Ymparna beskäres

 

Vildapeln och ymparna

Ympapeln övertänd

 

Ymparna blommar

För tio år sedan stod en risig buske utanför östra gaveln i Skog. En vildapelbuske med tre stammar. Den hade varit tuktad flera gånger men visade livskraft och ville upp. Kanske hade den planterats som äppelträd någon gång i början av förra seklet. Något gick fel och trädet blev skadat. Därefter började grundstammen skjuta skott.

Någon gång 2017 fick jag för mig att nyttja en av stammarna som ympträd. Två av stammarna sågades ner. Den kraftigaste lämnades kvar.
Sedan dess har alla grenar i grundstammen ympats och nu återstår ingen av det ursprungliga trädets grenar. Tjugotvå ympkvistar har satts i och nu blommar det i alla grenarna utom två.

Själva ympningen är väl inget skolexempel. Det har skett lite på måfå. Men det viktiga har varit att testa. Och resultatet är förbluffande. Ingen av de ympkvistar som satts har misslyckats. Alla har ”tänt” och förenat sig med trädet.

Och som sagt – i år blommar nästan allihop!

Relaterade länkar:

https://sunebroman.blogspot.com/2016/02/appelpinnar.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/05/foreningen.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/06/kvallsljus-och-appelymp.html
https://sunebroman.blogspot.com/2021/09/ympfrukt.html

Äppelymp 2023

Visit vid vårdträdet

Nu blev det så dags att presentera ytterligare ett avsnitt i följetongen om ympträden. Idag besökte jag, tillsammans med vännen Christer, Stora Svea (stora svedjan) och vildapelträdet som min far ympade för drygt 80 år sedan. Jag har ju skrivit om det förut men här en kort resumé:
Under 1940-talet bodde familjen Broman i Skärvenäs. Äldste sonen, min far, fick lära sig att ympa ädla äppelsorter i vildaplar. Efter alla år som gått finns det fortfarande aplar med spår av hans gärning.
Vårvintern 2020 gjorde Christer och jag några omsorgsfulla åtgärder för att vitalisera det bäst bevarade trädet. Vi sågade bort dödgrenar och glesade ut kronan. Dels för att minska risken för röta, dels för att ge framtidens blomning mera ljus och luft.
Idag var vi nyfikna på hur trädet såg ut. Och om det blivit någon frukt. Det var en överväldigande syn. Redan på långt håll kunde vi se att det var gott om äpplen. Mognaden hade gjort att en del blivit fallfrukt, men det mesta satt kvar. Varierande storlek men frisk och felfri. Med hjälp av en räfsa plockade vi ner det ena äpplet efter det andra. Christer hakade tag och drog… jag tog lyra. Med oss hem hade vid sju kilo prima Signe Tillisch! Det var så mycket vi kunde nå denna gången.
Under vårt pyssel där under trädets krona upptäckte jag ett annat träd längre bort i betesmarken. Trädet skyltade med lysande röda äpplen. Många frukter. Närmare granskning visade att detta också är ett ympträd. Någon gång för ganska längesedan hade trädet vält omkull. En blåsig höstdag, gissningsvis för 30 år sedan. Kanske mer. Stammen vilar nu på berghällen. De grenar som tidigare varit den uppåtriktade kronan är döda men sidogrenar har bildat ny krona och sträcker sig oförskräckt upp mot himlen. Frukten var i detta nu övermogen. De första frostnätterna hade också bidragit till att göra äpplena vattniga. Vi kunde ändå finna ett par stycken att smaka på. Vi enades om att detta sannolikt är äppelsorten Säfstaholm.
Trädet har vält omkull, stammen har spruckit, betesdjuren har trampat runt och skubbat sig flitigt. Troligen har frukten lockat dem. Trots all denna brutala påverkan vill trädet ändå leva och bära frukt.
Just idag är det 21 år sedan min far dog. Minnet lever!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/02/tradvard.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/02/appelpinnar.html
https://sunebroman.blogspot.com/2013/09/safstaholm.html

Ympfrukt

I stort sett varje vår sedan drygt tio år tillbaka har jag satt ympar i vildaplar här i Skog. Inte många varje gång men tillräckligt för att det skall finnas tillväxt lite här och var i hägnet. De flesta är fortfarande ganska små. Men där finns också sådana som blommat och gett frukt flera gånger under åren. I år är det något av ett genombrott. Till min stora glädje bär flera av mina ympar frukt i år. Och det är fin frukt! Friska fina äpplen fria från skador. Jag har inte väldigt bra koll på vilka sorter som sitter var i träden. Det jag vet är att jag har ympat in Rödluvan, Transparente blance, Signe Tillisch, Alice, Aroma och Säfstaholm. Men som sagt… vilken gren som är vilken det får avgöras när den väntade frukten mognat.
De äpplen som jag skördat idag har jag dristat mig att bestämma. Och jag tror att det är Alice och Aroma. Det år inte säkert men nästan… Det hade naturligtvis varit klokt att sätta ett märke på varje ymp för att hålla ordning. Det gjorde jag också till att börja med. Men det blev illa skött. Ståltråden växte in i trädet och det såg inte bra ut. Den idén övergavs därefter nästan helt. Dock satte jag ett par punsade metallbrickor med texten ”Signe T” på just de ”extra värdefulla” ymparna 2020.

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/02/tradvard.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/05/foreningen.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/06/kvallsljus-och-appelymp.html

Försommartid

I ett huj förvandlades kylig vår till försommar. Det har kommit rikligt med regn och åskan har mullrat både igår och idag. Växtligheten fullkomligt exploderar. Stararna har kläckt och matar för fullt. Tyvärr blev den en liten nedgång i antalet par. Innan den sista kylan kom var här fler starar som hittat in i sina holkar. Men det verkar nu som om en del gav upp. Hittills har jag konstaterat sex par som har ungar.

