Förra gången jag upplevde Norgren var i november 2013 i ett fullsatt Folkets hus i Borås. Då spelade han med orkester för sin hemmapublik.
Sedan dess har han turnerat flera gånger. Bland annat i USA. Och till hösten bär det iväg dit igen.
Just nu gör Daniel soloturné. Det är tillbaka där det började. För tio år sedan drog han runt som enmansorkester och ackompanjerade sig själv med trumma och cymbal.
När Daniel tar emot publiken i Göteborg framkallas en förnimmelse av att vi sitter på en soffa i hans eget vardagsrum i Rude. Han är ensam hemma. Ljuset är sparsamt. Från min läktarplats nummer 984 går det inte att se att det sitter tusen personer nedanför. Scenen är sparsamt möblerad. Ett piano. På ena sidan några lampor, ett par korgar ved. På andra sidan sitter huskatten vakande. På golvet intill står ett kraftigt skruvstycke. Kepsen, den röda rutiga skjortan, de säckiga jeansen är gängse. Enkelt, tydligt, trovärdigt.
Rekvisitan finns invävd i musiken. När Daniel sätter sig vid pianot känns det som att han tänder i kakelugnen... tändstickan flammar upp... veden brinner... ett varmt vemod sprider sig tillsammans med tonerna och sången. Lågorna fladdrar. Daniel jammar. Tänjer gränser. Skruvar känsligt på stämningen. Katten spinner. Publiken är knäpptyst. Begrundande. Ljudspåret böljar över skogen, vidderna... öppnar en dörr... in i hjärtat...
Daniel Norgren i tidigare inlägg:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/straight-from-heart-of-tvarred.html
http://sunebroman.blogspot.se/2016/02/kulltur-i-moll-och-dur.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar