Resan fortsätter

Nyårshälsning anno 1916

Nyårsafton 2020 skrev jag på bloggen om en resa i tiden. Det handlade om arbetet som jag då påbörjat med att skriva släkthistoria. Den resan har fortsatt nu under hösten och är väl tänkt att pågå vintern ut. Sannolikt ännu längre.
Under resans gång har jag kontaktat människor som jag aldrig tidigare träffat eller talat med. Det är en lista innehållande mer än femtio personer. Det har varit intressanta, roande och spännande möten. Jag har besökt ett flertal platser där mina släktingar haft sina bopålar nedslagna. Jag har också följt i min farmors spår och sett de flesta av de ställen dit hon som liten flyttades efter att hennes mor dött. Jag besökte också de ställen där hon tjänat som piga.
Ett av ställena som min farmor bodde på var Getaryggen i Murum. Där tjänade hon som piga åren 1903–1910. Hon började det året hon fyllt 17 och var kvar tills hon fyllt 24. Det var viktiga år för henne. Hon fick lära sig allt som var livsviktigt vid den tiden. Och mer därtill.
Getaryggen var en välordnad gård. De var självförsörjande med det mesta. Egen kvarn och en komplett anläggning för linberedning. De hade också dräng och piga.
Åren i Getaryggen innehöll mycket arbete och därmed också möjligheter att inhämta kunskap och utveckla allehanda färdigheter.
Min farmor fick lära sig att ta vara på slakt. Göra medvurst och andra korvar. Röka, salta och sylta. Byka – tvätta med lut av björkaska. Göra potatismjöl. Baka bröd och göra dricka.
Lin odlades på gården och varje höst efter skörd gjordes linberedning. Farmor fick också lära sig att förädla ull och lin. Karda och spinna. Sätta upp väv och att väva. Handdukar och mattor. Tuskaft och kypert.
På ett kassettband berättar hon själv om tiden i Getaryggen. Och där fäller hon de smått bevingade orden: ”Allt va' jag kan så har jag lärt mig i Getaryggen”. Inspelningen gjordes av hennes döttrar (mina fastrar) våren 1971 – alltså för drygt 50 år sedan. Då var farmor 85 år.
Under sensommaren besökte jag Getaryggen och träffade de nya ägarna av gården. Jag hade fått löfte att låna en låda med kvarlåtenskap efter de som bott där på gården hela sina liv. Den lådan innehöll mängder av bilder. Viktiga dokument. Och del skräp. Alltsammans nedstuvat i all hast vid utröjningen av det gamla boet.

Bland det som vid första anblicken såg ut som skräp fann jag fragment av en anteckningsbok. Endast sista pärmsidan fanns kvar. Den låg där bland allt det andra i lådan. Vid närmare granskning såg jag det trasiga bladet med anteckningar som satt fast på pärmen. Ett blad som gav mig rysningar!
På denna illa medfarna lilla papperslappen stod att läsa:
”22/6 Jag lejt Hanna från den 24 oktober 1905… …till den 24 1906… hon skall hafva 115 kr för allt.”
Här är alltså det ”formella ettårsavtalet” som frun på gården skrivit då min farmor får sin tjänst som piga i Getaryggen förlängd från 1905 till 1906. Detta är skrivet den 22 juni 1905. Årslön satt till 115 kronor.
Avtalen gjordes på ett år i taget – oftast från höst till höst.
Det får väl sägas att tillfälligheternas spel i fallet med anteckningsboken i det närmaste övergår det som kan förstås.
Kanske någon kunnat reflektera över detta fragment av en gammal anteckningsbok, men ingen annan hade alls förstått dess sammanhang eller betydelse… Att det kunde komma sig att jag fick göra den upptäckten känns för mig smått hisnande...

När man som min farmor arbetade som piga gjordes avtalen upp för ett år i taget. Det är väl så som jag själv också får tänka om mina egna göranden. Ett år i taget. Och i dagarna har jag bestämt att försöka genomföra ängsskötsel på samma vis som de senaste tjugo åren. Hugga buskar och hamla träd. Röja ängarna från löv. Slå gräset. Bärga höet. Stängsla och ordna efterbete. Detta är alltså mitt nyårslöfte till mig själv… ett år i taget…

G O T T   N Y T T   Å R !



