tisdag 31 mars 2020

Gästarbetare i Skog



Igår morse landade Bengt från Skene med sitt rymdskepp på gården i Skog.
Som gästarbetare har han hjälpt till att röja löv i ängarna. Igår röjde vi Ekebacken. Idag har vi röjt utmed brukningsvägen mot Linnekullen.
Det har blivit cirka sex timmar varje dag vilket betyder 24 mantimmar totalt under de två dagarna.
Allt lövet har vi lastat och kört till den stora lövkomposten. Uppskattningsvis samlade vi ihop tolv kubikmeter löv.
Det kommer på sikt att bli gott om fin lövmylla till jordförbättring i kökslandet!
Det känns fantastiskt att ha fått hjälp dessa dagar. Det blir mer gjort på kortare tid än när man går själv. På nåt sätt lugnare men ändå mera effektivt. Sällskap gör att man orkar mer. I alla fall vad gäller mig själv. Man småpratar lite mellan varven. Stannar upp och lyssnar till någon fågel. Fikar tillsammans. Njuter av naturen i och vårluften. Hämtar ny kraft i de små pauserna.
– Tack Bengt, för två finfina dagar i Skog!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2018/04/lovkompost.html
https://sunebroman.blogspot.com/2017/09/hacken-full.html
https://sunebroman.blogspot.com/2019/04/lasta-och-lossa.html

söndag 29 mars 2020

Tankar i virustid



Söndag morgon – den 29 mars 2020:

Sitter här med mitt morgonkaffe.

Två rostade mackor med ost och björnbärsmarmelad.
Blickar ut genom fönstret och ser den klara himlen.
Kommer att tänka på några rader ur Ted Gärdestads låt ”Himlen är oskyldigt blå”:

Älskling, jag vet hur det känns
När broar till trygghetens bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå


Ibland känns allt det som nu händer som en dröm. En dröm jag önskar att jag skall vakna upp ur och se att det var just bara en dröm… En projicering av en oro för framtiden av helt annan karaktär… klimatförändringar, miljöförstöring och kärnvapenkrig… sådana hot som vi på något sätt vant oss vid. Sånt som blivit en del av hela världens vardag… Men viruset tog över allt. En störtflod av frågor och obegripligheter hotar att dränka oss. Inga svar ges. Vi paddlar omkring i en ocean av ovisshet i bräckliga farkoster byggda av hopp. Jag måste ta paus från radio och tv. Men på något konstigt sätt är det svårt att inte fortsätta lyssna.

Just idag känner jag mig så oerhört priviligerad och tacksam. Jag är mestadels frisk. Har många fina vänner. Har min försörjning tryggad för den närmsta tiden.
Kan vara ute i den natur som jag älskar. Höra fågelsången. Bäcken som porlar. Möta den första blåsippan. Känna vingslagen av citronfjärilen som fladdrar över det varma fjolårsgräset.
Jag räfsar löv. Pratar med grannar. Vilar mot en vägg. Sippar mitt kaffe. Lyssnar både inåt och utåt.

Ingen vet hur det ser ut i augusti… men jag hoppas så innerligt att det värsta är över. Och att vi tillsammans kan njuta varandras sällskap innan sommarvärmen helt försvinner. Då kanske du hälsar på här hos mej?

Bloggen har varit vilande ganska länge nu. En lösryckt bild då och då. Mest för mitt eget minne för att kunna kika tillbaka på. Men att bloggen vilar betyder inte att jag vilar. Inte mer än när trötthet efter hårt arbete bjuder till vila. Och då är vilan skön och efterlängtad. Arbetet och den fysiska tröttheten hjälper till att hålla mörka tankar på avstånd.

Den senaste tiden har jag lagt de sista grenarna på mina två rishögar. Buskar, stubbskott och hamlingsris blir till bränsle i den stundande påskens aftonbrasa. Jag har också kluvit ved. Men framförallt har jag börjat räfsa löv i ängarna. Drygt 30 timmar hittills. Den nedre delen av Björkebacken ligger färdigröjd. Backarna som på ömse sidor omsluter mitt vindskydd. Bäckravinens västra sida mestadels klar. Ängsremsan utmed brukningsvägen till Linnekullen är påbörjad. Ungefär så.

