Julavslutning

När jag var barn hade jag ofta sorg när julen tog slut. Det var när julgranen plundrades som jag blev ledsen. Och så var det den där sången: ”Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen bäres ut, ut, ut...” De orden fick det att stocka sig i bröstet.
Jag tänker på det i stort sett varje jul. Speciellt den där dagen då granen skall bäras ut. Som idag. Precis som alltid – sorg.
I versen står det också: ”men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat...”
Här krisar till sig fullständigt.
Vet inte varför det blir en sådan smärta i mitt hjärta av ett sådant bra och hoppfullt löfte? Har tänkt på det. Och kanske en del av svaret vilar i min ensamhet. Inga syskon. Kanske byggde jag en relation med ett väsen där granen blev symbolen... den förkroppsligade vännen...  Julen var ju en tid full av intryck. Det kom långväga släktingar och fyllde husen med bullrande och glada röster, det var nya smaker, nya dofter. Allt var så mycket mera än vanligt. Den varma, mysiga och snälla vännen... den goda julen... med allt det där extra, som jag hade längtat efter och byggt förväntningar kring. Plötsligt kläddes granen av! Helt brutalt! Den fick stå där utan sitt fagra pynt och utan ljus. Naken. Och för att strax därpå, avbarrad och rotlös, kastas ut i kylan. Så gör man väl för guds skull inte med vänner som man vill skall komma tillbaka igen? Inte med någon. Eller?

– – – – –

För att fylla tomrummet efter gran och pynt tog jag tag i ett litet hobbyprojekt som legat i vila. Plockade fram ett par bilder utskrivna på canvasväv och monterade på kilramar. Verkligen roligt att hänga upp nya foton och få lite variation i de dagliga intrycken här hemma i mörkret, inomhus.
Bilder har varit en stor del av mitt liv nu, i över ett år. Varje dag en bild. Och det var verkligen en skön känsla att få känna rent fysikt på ett par stycken. Att klippa i dukarna, häfta fast dem och att knacka ner kilarna för att spänna.
Bättre en bild på väggen än tio på nätet... tänker jag då... när jag betraktar mina verk...