Relaterad länk:

https://sunebroman.blogspot.com/2020/12/en-resa-i-tiden.html

Årets sista bad

Midvinterdag på tången

Idag har jag njutit av några timmars skådning på Morups Tånge.
Nollgradigt i luften. Vindstilla. Dimma. Ödsligt vackert. Nästan folktomt.
Jag hade inga direkta förväntningar inför dagen. Insupa miljön. Ströva längs stränderna. Kika i vikarna. Stanna för en fika... eller två. Kontemplera. Kanske träffa någon att ”dela” fågelobsar med.
Och sannerligen... det blev en fin liten lista. Summerade tjugofyra arter.
Längst ute på en udde vilade en pilgrimsfalk på en sten. Som en skulptur satt den där med den stora grå himlen som fond. En flock på ett tjugotal snösparvar ”puttrade” förbi några gånger under dagen. Som stora flingor av snö. Till synes rastlösa. På spaning efter den bästa tångbanken för födosök.
Ett dussin skärsnäppor ivrigt på jakt efter mat i strandlinjen. Hela tiden småpratande med varandra. Med näbbarna som symaskinsnålar hastigt upp och ner genom tångruskorna. Aldrig vila. I samma flock sällskapade också ett par roskarlar. På samma manér genomsökande den strandade växtligheten.

Listan: Råka, kråka, kaja, korp, gråtrut, havstrut, storspov (1), storskarv, toppskarv (2), gräsand, knipa, gravand, bläsand, ejder, vitkindad gås, storskrake, sångsvan, fiskmås, ormvråk, pilgrimsfalk (1), snösparv (20), roskarl (2), skärsnäppa (12), obest. lärka.
Fågeln på bild: Födosökande skärsnäppa i vinterdräkt.

Annandag Jul 2021

God Jul!

Tacksamhet

Genom köksfönstret

Museidag #2

Text, text, text...

Hemmabana

Museidag

Text, text, text...

Vacker dag för vinterbad

Inövad procedur #2

Även denna höst och vinter är det rishögsbygge på gång här i Skog. Och du som följt bloggen vet ju vid det här laget hur det går till. Behovet av att röja buskar och beskära träd är ständigt. För att hålla markerna öppna räcker det inte med slåtter och bete. Så fort man vänder ryggen till sticker buskarna upp.
Just nu håller jag på att kapa ner ett antal hasselbuskar. Jag försöker att ha hasselbuskar i ängarna i varierande ålder.
Som du ser på bilden är själva bygget av rishögen i linje med den inövade proceduren. Eldtunnel och tjocka änden upp. Här på bilden har jag just påbörjat bygge och då ser det ut som att rishögen svävar över marken.
Det gör den också. Eldtunneln är så pass kraftigt byggd att den till en början bär upp hela högen. När sedan mera grenar och ris läggs på sidorna får den efterhand stöd mot marken runt hela högen.
I samband med bygget blir det också en del ved. Mest smått, men mitt resonemang är att ”även små pinnar duger som ved”. Och när man ändå står där med den nedkapade busken i handen är det ju lätt som en plätt att kapa av en bit och lägga i  den växande vedhögen.
Och som tänkt… även småved kan ge många sköna varma duschar…

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/11/grunden-lagd.html

Nnnnn

Vardagskväll i timmerkojan

I april förra året gjorde jag ett dagsverke hos vännen Ingemar. Det tillfället gav mig förmånen att med vara vid resandet av stommen till hans timmerkoja. Förberedelserna inför detta moment hade pågått i flera år. Ja, inte dagligen naturligtvis, men successivt som tid och lust funnits. Ingemar förfärdigade hela byggsatsen på sitt ladugårdsränne. Av eget virke. Stock för stock.
Efter att alla bitar satts på plats märktes de upp och plockades ner igen för transport till den utvalda platsen. Dessförinnan hade grundstenarna lagts ut. Väl på plats sattes pusslet ihop enligt märkningen.
Under tiden som gått sedan våren 2020 har det lilla timmerhuset försetts med golv och tak, dörr och fönster, brädfodring och kamin. Omsorgsfullt utfört. I mina ögon har bygget fina proportioner och interiören känns rymlig.
Inför besöket i timmerkojan denna afton hade Ingemar förberett middag. Och vad kunde vara mera passande att avnjuta i en timmerkoja i en milsvid skog än den klassiska skoghuggarrätten kolbulle.
Kolbulle är en tjock pannkaka med tärnat, rimmat eller rökt fläsk. Det är en gammal nordisk rätt som lagas på enklast möjliga sätt direkt i stekpannan. Över öppen eld, eller som idag på vedkamin. Vanlig bland skogshuggare som levde under primitiva förhållanden i skogskojor. Grunden för maträtten är enkla basråvaror som kan förvaras längre tid utan att bli förstörda. Pannkakssmeten innehåller endast vatten, mjöl, salt och rimmat fläsk. Och stekningen sker i ister.
I rätt miljö, med gott sällskap och stigande hungerkänsla… blir denna enkla rätt en kulinarisk fullträff. En division högre än grillkorv och pinnbröd.

