Bron restaurerad!

Idag har Mikael och Anders slutfört broprojektet. Nu ligger den som ett smycke i Sorgedalens övre del.
Igår var det en kamp med vädrets makter. Regnigt och söligt värre. Mycket vatten på gott och ont. Regnet gjorde marken mjuk och det blev ganska slipprigt på flera ställen under arbetets gång. Den stora vinsten med vattenflödet var att vi fick ett bra förhandsbesked på brons förmåga att ta hand om nederbörden.
Bron är restaurerad och utförd på samma sätt som originalet. Två kanaler vid inflödet som förenas i en gemensam kanal i utflödet.
Bäcken har väldigt varierande flöde. Vissa somrar kan den vara i stort sett helt torrlagd. Andra porlar det lite smått sommaren igenom. Höst och vår har bäcken sin storhetstid. Vid snösmältning och längre perioder av nederbörd förvandlas den lilla rännilen till en mindre å. Inte sällan rinner den över sina bräddar.

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2011/08/fran-back-till-pa-timmar-fa.html

Klicka på ”ETIKETTER” längst ner så får du flera inlägg om bäcken.

Bild 1: Ett av valven vid inflödet.
Bild 2: Bron uppströms.
Bild 3: Lite ovanifrån.
Bild 4: Brobyggarna – Mikael Hulander och Anders Axengren.
Bild 5: Bro-man.

Bron restaureras #2

Bron restaureras

Överfarten vid bäcken har länge varit i behov av upprustning. Den gamla stenbron är kraftigt påverkad av stenvandring och vattnets framfart har underminerat vissa delar. Bron har helt enkelt sjunkit ihop. När det kommit mycket vatten har hela brokonstruktionen blivit som ett dämme. Vattnet har inte runnit igenom utan samlats vid bron. Ibland till och med bräddat över.
Idag har Anders och Mikael varit här och startat upp broprojektet. De gillar utmaningar har jag lärt sedan tidigare projekt här i Skog.
Vi har beslutat att bygga bron enligt samma princip som den tidigare. Och i huvudsak med samma material. Alltså en regelrätt restaurering.
Bron är byggd med två kanaler. Jag kallar den ena för den primära och den andra för den sekundära. Den primära är djupast och följer bäckens riktning linjärt. Den förväntas ta hand om vattnet vid normala flöden. Den sekundära ligger lite lägre men är inte lika djup. Ett visst flöde kommer säkert att gå den vägen även vid normalvatten. Men vid kraftigare flöde får den hjälpa till att ta hand om överskottet.
När Mikael lyft undan de översta stenarna visade det sig som befarat – huvudfåran var tilltäppt. Stenar hade rasat in och lagt sig i loppet. Genomströmningen var starkt reducerad. Sannerligen på tiden att detta blir gjort!
De sista timmarna i dag ägnades åt att påbörja återuppbyggnaden. Hoppas att arbetet flyter på (!) bra imorgon… för prognoserna lovar mycket regn redan på onsdag…

Landskap #1

Parti af Sorgedalen.

Relaterad länk:

