I vått och torrt

Någon gång under den vackra och minnesvärda sommaren pratade jag och någon-som-jag-har-glömt-vem-det-var om väder, torka och blöta.
Utan att veta ett dugg vad jag pratade om påstod jag, att om det är så här torrt och soligt och fint väder så här länge (som det var i somras då) kommer vi att få tillbaka alltsammans som regn, regn och regn.
Nähä, säger då den som jag-har-glömt-vem-det var... så behöver det inte alls bli.
Nu tänker jag att jag undrar vad den tänker som-jag-glömt-vem-det-var?
Bäcken härutanför är väldigt livlig och högljudd just nu. Det brusar och skvalar. I somras var den alldeles tyst. Inte ett ljud.
Men det är lite som det kan vara med vissa. Att de är tysta under lååååång tid... men sedan blir behovet av att låta sin röst bli hörd väldigt påträngande... då brister fördämningen liksom.
Bäcken står i förbindelse med vattentransporten mellan himlarna. Bäcken är en naturlig åder för fallande vatten. Bäcken för regnets talan och vakar över dess flödande kretslopp. Ja, nu blev det lite flummigt. Men jag kom mig att tänka på en vän som jag talade med i telefon alldeles i förmiddags. Hon hade varit mycket tyst och återhållen under lång tid av sitt liv... men nu bubblade hennes trut oförtrutet(!).
Lite som med torrt väder och blött... förr eller senare brakar det löst... i de yttre elementens strävan efter utjämning. Tidigare var Åsunden helt dränerad på vatten. Nu innehåller samma Åsund en nästan osund myckenhet av det våta... den svämmar över sina bräddar... och på min sena kvällsrunda till fots konstaterade jag att det snart krävs stövlar för att ta sig fram torrskodd längs vägen vid Sjöhagen.