Hyllning till kolbullen!

Relaterad länk
https://sunebroman.blogspot.com/2020/04/gastarbetare-i-borap.html

- - - - -

Reflektion på nattkröken
I Sveriges nordliga delar finns en fågel som heter lavskrika. Den har gjort sig känd för att gärna söka sig till människor som har matrast vid lägereldar i skogen. Lavskrikan är nyfiken och oförvägen. Den har i vardagligt tal fått namnet ”Fläskolle”. Det lär vara därför att den gärna låter sig utspisas med fläsk. Sådant som skogshuggare delat med sig av när de tillagat kolbulle. Vi hade inte besök av någon lavskrika skogen. Av geografiska skäl. Och kanske tur det för på vissa platser har lavskrikan ansetts bringa otur.
Lavskrikans latinska namn är Perisoreus infaustus. Det lär betyda ”Olycksbringande pratmakare”.
I sammanhanget pratmakare och fläsk föll det sig oundvikligt att dra paralleller till dagens aktuella politiska händelser. Denna sorgliga politiska pannkaka som i dag serverades det svenska folket blev en minst sagt svårsmält anrättning. Jag har ont i magen!
Det kokta valfläsket blev stekt och bordsgästerna fortsatte att hänge sig åt sitt ändlöst malande pladder.

Perisoreus infaustus!

Träningskväll i klätterklubben

I garageateljén

Utan titel

Höststädning 2021 #3

Idag har jag städat återstoden av holkarna. Jag har 95 holkar uppsatta i markerna. Det är några stycken som inte är öppningsbara men de flesta kommer jag åt att tömma. Jag får ibland frågan om när man skall rensa, om man behöver rensa och i så fall varför.
Om man har öppningsbara holkar ter det sig självklart att de skall rensas. Varför annars har möda lagts på att de gjorts så att de går att öppna?
Jag brukar alltid rensa på hösten. Det är för säkerhets skull. Vetskapen om att vissa fåglar börjar bygga i holkarna redan när februarisolen sätter fart på hormonerna är en del av förklaringen. Om jag skulle vänta till våren finns risken att jag drar på det och det kan bli för sent.
Vid höstrensning får jag ofta uppleva bobalar som dragit åt sig fukt. Det kan läckt i någon skarv eller regnat in. I sådana holkar är ofta den gamla bobalen sur. Ibland har den övergått från att vara gräs och mossa till kompost. Halvt nedbrutet material. Inte sällan med maskar och andra kryp.
Om en bobale blir blöt under höst och vinter lär den inte någonsin torka.
En annan orsak att erbjuda fåglarna nystädat är deras instinktiva drivkraft att bygga. Precis som människor som bildar familj så vill de bygga så att det passar just dom. Visst går det att bo i gamla hus. Men glädjen med att heminreda går då till viss del förlorad. Det handlar också om att fåglar som bygger själva vill reglera höjden på bobalen. De vill mäta höjden från ingångshålet. Att bo för nära är allt för riskabelt. Både ägg och ungar utsätts för risk att bli mat åt predatorer.
En aspekt på att spara bobalar över vintern kan vara att fåglarna använder holkar som nattlogi. Då kan det ju kännas bra att det finns ett isolerande underlag att sitta på. Om man har holkar nära sitt hus där man vintermatar kan man absolut spara gamla bon. Men det förutsätter att de är torra. Ett sätt kan vara att riva ut det mesta men att spara lite grann av det som känns torrt och fräscht. Alternativet kan vara att skyla bottnen med ett par nävar kutterspån eller annat torrt naturmaterial.
Några holkar har jag bara öppnat och besiktigat Tre stycken har ekorrarna embakerat. De fyller rymliga holkar med mossa och sedan gör dom sig ett ”sovsäckshål” mitt i… det blir som en termos ungefär. Varmt och mysigt. Idag stötte jag på en fladdermus som säkert blev rejält störd. Det var bara att be som ursäkt och snabbt stänga!
Dagens interiörbild är hämtad från ett bo av blåmes (små vita ägg med röda prickar). Här har hela kullen blivit lagd men inte ruvad. Orsakerna kan man fundera på. Kanske sparvhöken varit framme och tagit middagsmål. Eller kanske är det något av alla de rovdjur folk i grannskapet släppt ut och som inte nöjer sig med Whiskas…