https://sunebroman.blogspot.com/2017/09/namnet-sorgedalen.html

Rinnande och försvinnande

Nästan var kväll, i skymningen, går jag en runda över ängen. Genom bäckravinen. Runt åkerkanterna. Upp i skogsbrynet. Det är fortfarande kallt väder. Tre–fyra grader. Vindstilla. I den kyliga luften ljuder fågelsången klar. Från varma strupar strömmar den. Porlande som bäcken. I kväll är det rödhake, gärdsmyg och fem trastar. Rödvingetrasten hörs ifrån maden. Dubbeltrasten uppifrån skogsbrynet vid Björkklinten. Taltrasten i Intagskullen. Björktrasten varnar nere vid Moahûla. Och från en gren i en av de högsta björkarna i Björkebacken släpper en koltrast sina djupa och fylliga toner. I ett stillsamt tempo. Korta varierade strofer rullar ut över hela byn. Längre upp i Sorgedalen sitter ännu en. Högst upp i den väldigaste linden. De båda sjunger växelsång. Tru trulia tru, titt, titt – Tji tju tjutt tjeritt-tjeritt tju tjeritt... och så håller de på tills mökret faller.
När jag går utefter bäcken upp mot stenbron får jag syn på en fågel som hastigt försvinner. Jag lyckas få en skymt av den i flykten. Lite senare kan jag en kort stund betrakta fågeln i min kikare. Det är en forsärla! Det är fjärde gången nu som jag ser forsärla här i bäcken. Det är alltid lika roligt och överraskande. Forsärlan är bunden till rinnande vatten. Den bygger sitt bo i gamla kvarnmurar och stenbroar. Livnär sig av myggor och vattensländor. Min lilla bäck är nog alltför liten för att fungera som miljö för forsärlor. Men jag kan ju inte låta bli att fantisera. Och samtidigt hoppas att jag har fel. Driven av det förnämliga mötet gick jag upp till ladugården och plockade ner en fågelholk som aldrig varit bebodd. Det är en ärleholk. En sån där med halvt framstycke. Jag satte holken på en dold plats nära bäcken... ska bli spännande att se... Nu har jag skapat förutsättningar för det osannolika att överraska!

Ny på listan idag:

Forsärla (87)

Stövelväder

Det är ett nytt år. 2015. Det har gått 17 dagar sedan jag gjorde inlägg här på bloggen. Hela hösten har varit en tung period. Jag har varit trött många gånger förr. Men aldrig så förbannat trött som denna höst och vinter. Bloggen som under lång tid varit min glädje och min stimulans blev sakta men säkert en ohanterlig börda... All den inspriation som jag känt... alla de uppslag som hela tiden pockat i mitt huvud... var som bortblåsta. Puts väck. Jag har gått som en sombie utan att upptäcka något överhuvudtaget värt att notera. Eller ännu mindre värt att fotografera. Jag har gjort några tafatta försök att väcka min upptäckarlust, min kreativitet, men nix... Hjärnan har stått fullständigt still. Jag har inte kunnat tänka. Och absolut inte i flera steg. När jag har berättat för goda vänner om läget har jag fått till svar att ”alla är trötta nu”, ”för tusan... det är ju vinter, mörkt”... ”det är normalt att vara trött så här års”... ”och så detta vädret... grått och trist... helt utan solljus”.
Ja, tänker jag... det kanske är förklaringen... Eller, nej... förklaringen är nog också till stor del detta ”icketillstånd”... något som jag fortfarande betraktar som en lång sorgeperiod... en ”mellantid”... En tid mellan det invanda och det ovana. Då det ovana skall förvandlas till det invanda... det välkända... det normala. Kanske också att den fem veckor långa förkylningen satt sina spår?
En av de få saker som går riktigt bra att göra, trots tillståndet, är att hugga buskar. Såga buskar. Klippa buskar. Släpa ris och bygga rishögar. (Jag lovar att återkomma i detta tema). Allt sådant som inte kräver något tankearbete överhuvudtaget är bra. Monotont skall det vara. Det funkar. Huvudet bär jag med mig, enbart därför att ögon och öron har sina platser där... för att jag skall kunna se och höra... annars kunde denna avsnörda kroppsdel lika gärna lämnas hemma. Uppställd på en hylla som en skulptural skalp – en byst.
En annan lätt utförd och dessutom livgivande aktivitet är att ta en tur till kallbadhuset. Minst en gång i veckan. Basta och bada... frottera sig med glada gubbar. Kallbadhuset har i hög grad bidragit till att jag överlevt så här långt denna mörka vinter. Sänder ofta varma tankar till den gemenskapen. Hej på er!
Och så idag... ännu en i den ändlösa raden av ledsamt grå och slaskiga dagar. En liten solglimt tidigt på förmiddagen... och sedan bara mörkgrått, kallt och blött... På rent jävlaranamma lyckades jag ta mig ut. I sällskap av mina ”röjarkumpaner” Gardena och Silky. Och vi gav inte upp förrän det mörknade på riktigt. Jag var då skitig upp till öronen och totalt genomsur på varenda kvadratcentimeter av kroppen. Utom fötterna som var torra. Fem timmar blev det... fantastiskt sköna timmar!
Jag har börjat ett nytt projekt. Buskröjning i bäckravinens övre del. När jag gick där i bäcken i mina tämligen nya stövlar gjorde jag en resa i tiden... Kom att tänka på hur det var när jag liten... kanske 8–10 år. Just i denna stund, stående i bäcken, kunde jag uppleva den fantastiska känslan av hur det var när jag hade fått nya gummistövlar... Nya gummistövlar betydde att det gick att ta sig torrskodd över pölar med okända djup. Det var liksom bara att stövla på! Ibland var jag och mina kompisar vid sjön. Ibland vid någon damm. Kanske var det i Väghulta å för att meta äling. Alltid fanns det ett okänt vatten med ett okänt djup som låg framför våra gummistövelklädda fötter. Vatten som bara längtade efter att få bli utforskat. Och jag minns tydligt hur vi testade gränserna för hur långt vi kunde gå utan att vattnet rann in... att hitta en väg där stövlarna fortfarande var tillräckligt höga för kunna avancera ytterligare en bit... en spännande lek... eller som en tävling om vem som kunde komma längst. Och visst hände det att den utmaningen, till skillnad från dagens aktivitet, resulterade i genomsura strumpor... visst, det hände...

