Omtagning

Det lider mot påsk. Och jag har ingen aning om vilken gång i ordningen som jag drar ihop till en påskeld. Som nästan framgår av bilderna är det en nedärvd sed att röja buskar och bygga högar. Man kan nästan säga att jag vuxit upp med buskarna. Att buskarna är en del av mitt liv. Att jag har buskar i blodet. Eller i alla fall buskiga ögonbryn. Den gamla svartvita bilden, ovan, är tagen 1963. Jag är åtta år. Ska fylla nio efter sommaren. Jag minns hur min morsa drev på för att jag skulle hjälpa till att arbeta. Fina vårdagar när jag kom från skolan. Som bränsle till min motivation använde hon min förväntan om en stor påskeld. Men det var morsan som högg och klippte buskar. Hon satt annars dagarna i ända vid symaskinen och sydde. Hon behövde den fysiska motionen för att må bra. Under 1960-talet blev det allt mer buskar i markerna eftersom korna försvann från gården. Jag minns hur morsan ibland uttryckte sin besvärjelse över kornas frånfälle.
– Dä ä rent förgjort mä alla uschla buska sûm växa bôrte i änga. Aant (annat) va dä när kora ginge där. Då funnes dä inga buska sannerligen (med eftertryck).
Jo, så var det. Så länge nötkreaturen gick på efterbete i ängarna fick inte buskarna många chanser breda ut sig och förmörka landskapet. De tuktades hårt. Undantaget var väl hassel och al som ratades. Men från mitten av 1950-talet, då korna försvann, och fem decennier framåt blev det buskexplosion. Även om det gjordes en hel del arbete för att hålla förbuskningen i schack. Det var till och med en omgång röjningsarbetare från AMS här och gjorde dagsverken.
Sedan år 2000 har jag, med hjälp av många goda krafter, lyckats återskapa och vårda ett stycke av den gamla slåtterängen. Naturtypen, eller snarare kulturmarken, som förr var grunden till hela jordbruket innan konstgödning började användas. Ängen var, fram till dess att konstkvävet kom, en garant för att få gödsel till åkrarna. Uttrycket äng är åkers moder myntades för att förtydliga det faktum att det var vinterfodret från ängarna, höet, som förvandlades till gödsel till odlingsjorden. Slåtterängen som landskap betraktat danades under mer än tusen år. Och har varit den mest mångfaldsrika av alla naturtyper. Med en ofantlig rikedom av blommande örter, gräs och insekter. Nu är den en starkt hotad naturmiljö. På väg att försvinna. Och med den också alla dess arter.
De insatser som jag och mina oundgängliga hjälpare gör är i förstone ämnade för att slå vakt om mångfalden. Och för att om möjligt föra den ytterligare en bit in i framtiden. Genom huggning, räfsning av löv och slåtter på hela arealen är sedan åtta år är hela brukningskedjan komplett. Som kronan på verket har jag fått förmånen att ”hyra in” två kossor som betat några veckor efter att höet bärgats och återväxten kommit igång. För varje år som gått har jag avverkat buskar och träd. Några varje år. Och nu är det inte i första hand för att bygga påskeldar som jag gör det. Nej, mål och motivation är nu, som redan nämnts, något helt annat. Men, det förstås, påskelden passar ju bra in som extra pådrivare för att få ett naturligt slut på buskröjarsäsongen. I vinter har jag byggt tre högar. En brände jag i förra veckan. Den på bilden ovan skall tändas på påskafton. Strax efter skymningen. Den tredje skall sparas. Kanske blir det ett Valborgsmässobål.