Sitter här med mitt morgonkaffe.
Två rostade mackor med ost och björnbärsmarmelad.
Blickar ut genom fönstret och ser den klara himlen.
Kommer att tänka på några rader ur Ted Gärdestads låt ”Himlen är oskyldigt blå”:
Älskling, jag vet hur det känns
När broar till trygghetens bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå
Ibland känns allt det som nu händer som en dröm. En dröm jag önskar att jag skall vakna upp ur och se att det var just bara en dröm… En projicering av en oro för framtiden av helt annan karaktär… klimatförändringar, miljöförstöring och kärnvapenkrig… sådana hot som vi på något sätt vant oss vid. Sånt som blivit en del av hela världens vardag… Men viruset tog över allt. En störtflod av frågor och obegripligheter hotar att dränka oss. Inga svar ges. Vi paddlar omkring i en ocean av ovisshet i bräckliga farkoster byggda av hopp. Jag måste ta paus från radio och tv. Men på något konstigt sätt är det svårt att inte fortsätta lyssna.
Just idag känner jag mig så oerhört priviligerad och tacksam. Jag är mestadels frisk. Har många fina vänner. Har min försörjning tryggad för den närmsta tiden.
Kan vara ute i den natur som jag älskar. Höra fågelsången. Bäcken som porlar. Möta den första blåsippan. Känna vingslagen av citronfjärilen som fladdrar över det varma fjolårsgräset.
Jag räfsar löv. Pratar med grannar. Vilar mot en vägg. Sippar mitt kaffe. Lyssnar både inåt och utåt.
Ingen vet hur det ser ut i augusti… men jag hoppas så innerligt att det värsta är över. Och att vi tillsammans kan njuta varandras sällskap innan sommarvärmen helt försvinner. Då kanske du hälsar på här hos mej?
Bloggen har varit vilande ganska länge nu. En lösryckt bild då och då. Mest för mitt eget minne för att kunna kika tillbaka på. Men att bloggen vilar betyder inte att jag vilar. Inte mer än när trötthet efter hårt arbete bjuder till vila. Och då är vilan skön och efterlängtad. Arbetet och den fysiska tröttheten hjälper till att hålla mörka tankar på avstånd.
Den senaste tiden har jag lagt de sista grenarna på mina två rishögar. Buskar, stubbskott och hamlingsris blir till bränsle i den stundande påskens aftonbrasa. Jag har också kluvit ved. Men framförallt har jag börjat räfsa löv i ängarna. Drygt 30 timmar hittills. Den nedre delen av Björkebacken ligger färdigröjd. Backarna som på ömse sidor omsluter mitt vindskydd. Bäckravinens västra sida mestadels klar. Ängsremsan utmed brukningsvägen till Linnekullen är påbörjad. Ungefär så.
Jag önskar Dej allt det bästa… hoppas innerligt att du håller dej frisk och att du kan NJUTA AV ATT FINNAS TILL!
PS Bilderna är från den gångna arbetsveckan DS
Himlen är oskyldigt blå:
https://www.youtube.com/watch?v=_kSdTPigq60
Blickar ut genom fönstret och ser den klara himlen.
Kommer att tänka på några rader ur Ted Gärdestads låt ”Himlen är oskyldigt blå”:
Älskling, jag vet hur det känns
När broar till trygghetens bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå
Ibland känns allt det som nu händer som en dröm. En dröm jag önskar att jag skall vakna upp ur och se att det var just bara en dröm… En projicering av en oro för framtiden av helt annan karaktär… klimatförändringar, miljöförstöring och kärnvapenkrig… sådana hot som vi på något sätt vant oss vid. Sånt som blivit en del av hela världens vardag… Men viruset tog över allt. En störtflod av frågor och obegripligheter hotar att dränka oss. Inga svar ges. Vi paddlar omkring i en ocean av ovisshet i bräckliga farkoster byggda av hopp. Jag måste ta paus från radio och tv. Men på något konstigt sätt är det svårt att inte fortsätta lyssna.
Just idag känner jag mig så oerhört priviligerad och tacksam. Jag är mestadels frisk. Har många fina vänner. Har min försörjning tryggad för den närmsta tiden.
Kan vara ute i den natur som jag älskar. Höra fågelsången. Bäcken som porlar. Möta den första blåsippan. Känna vingslagen av citronfjärilen som fladdrar över det varma fjolårsgräset.
Jag räfsar löv. Pratar med grannar. Vilar mot en vägg. Sippar mitt kaffe. Lyssnar både inåt och utåt.
Ingen vet hur det ser ut i augusti… men jag hoppas så innerligt att det värsta är över. Och att vi tillsammans kan njuta varandras sällskap innan sommarvärmen helt försvinner. Då kanske du hälsar på här hos mej?
Bloggen har varit vilande ganska länge nu. En lösryckt bild då och då. Mest för mitt eget minne för att kunna kika tillbaka på. Men att bloggen vilar betyder inte att jag vilar. Inte mer än när trötthet efter hårt arbete bjuder till vila. Och då är vilan skön och efterlängtad. Arbetet och den fysiska tröttheten hjälper till att hålla mörka tankar på avstånd.
Den senaste tiden har jag lagt de sista grenarna på mina två rishögar. Buskar, stubbskott och hamlingsris blir till bränsle i den stundande påskens aftonbrasa. Jag har också kluvit ved. Men framförallt har jag börjat räfsa löv i ängarna. Drygt 30 timmar hittills. Den nedre delen av Björkebacken ligger färdigröjd. Backarna som på ömse sidor omsluter mitt vindskydd. Bäckravinens västra sida mestadels klar. Ängsremsan utmed brukningsvägen till Linnekullen är påbörjad. Ungefär så.
Jag önskar Dej allt det bästa… hoppas innerligt att du håller dej frisk och att du kan NJUTA AV ATT FINNAS TILL!
PS Bilderna är från den gångna arbetsveckan DS
Himlen är oskyldigt blå:
https://www.youtube.com/watch?v=_kSdTPigq60
Så roligt att det är aktivitet här igen! Blir alltid lite orolig när det blir lite längre mellan inläggen - speciellt i dessa tider. Men skönt att höra att du mår bra och är lika aktiv med vårsysslorna som vanligt! Ha det så gott!
SvaraRaderaJo, det pågår alltid något... men när kvällen och bloggtiden är inne räcker inte energin riktigt. Även motivationen att skriva har varit svag. Känns som att ordförrådet också har gått i baklås...
SvaraRaderaMen när det fortfarande finns läsare kvar känns det kul! Tack Annica H!