Vid bäcken

Varje dag nu, som jag är hemmavid, plockar jag basen för mina måltider ut egen jord. Potatis, morötter, rödbetor. Det blev bladmögel på potatisblasten i år. Men hittills har jag varit förskonad från brunröta i någon större omfattning. Därför passar jag på att frossa i potatis. Och det är ingen överdrift att påstå att den hemodlade potatisen smakar himmelskt. Oavsett vilken sort jag väljer. Marine, Timo, Cherie eller Amandine. Lite olika karaktärer men alla väldigt smakliga. Strax intill min åker rinner bäcken. Bäcken har inget namn. Den heter just bara Bäcken. Uppifrån skogen ut på Hûle tegar och ner till sjön rinner den. De senaste veckorna har det, precis som överallt annorstädes, varit ymnigt med vatten i den lilla bäckfåran. Det brusar vackert. På morgonen kan jag kan tydligt höra om det regnat på natten. Då är bruset starkare. När jag plockat mina primörer går jag alltid till bäcken för att tvätta dem. Det är trivsamt att göra den lilla vändan med potatiskrukan. Sätta sig på huk och låta vattnet virvla runt bland potatis och morötter. Kolla lite på naturen. Lyssna och se. Det blir också en naturlig mötesplats för mig och kossorna i ängen. De blir nyfikna när jag kommer och de dras dit där jag sitter. De väljer alltid bäcken att dricka ur. Det friska och rörliga vattnet går före det som jag slangat upp i baljorna.
Vi får en pratstund och sysslar samtidigt var och en med sitt...

Äventyr vid bäcken

 

Sordin på bäcken

En ishinna täcker nästa hela bäckfåran. Kylan har kopplat sitt grepp om en del av vattnets molekyler och får dem att dröja sig kvar i skulpturer av is. Men under det blanka skalet ser jag hur det fria vattnet rör sig i lustiga krumbukter. Bildar ständigt nya föränderliga former. Som i en animerad film. Ibland ser jag ansikten flimra förbi. Och under membranet hörs röster. Trots att det ligger som ett lock ovanpå så hörs det ändå hur vattnets alla virvlar småpratar med varandra på sin färd utför ravinen. Ett sorl. Ett dämpat brus. Ett mummel... kylan har lagt sordin på bäcken... men ännu inte gjort den stum...

