skip to main |
skip to sidebar
För drygt ett år sedan satt jag på läktaren i Konserthuset i Göteborg. Igår kväll blev det på parkett. Rad 17. Plats 624. På scenen Daniel Norgren och hans band presenterande konsertturnén med samma namn som det senaste albumet – Wooh Dang.
Hela konserten är byggd kring plattan. I ett par av låtarna anar jag starkt att inspirationen är kommen ur Daniels papparoll. Det är ju inte så längesedan sonen Martin kom till världen. Och jag tänker att det satt stor prägel på livet. Titlarna ”The day that´s just begun” och ”When I hold you in my arms” rimmar väl med den känslan…
På plattans slutspår ”Wooh Dang” kan man också ana den nya världsmedborgarens röst.
Söndagskvällens konsert inleddes med Songs of Boda (Daniel Skoglund) som agerade förband. Orkestern var i ett par låtar förstärkt med saxofonisten Mikael Eriksson. Mitt under konserten presenterade Daniel också sin största musikaliska förebild – pappan Lennart Norgren. Det blev en stunds extra sprittande spelglädje när de båda delade scenen!
Relaterade länkar: Klicka på ”ETIKETTER” längst ner i inlägget.
Göteborg lördag utsålt, Göteborg söndag utsålt, Oslo måndag, Malmö torsdag utsålt, Gävle fredag utsålt, Luleå lördag, Cirkus Stockholm söndag utsålt. Daniel Norgrens solotruné 2018 drar fulla hus på de flesta orterna. I går kväll spelade han inför 1200 själar i Göteborgs konserthus... och jag var en de andäktiga.
Förra gången jag upplevde Norgren var i november 2013 i ett fullsatt Folkets hus i Borås. Då spelade han med orkester för sin hemmapublik.
Sedan dess har han turnerat flera gånger. Bland annat i USA. Och till hösten bär det iväg dit igen.
Just nu gör Daniel soloturné. Det är tillbaka där det började. För tio år sedan drog han runt som enmansorkester och ackompanjerade sig själv med trumma och cymbal.
När Daniel tar emot publiken i Göteborg framkallas en förnimmelse av att vi sitter på en soffa i hans eget vardagsrum i Rude. Han är ensam hemma. Ljuset är sparsamt. Från min läktarplats nummer 984 går det inte att se att det sitter tusen personer nedanför. Scenen är sparsamt möblerad. Ett piano. På ena sidan några lampor, ett par korgar ved. På andra sidan sitter huskatten vakande. På golvet intill står ett kraftigt skruvstycke. Kepsen, den röda rutiga skjortan, de säckiga jeansen är gängse. Enkelt, tydligt, trovärdigt.
Rekvisitan finns invävd i musiken. När Daniel sätter sig vid pianot känns det som att han tänder i kakelugnen... tändstickan flammar upp... veden brinner... ett varmt vemod sprider sig tillsammans med tonerna och sången. Lågorna fladdrar. Daniel jammar. Tänjer gränser. Skruvar känsligt på stämningen. Katten spinner. Publiken är knäpptyst. Begrundande. Ljudspåret böljar över skogen, vidderna... öppnar en dörr... in i hjärtat...
Daniel Norgren i tidigare inlägg:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/straight-from-heart-of-tvarred.html
http://sunebroman.blogspot.se/2016/02/kulltur-i-moll-och-dur.html
I förra veckan lyssnade jag på Kultur i P1. I inslaget fick jag höra Daniel Norgren berätta om sin musik. I samma vecka kom budet om Bodil Malmstens bortgång.
I dag har jag legat för ankar. En förkylning har puttat omkull mig. När jag ligger under filten och ruggar börjar tankarna sno i skallen. Ingen ro. Min fäbless för ordvrängeri och långsökta kopplingar får min hjärna att börja arbeta. Till att börja med lite slow. Med avlägsna bakgrundstankar. Sedan mera sammankopplade. Jag tänker att Norgren och Malmsten har en del gemensamt. De är båda kulturpersonligheter. Bodil Malmsten en älskad och hyllad författare. Sedan början av 1970-talet har hon levererat i ett 30-tal böcker och flera sommarprogram i radion. I mitt minne främst satir och samhällskritik. Norgren, på sitt håll, tronar högt på kritikerlistorna. Just nu är han nominerad till DN:s kulturpris. (Delas ut i kväll den 8 februari). En stjärna på kulturens himmel har slocknat. En annan håller på att tändas.
