Tålamodsprov

Igår hade jag några rymdfoton här på bloggen. Måne och sol på samma bild. Det blev ett tålmodigt väntande för att få de där bilderna. Eftersom det var få luckor i molntäcket. Hastigt uppdykande. Och lika hastigt försvinnande.
Den här veckan har jag, jämfört med vintern i övrigt, haft ovanligt mycket fågel vid min fröautomat. Jag tror jag räknade tio olika arter här idag. Grönfink, grönsiska, bofink, bergfink, blåmes, talgoxe, svartmes, nötväcka, pilfink och stenknäck. Jo, det blev tio precis. Den sista i raden av de tio, stenknäcken, har visat sig här hela vintern. Av och till. Det är två hannar och två honor. Två par alltså. Idag var det fint ljus. Perfekt fotoljus. Och fåglarna verkade ivrigt upptagna med att fylla sina energireserver. Stenknäckarna satt i fröautomaten och fullkomligt malde i sig solrosfrön. Men av alla de tio arterna är just stenknäckarna de mest skygga. Det räcker att jag rör mig nära fönstret så försvinner de direkt. De är oerhört vaksamma. Jag har länge tänkt göra ett försök att porträttera dessa spektakulära fåglar med sina väldiga näbbar. Idag var det dags för det försöket. För att ta bilderna ställde jag ytterdörren på vid gavel. Och när jag öppnade for alla fåglarna sin kos. Såklart. Det blev tomt vid matplatsen. Jag satte mig på golvet i farstun och väntade. Nära nog samma tålamodsprov som vid gårdagens solförmörkelse. Det gick fem minuter. Blåmesen kom tillbaka. Det gick en kvart. Finkarna kom tillbaka. Det gick en halvtimma. Äntligen landade den första stenknäcken! En av hannarna. Han satte sig resolut på grenen ovanför matplatsen. Kapprak i nacken. Och spanade. Jag fyrade av ett par exponeringar och vips försvann han. Sedan dröjde det ytterligare tio minuter innan han återvände. Blängde misstänksamt. Sträckte på nacken. Knyckte på stjärten... men blev kvar den korta stund jag behövde för att få min porträttbild. Undrar... vad det är som gör denna fågel så misstänksam, nervös och lättskrämd...