lördag 4 januari 2014

Mordet på blondinen




dag har jag förvandlat en fager björk till ved. Det var ett tungt beslut, att fälla denna skira, blonda skönhet. Och att skilja grenarna från stammen. En grym slakt. Ett styckmord. 
Det är alltid svåra beslut att fälla vackra träd. Att ta bort träd som någon annan vårdat. Vetskapen om att det tar lång tid för ett träd att bli just ett träd gör det ännu mera mödosamt. I detta fall var det min far som släppt upp björken för många, många, år sedan.
När han gick med lien i sommarängen hände det att han hittade små skott som växte på bra ställen. Där han tyckte att det skulle passa bra med ett träd. Då lät han det stå. Nästa sommar när han gick där med lien… återsåg han sin lilla telning och gladdes åt att den kommit sig bra… och så gick det... sommar efter sommar… tills den lilla blivit vuxen…
Varför skulle jag då idag utföra denna brutala handling? Att förkorta livet på en frisk och vacker björk? På detta finns det bara en dålig ursäkt… ett undflyende svar… ungefär så här: I takt med att björkens krona blivit större och alltmer vidlyftig har jag blivit alltmer skumögd. Ljuset i mitt kök har blivit sämre. Sommartid när löven är utslagna har solstrålarna svårt att hitta in. Därför!
Till min tröst i detta sorgmod har jag dock att glädjas över flera vackra träd som har plats att utvecklas fritt.
För att hedra björken, dess minne och min far har jag, efter bästa förstånd, förädlat kvarlevorna. Den skall få sluta sina dagar som något riktigt fint. Som kakelugnsved. Lågorna skall väcka liv i björkens ved. Elden skall locka fram röster ur dess inre. Där saven en gång strömmade skall skall värme flöda. Under andäktig stillhet skall den kremeras… dess koldioxid återgå till kretsloppet och askan spridas i en glänta i skogen som näring till nytt växande… och blondinen skall åter bli levande...

2 kommentarer:

  1. Din text är mycket fin och det jag skriver nu har inte så mycket med den att göra. Just idag, 25 år efter den kom ut, kan jag säga att jag läst allt som står i "Tvärred förr och nu". Kanske ett bevis för att den boken räcker länge. Far skrev mycket,och även dina föräldrar, särskilt din mor, Maud Broman. Deras bidrag läser man med stor behållning. Så man förstår att du som skrivare har gott påbrå./Bosse L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, mina föräldrar var goda berättare. Men det allra vassaste av berättare var min moster Gulli... men efter henne finns varken nedtecknat eller inspelat... Det har jag tänkt många gånger vilken fantastisk berättartalang hon hade... hon var också duktig på att imitera röster och vägde sina betoningar på guldvåg...

      Radera