Hittenallen

Förra vintern hittade jag en liten nalle. I diket låg den. Grusig och alldeles övergiven. Jag tog upp och borstade av den. Satte den på en synlig plats. Tänkte att ägaren som förlorat nallen skulle hitta den, bli glad och låta den få komma hem igen. Men nallen blev sittande där jag lämnade den. Det gick ett par månader och varje gång jag passerade på promenad tittade jag på den. Senare kom en period då jag sökte mening och tröst i livet. Jag rotade i mitt inre efter något som kunde ge en knuff framåt. Men fann inget som kunde inspirera. Dunkel. Tomrum.
På min nästa promenadrunda snodde jag med mig nallen. Det var en ren reflex. En signal från det undermedvetna. Stoppade den i fickan. I detsamma förnam jag en tacksamhet från den tilltufsade figuren. Ett mjukt kurrande. Det kändes som att jag fick lite ny energi av detta dåd. En emotionell lindring. Vi delade. Vi förenades. I samförstånd. Nallen flyttade in hos mig. Sin första tid fick den sitta i en tulpanvas. Av glas. Med huvudet och armarna ovan kanten. Nallen liksom hängde ut och kikade nyfiket på allt som rörde sig i rummet.
Nyligen, eller för ett par veckor sedan, sågade jag upp resterna av en gammal ask borta i Sorgedalen. Du som följer bloggen vet. Stammen var bara ett skal. Asken var, även den, tom inombords. Sprucken och gisten. Märkt av livet hade den, i en sista suck, störtat från sin utsiktspost uppe på toppen av odlingsröset i åkerkanten. Stammen hade vackra mönster. Spår av liv som passerat. Skalbaggar har lagt ägg. Larver har kläckts, gnagt sina gångar och skapat lustiga krumelurer. Larverna har funnit sin näring där mellan ved och bark. Den gamla asken har, sakta men säkert, blivit förtärd utifrån. Och murknat inifrån. Den har mist sina årsringar. Nästan rubbet. Ingen kan räkna ut hur gammat trädet blev. Ingen vet när fröet, i en livlig vindpust, kom singlande genom luften. Landade. Och grodde. Ingen vet vad trädet fått höra och se. Men det finns andra märken av tid som passerat. Larvernas spår. Precis som rynkor i ett ansikte. Förskönat genom ålder. Distinkta tecken på långt liv. För att ytterligare förlänga minnet av den gamla asken har jag sparat en bit av stammen. Mumifierad. Den delen har nu blivit en ”tavla”. En installation i min farstu. Och i det svarta grenhålet sitter nallen. Han vet att fylla ett tomrum...