Nattgäst i Götet

I kväll var Daniel Norgren föremål för omgivningens uppmärksamhet. Strax efter klockan 21 äntrade han scenen på Stora Teatern tillsammans med sitt band.
Jag har haft förmånen att, tillsammans med goda vänner, bevista flera konserter med ex-boråsaren och numera tvärredsbon Norgren.
Första gången jag hörde honom var på Folkan i Borås – november 2013. Nästa februari 2018 – Göteborgs konserthus. Därefter 4 juli 2018 – Liseberg. Och senast ”Wooh Dang live” 5 maj 2019 – också detta på konserthuset.
Daniel Norgren har varje gång bjudit på god variation inom sitt eget ”spektra”… alltid bjudit upplevelser med suggestiva arrangemang. Och skapat magi. Alltid också blivit hyllad efter sina framträdanden.
Så denna kväll var naturligtvis förväntan hög… efter en pandemisk isolering var både publik och musiker spända och nyfikna på vad kvällens ”möte” skulle öppna upp…
Utan att recensera kan jag säga att det var ”mycket som var bra” men tyvärr lämnade jag personligen Storan fylld med en märklig tomhet.
Bättre kan du Daniel… och du ska få en ny chans!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/11/straight-from-heart-of-tvarred.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/02/kulltur-i-moll-och-dur.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/02/soundtrack-from-edge-of-tvarred.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/07/xx.html
https://sunebroman.blogspot.com/2019/05/wooh-dang-live.html

Höststädning 2021 #2

Lördagsförmiddagens holkstädning bjöd på ett par interiörbilder utöver det vanliga. I en av starholkarna hade bålgetingarna haft sitt bo. De stora getingarna kräver mycket plats och under gynnsamma somrar räcker det knappast med en fågelholk. Det händer ofta att delar av boet växer utanför holken. I detta fall var dock allt inom väggarna. Ett våningsbygge med fem diskusformade kakor hängande från taket. Det hade tydligt varit möss inne och kalasat på kvarvarande larver och annat ätbart. Mycket var sönderätet.
Den mest spännande upptäckten gjorde jag i starholken som sitter på Lillstugans vägg. Det bodde ju starar i den. De flyttade in i mars. När stararnas häckning började gå mot sitt slut var tornseglarna där och pockade ivrigt på komma in. Så fort stararnas ungar var flygfärdiga gavs plats för de nya hyresgästerna.
Jag vet inte hur tornseglarna lyckades med sin häckning. Som bilden visa ligger ett ägg kvar i bobalen. Tornseglare lägger 2–3 ägg. Oftast två. Alltså oklart om häckningen gett en eller två flygga ungar… eller om den avbrutits efter att första ägget blivit lagt. Med tanke på att det kvarvarande ägget inte gått sönder misstänker jag att häckningen avbrutits.
En ny kunskap har jag inhämtat i samband med upptäckten av boet i holken. När jag granskade bomaterialet är det väldigt mycket annorlunda mot vad stararna brukar åstadkomma. Starar har ofta ett till synes ganska hastigt i hopkommet bo. Oftast av grovt gräs, smala långa blad och tunna pinnar. Boet som fanns i holken hade helt annan struktur. Tornseglaren hade använt stararnas gamla bo som sängbotten men fixat toppen genom att bygga en ny fräsch bäddmadrass.
För att få veta mera om tornseglarens bobygge gick jag till min gamla ”Fåglar i färg” (Durango 1958). En bok som jag fick i sexårspresent av min far. Den boken ger bland annat svar på hur olika fågelarters ägg ser ut. Och hur deras bon är byggda. Där kan man läsa att tornseglaren plockar sitt bomaterial i flykten. Alltså… tornseglaren fångar strån, almfrukter, fjädrar, löv och liknande i luften. Sådan som vindarna virvlar upp. Det som de lyckas fånga sammanfogas sedan med hjälp av saliv.
Så går det alltså till hos en fågelart som mycket sällan går ner på marken. De lever hela sina liv burna av vingarna. Sover i luften. Fångar och äter sin mat i luften. Parar sig i luften. Dricker vatten genom att snappa vatten i ytan under flykt. Och alltså... plockar sitt bomaterial i luften!
När jag känner med fingret på på boet känns materialet lite stelt. Precis som om man tagit alla små fragment av löv, strån, fjädrar, dun etc och doppat alltsammans i tapetklister. Sinnrikt, stadigt och… vackert!
Dagens städningsrunda innebar besök i ett 30-tal holkar. Det blev också några som byttes ut mot nya.