmerstock. Den största vindfällda granen här i skogen efter stormen Egon. På bilden går det också att utläsa att han som sitter där på stammen är glad. Och att han i sin glädje antyder att han har lust att famna hela världen. Han som sitter på stammen det är jag. Inte svårt att se. Och precis som bilden förtäljer är jag glad. Jag hade under förmiddagen fått ett oväntat löfte om assistans för att reda upp de sista av mina vindfällen. Bland annat en svårhanterlig, eller i mitt tycker helt omöjlig, bröt av fem grova granar. Dessutom på ett svårtillgängligt ställe längst inne i en ”återvändsgränd”. Jag hade själv i stort sett gett upp tanken på att få ut stockarna och fällde (!) säkert en del missmod i min omgivning när tillfälle gavs. Ett missmod som låg väldigt nära gränsen till uppgivenhet. Kanske var det en tyst bön. Eller ett sätt att försöka rättfärdiga det faktum att jag tänkte skita i att röja upp. Att låta alltsammans gå tillbaka till naturen. Jag hade börjat att kvista alla stammar som låg inom räckhåll och var på väg att fortsätta med detta värv under några förmiddagstimmar igår. Då jag stod vi bensinmacken i färd med att tanka min fyrhjuliga springare kom vännen Teuvo i sin svarta skåpbil. Han stannade. Och som vanligt växlade vi några ord.
– Vad har du på gång, frågar jag.
– Jag tänkte åka upp till dig och kolla hur det står till med dina vindfällen.
– En ängel tänkte jag. Han har kommit för att rädda mig och mina vindfällen.
Först gör Gud fader, med vindens krafter, en taskig avverkning. Blåser med den stora fönen på högsta effekt. Bryter sönder och kastar träd huller om buller. Sedan sänder han en ängel i en svart skåpbil för att reda upp det hela. Ett subtilt sätt att sända signaler om att bönen har gått fram? Att det kan vara förståndigt att be om hjälp. Och att, utan åthävor, tacksamt ta emot den tillskyndande hjälpen.
Det har hänt ibland, när det blivit alltför stora hot från naturens krafter, att jag ur min ensamhet skickat några väl valda ord till mina förfäder i himlen. Och eftersom att jag vet att min morbror har en stark stämma, stor pondus och bestämda åsikter har jag snackat mest med honom.
– Nu Gustaf, nu får du ta ett snack med dina syskon däruppe. Och så får ni i samlad trupp söka upp Gud fader och säga i från:
– Inget mer blåsande över gammelskogen i Skog! Där finns mycket nog ändå att slita med utan att behöva städa efter dig och dina okynniga stormar i tid och otid!
På något sätt har det tagit skruv. När Gustaf i Skog har reagerat i himlen har stormvarningarna vid ett par tillfällen graderats ner och skadorna har, trots allt, blivit hanterbara. Vad skall man tro?
Idag har Teuvo och jag under tre förmiddagstimmar kapat loss. kvistat och apterat alla kvarvarande vindfällen. Allt är klart. Bara att köra ut och lägga i samma välta som Kristian påbörjat i Lycke.
Änglar finns! Även med motorsåg...