I vått och torrt

Någon gång under den vackra och minnesvärda sommaren pratade jag och någon-som-jag-har-glömt-vem-det-var om väder, torka och blöta.
Utan att veta ett dugg vad jag pratade om påstod jag, att om det är så här torrt och soligt och fint väder så här länge (som det var i somras då) kommer vi att få tillbaka alltsammans som regn, regn och regn.
Nähä, säger då den som jag-har-glömt-vem-det var... så behöver det inte alls bli.
Nu tänker jag att jag undrar vad den tänker som-jag-glömt-vem-det-var?
Bäcken härutanför är väldigt livlig och högljudd just nu. Det brusar och skvalar. I somras var den alldeles tyst. Inte ett ljud.
Men det är lite som det kan vara med vissa. Att de är tysta under lååååång tid... men sedan blir behovet av att låta sin röst bli hörd väldigt påträngande... då brister fördämningen liksom.
Bäcken står i förbindelse med vattentransporten mellan himlarna. Bäcken är en naturlig åder för fallande vatten. Bäcken för regnets talan och vakar över dess flödande kretslopp. Ja, nu blev det lite flummigt. Men jag kom mig att tänka på en vän som jag talade med i telefon alldeles i förmiddags. Hon hade varit mycket tyst och återhållen under lång tid av sitt liv... men nu bubblade hennes trut oförtrutet(!).
Lite som med torrt väder och blött... förr eller senare brakar det löst... i de yttre elementens strävan efter utjämning. Tidigare var Åsunden helt dränerad på vatten. Nu innehåller samma Åsund en nästan osund myckenhet av det våta... den svämmar över sina bräddar... och på min sena kvällsrunda till fots konstaterade jag att det snart krävs stövlar för att ta sig fram torrskodd längs vägen vid Sjöhagen.

Humble stream

Ibland kan jag känna mig så där betydelselös. Liten och kuvad. Men när jag går här utmed min lilla bäck tänker jag... ödmjukt sjunger den livliga glada visor trots sin litenhet... sin enkelhet... Just nu strömmar små strofer av vårrepertoaren genom dess partitur... Som en övning tills den stora smältan kommer. Tonerna rinner över stenar och små fall. Krumbuktar och slår volter. Bäcken håller humöret uppe trots att den bara är ett liten obetydligt rännil. Helt utan namn.
Så borde jag också tänka... inse min litenhet... sjunga lite glada visor... hoppfullt trallande och visslande... fritt varierat... porlande...
När jag är bäcken nära blir den min källa till anspråkslös glädje...

Från bäck till å på timmar få...

Efter nattens intensiva strörtregn växte min lilla bäck från sina oansenliga 50 cm till 5 meter i bredd. Så här mycket vatten har jag aldrig sett i bäcken tidigare någonsin. EXTREMT! Bäcken dånar som en stor å. En granne nedströms har fått sin källare vattenskadad...

Trappstegsforsen

Den senaste veckan har gett 78 millimeter regn här hos mej. Det får den lilla bäcken att börja porla. Den har annars varit uttorkad och alldeles tyst ända tills nu. Jag skall ställa i ordning en liten sittplats vid trappstegsforsen så jag kan sitta och lyssna där. Till bäckens röst... och kanske skicka med några tankar ned i strömmen... Låta bäckens vatten bära ord om mina drömmar och om min filosofi. Du ska inte tro det blir sommar Ifall inte nån sättar fart På sommarn och gör lite somrigt Då kommer blommorna snart Jag gör så att blommorna blommar Jag gör hela kohagen grön Och nu så har sommaren kommit För jag har just tagit bort snön Jag gör mycket vatten i bäcken Så där så det hoppar och far Jag gör fullt med svalor som flyger Och myggor som svalorna tar Jag gör löven nya på träden Och små fågelbon här och där Jag gör himlen vacker om kvällen För jag gör den alldeles skär Och smultron det gör jag åt barna För det tycker jag dom kan få Och andra små roliga saker Som passar när barna är små Och jag gör så roliga ställen Där barna kan springa omkring Då blir barna fulla med sommar Och bena blir fulla med spring