Vårens första starar

Solen på väg ner. Det mesta av landskapet i skugga. Och ingenting till bloggen! Det har ju blivit en vana att hitta något varje dag att notera i dagboken. Det är som att äta frukostägg, borsta tänderna och hämta posten. En varjedagsaktivitet. Och bloggen är som tandborstningen – det känns konstigt om den inte blir gjord.
Ja, tänkte jag... jag får gå en sväng uppåt skogen. Där lyser ju solen ännu en stund. Förty mitt hemman i Skog är den platsen här i byn som solen sist strålar över innan den slutligen dalar i väster.
Talgoxar och blåmesar var det gott om i brynet. Full fart och mycket tjatter. Säkert är allt det där käbblet en vild diskussion om vem som skall ha vilken holk. Vem som har paxat. Och vem som ska flytta in först. Nötväckorna signalerade på sitt vanliga sätt. Från flera håll tonade deras klara twittrande. Även hos väckorna verkar reviren få konturer. På avstånd hör jag en taltrast. Och den högljudda gröngölingen, som ”äger” hela hagen, signalerar var han finns. Över alltsammans passerar en större hackspett i sin karakteristiska bågflykt... som åkning i en flack bergådalbana. Undar om det pirrar i hans mage? Det är liv och rörelse långt in i kvällningen. Det känns att det är vår här i luften.
Plöstligt hör jag en bekant röst. Från någonstans högt uppe. En lång utdragen vissling. En glidande ton. Legato. Därefter ett flöjtande spel. Några knarranden, knäppningar och ett par härmstrofer. Vad hör jag? Det tar en stund innan svaret landar i min skalle. Men sedan förstår jag att det är vårens första stare som spelar vårpremiär. Längst där uppe i en av de allra högsta almarna sitter han och sjunger. På kvällskvisten. I solstickan. I grenverket med de stora svällande knopparna. Där framför han sin solnedgångssoaré. Och vid sidan om sitter hans maka. Hon tyr sig till honom. Lyssnar och låter sig charmas av de framvällande tonerna. De är redan ett par...