Mordet på blondinen

I dag har jag förvandlat en fager björk till ved. Det var ett tungt beslut, att fälla denna skira, blonda skönhet. Och att skilja grenarna från stammen. En grym slakt. Ett styckmord. 

Det är alltid svåra beslut att fälla vackra träd. Att ta bort träd som någon annan vårdat. Vetskapen om att det tar lång tid för ett träd att bli just ett träd gör det ännu mera mödosamt. I detta fall var det min far som släppt upp björken för många, många, år sedan.

När han gick med lien i sommarängen hände det att han hittade små skott som växte på bra ställen. Där han tyckte att det skulle passa bra med ett träd. Då lät han det stå. Nästa sommar när han gick där med lien… återsåg han sin lilla telning och gladdes åt att den kommit sig bra… och så gick det... sommar efter sommar… tills den lilla blivit vuxen…

Varför skulle jag då idag utföra denna brutala handling? Att förkorta livet på en frisk och vacker björk? På detta finns det bara en dålig ursäkt… ett undflyende svar… ungefär så här: I takt med att björkens krona blivit större och alltmer vidlyftig har jag blivit alltmer skumögd. Ljuset i mitt kök har blivit sämre. Sommartid när löven är utslagna har solstrålarna svårt att hitta in. Därför!

Till min tröst i detta sorgmod har jag dock att glädjas över flera vackra träd som har plats att utvecklas fritt.

För att hedra björken, dess minne och min far har jag, efter bästa förstånd, förädlat kvarlevorna. Den skall få sluta sina dagar som något riktigt fint. Som kakelugnsved. Lågorna skall väcka liv i björkens ved. Elden skall locka fram röster ur dess inre. Där saven en gång strömmade skall skall värme flöda. Under andäktig stillhet skall den kremeras… dess koldioxid återgå till kretsloppet och askan spridas i en glänta i skogen som näring till nytt växande… och blondinen skall åter bli levande...