Jag önskar Dej allt det bästa… hoppas innerligt att du håller dej frisk och att du kan NJUTA AV ATT FINNAS TILL!

PS Bilderna är från den gångna arbetsveckan DS

Himlen är oskyldigt blå:
https://www.youtube.com/watch?v=_kSdTPigq60

söndag 1 mars 2020

Grattis Kallbadhuset – 12 år!

Idag är det tolv år sedan Ulricehamns Kallbadhus invigdes. Invigningen hölls lördagen den 1 mars 2008. Tre år tidigare hade Ulricehamns Kallbadhusförening bildats.
     Ett gäng visionärer träffades under en julfest och spånade på det som så småningom skulle blir verklighet. Den första styrelsen var sammansatt av ett entusiatiskt gäng ulricehamnare med olika kompetenser.
     Grundplåten till bygget kom från Sparbankens Ulrikafond, Tore G Wärenstams stiftelse samt ett stort antal företag i Ulricehamn och bygden omkring. Det fanns starka sponsorer som köpte ”Guldboj, Silverboj eller Bronsboj”. Var och en efter ekonomiska förutsättningar. Andra sponsorer köpte bryggpålar och privatpersoner köpte bryggplankor.
     Många företag gjorde massor av sponsorjobb och det såldes cirka 1500 medlemsskap. Folk och företag i hela bygden var verkligen sugna på att återuppväcka stadens kallbadhustradition!
     Det lär ha funnits ett litet kallbadhus redan kring 1850. Ett större uppfördes på samma plats omkring 1870. Dessa båda antas ha legat där Badhusgatan möter Åsunden. Det senaste av dessa hade gjort sin tjänst 1904. Men ett kallbadhus verkade vara ett måste i staden. 1909 stod ett nytt badhus klart att invigas. Och då på ungefär den plats som dagens kallbadhus är uppfört. Under åren genomgick badhuset från 1900-talets början en hel del renoveringar och ombyggnader. Omkring 1945 ansågs det i ett alltför dåligt skick. Det stängdes och revs ett par-tre år senare.

     Under alla åren sedan 2008 har jag haft årskort. Och har badat massor. Det har blivit ett måste att minst en gång i veckan, helst två, bada bastu och kallt.
Det går att njuta av kallbadhuset på många sätt. För min egen del är det en kombination av det välgörande badet och naturupplevelsen.
     Från kallbadhusets västra brygga kan man uppleva årstidens växlingar och varje väderförändring. Jag vågar påstå att det inte finns två dagar under alla dessa badtillfällen då Åsunden, himlen och horisonten sett likadana ut. Liknande men inte lika.

     Ständiga växlingar gör att jag aldrig tröttnar på att sitta där, efter några rundor i bastun och kalla dopp, med ryggen mot väggen och bara ”tomglo”. Låta blicken följa horisonten. Se hur moln och molnslöjor drar förbi. Solens blänk i vattnet. Månreflex. Isens gnyende. Vågornas skvalp. Eller sjön som en spegel… Som ett ändlöst skådespel. En lisa för själen…
     Under en lång period av flera år släpade jag runt på min kamera vart jag än skulle. Kallbadhuset inget undantag. Det har blivit rätt många bilder på huset i skiftande väder och skiftande ljus.

     En bild tog jag i ett alldeles speciellt morronljus onsdagen den 14 oktober 2009. Den bilden visar Ulricehamns Kallbadhus i sin ursprungliga skepnad. Så som det såg ut just när det var alldeles nytt. Den bilden finns nu på det nya passerkortet som i samband med årsmötet (i morgon 2 mars) skall börja delas ut till betalande medlemmar/årskortsbadare.
     För mig är det väldigt hedrande att det är just denna bild från oktobermorgonen 2009 som pryder kortet!
På kortet finns också den ursprungliga logotypen. Med ett typsnitt från mitten av 1800-talet som sammanlänkar det gamla med det nya. På baksidan finns den första enkla skissen av det som senare blev verklighet!
 

GRATTIS KALLBADHUSET på 12-årsdagen!