En sten. En gren. Två olika element i kulturens mångformiga landskap. Förutom kulturen som gemensam nämnare har de båda, Malmsten och Norgren, anknytning till Tvärred. Bodil till Skog. Daniel till Rude.
Bodils koppling till Skog i Tvärred börjar med att kommissionslantmätare Henrik Georg Malmsten, f 1723, gifte sig 1768 med Chatarina Helena Lindskog, f 1745. Paret blev därefter ägare till gården Skog som de bebodde från år 1773 fram till 1799 då Henrik dog. En sonsons sonson till Henrik och Chatarina var möbelarkitekten Carl Malmsten*). Alltså Bodil Malmstens farfar. Så här i sorgens dyningar påstår jag alltså att en händelse i Övre Skog under 1700-talets senare hälft sått det biologiska fröet till ett mångårigt och hyllat författarskap. I samma hus som här har nämnts föddes, i juli 1875, min morfar… men det är som man brukar säga, en helt annan historia.
Vad beträffar Daniel Norgren är han bosatt i Rude. (Jag har skrivit om det här på bloggen tidigare. Se länk nedan). I Daniels musik, den stillsamma och avskalade glesbygdsbluesen, är hem och hembygd centrala motiv. Inspiration till de kritikerrosade albumen Alabursy och The Green Stone kommer ur jord, eld, vatten och luft i Rude i Tvärred.
Jag äger inte tillräckligt musikalitet för att bedöma i vilken tonart Daniel merendels levererar sina låtar… men det faktum att Rude, när det läses baklänges, lyder i e-dur kan ge en hint om att det bland blusens melankoli och molltoner framflödar inslag av glädje och optimism…
Under eftermiddagen gjorde jag, trots snuva, regn och kyla, en liten utflykt till Rude. En KULTUR-KULLTUR… För att vädra mina lungor. För att hedra och hylla. I moll och dur…
Länk till inlägg från november 2013:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/straight-from-heart-of-tvarred.html
*) Källa: Tvärred förr och nu. Utgiven av Tvärreds hembygdsförening 1988.
I kväll stod Daniel Norgren med sitt fyramannaband och turnén ”Straight From Heart Tour, på hemmascenen i Borås. Och jag hade en egendomlig tur att hamna i publiken. En dryg timma före konserten ringer Christer och frågar... vad gör du?
– Väntar på döden, svarade jag lakoniskt.
– Då kan du ta en paus! Vi har en biljett över till en konsert i Borås med Daniel Norgren kl 20. Anders har blivit sjuk och kan inte åka.
Klart att jag ville gå. Och som om det inte var nog med tillfälligheter så hade jag just förberett mig för att åka just till Borås. Just vid den tiden. För att skjutsa Jakob till linje 100-bussen 19.40. Nästan som dubbelvinst!
Hittillls har jag bara lyssnat på Norgren på Youtube. Och så har jag sett honom i ICA Närköp här i Tvärred, när han stått och pressat burkar och flaskor i pantautomaten. Ja, Daniel bor ju i Rude, så vi är ju bybor var och en på sitt håll. Daniel är lätt att känna igen för han har scenkläderna på även ”till vardags”, om man säger så. Så har man spanat på tuben så går det inte att ta miste.
Jag tänker inte recensera konserten. Det har jag inte nog kunskap till. Men det lät jäkligt bra... en lättrökt mix av blues och country... och till och med lite symfonisk känsla på slutet... Nåt för alla, om man säger så.
När jag sitter där i publiken tänker jag, bland en massa annat, på en väldigt gammal story från Tvärredskanten. Jag kommer inte ihåg sammanhanget. Och jag kommer heller inte ihåg vem som påståtts ha sagt de bevingade orden. Men så här lär det ha låtit:
”Dä fenns tre sôrters fôlk i Tvarre. Fruntemmer, kära (karlar) å så Rudebor”.
(Översättning: Det finns tre sorters folk i Tvärred. Kvinnor, män och så Rudebor”.)
Jag vet inte om det var bra eller dåligt att vara just Rudebo. Säkert lär det ha varit något speciellt just vid det tillfället som gjorde att orden fick den luft de behövde för att bli bevingade. Något som var värt att notera om just folk från Rude.
Just i kväll när jag lyssnade på Daniel Norgren, som ju alltså har sina bopålar nedslagna i Rude, tänkte jag att det absolut är något speciellt med Rudebor. Kanske nåt som kommer från hjärtat...
– Tack Daniel för en jättefin kväll på Folkan i Borås!
Whatever turns you on... Mellanspel och solo av Daniel Skoglund från konserten i Folkets hus i Borås.