Svinroten har slagit ut sina första blommor och bildar bukett borta utmed Linnekullevägen. Gladan patrullerar dagligen över vallarna. Idag körde jag åkgräsklippare... klippte mina strövstigar... och vips var gladan där, lågt över marken. Förmodar att hon sammankopplar motormuller på åkermark med lättillgänglig föda...

Årets ympar är satta. Inte så många men ändå några att titta till och hoppas på. Ympriset kommer från en apel i Skärvenäs. En apel som min far ympade där för 80 år sedan.

Sven-Åke Broman – Till minne

Den 21 april avled min farbror Sven-Åke. Han blev 90 år och två månader gammal. I dag har jag närvarat vid begravningsgudstjänsten i Lammhults kyrka. Inför minnesstunden hade jag nedtecknat några minnen och reflektioner…

Minnesbilder och förebilder

Året är 1931. Vid den här tiden arrenderar familjen Broman gården Påarp i Blidsberg. Bromans har två hästar, tolv kor, ett par suggor och några gödgrisar. Familjen består av Ragnar och Hanna med barnen Greta född 1915, Karl-Gustav 1916, May 1920 och Anna-Lisa 1923.

Den 20 februari kommer en ny familjemedlem till världen. Han får namnet Sven-Åke Runar. Och strax därpå, den 11 november 1932, får han en lillebror – Sigvard Ragnar.
Storasyster Greta berättar i sina Barndomsminnen att mor Hanna inte var så glad att bli med barn igen efter att Sven-Åke föddes. Det var visst lite skämmigt för hon var ju nära 46 år då. Men hennes svärmor Elisabeth hade tröstat henne och sagt:
”Var inte ledsen du, de kan bli till en glädje på din ålderdom”.

 
I mitten av mars 1934 flyttar familjen Broman till Skärvenäs i Tvärred. Ett ställe som i det närmaste kunde betecknas som väglöst land. Här skulle familjen leva som torpare.
Granne med Skärvenäs fanns (eller finns) ett ställe som heter Tålyckan. Där bodde Albert och Amanda med sonen Sven.

Sven på Tålyckan var sinnebilden för människan. Den vänliga, äkta människan. Begåvad. Mångkunnig. Lågmäld. Han brukade jorden. Han kunde sy. Han var konstnärlig. Hans lövsågsalster lär ha varit fantastiska. Sven hade kikare och kunde mycket om naturen. Han hade kamera och förstoringsapparat. Framkallade film och kopierade bilder. När det om somrarna var logdans i grannskapet då var det Sven på Tålyckan som svarade för musiken. Han spelade dragspel.

Jag vet att min far tyckte väldigt mycket om Sven på Tålyckan. Han talade alltid om Sven på ett sätt som i beundran. Sven var 30 år när familjen Broman kom till Skärvenäs. Farsan var 18. Jag har förstått att Sven blev hans förebild. En viktig sådan. Allt det där som Sven kunde och gjorde öppnade nya sinnen. Det blev en sinnevärld av inspiration för den unge, hårt arbetande torparsonen Kalle. Sven var också en kunskapssökare av stora mått.
I den lilla stugan togs ledig tid, främst under höst och vinter, i anspråk för studiecirklar i allehanda ämnen.

På detta följde att min far Karl-Gustav, på egen hand, studerade flera ämnen på Hermods, gick en reklamteckningskurs vid NKI (Noréns Korrespondens-Institut). Han köpte en fiol på postorder från Åhlén och Holm och började lära grunderna i violinspel. Som pensionär byggde han också ett par fioler.

När Sven-Åke och Sigge växer upp fungerar deras 15 år äldre bror Kalle som mentor i det dagliga arbetet. Ja, han blir väl nästan som extrapappa, för det året då Sven-Åke är tio år fyller Kalle 24. Mycket av det som Karl-Gustav lärt och utvecklat i kontakterna med Sven på Tålyckan ges han nu möjlighet att förmedla till sina småbröder.

Förutom att odla, gallra rovor, slå med lie och klyva ved får Sven-Åke och Sigge tidigt inblickar i naturens under, fotografiets magi, konst och musik. Kalle blev en förebild!

Det dröjer några år men snart beger sig Sven-Åke på cykel, med Kalles violin i ryggsäcken, de två milen till Ulricehamn för att ta fiollektioner. Sigvard påbörjar sitt artisteri genom att gestalta landskap och miljöer i Skärvenäs på pannåer och dukar. Kreativiteten har fått fäste. Och kommer att spira. 

När jag själv växer upp blir både Sven-Åke och Sigge förebilder för mig.

Som liten grabb var det ju märkvärdigt att ha en farbror som var polis. Det hände att jag fick höra historier om mord och bränder. Någon som drunknat i ett badkar. Och hur kriminalpolisen letade fotspår och tog fingeravtryck. Ruskiga saker. Men spännande!

Det var också oerhört spännande att lyssna till Sven-Åkes berättelser från FN-tjänst i Gaza och på Cypern. Det var något magiskt med diabilder och projektor. Sven-Åke tog på detta sätt fotografiet till en ny nivå. När lamporna släcktes och projektorn startade blev det nerv i stunden. För de bänkade släktingarna levandegjorde han sina upplevelser och skapade dramatik på ett oförglömligt sätt.
– Att fotografera och berätta har jag tagit efter och det har blivit en del av mig.

Sven-Åke var en flitig fotograf. Han ägde en Hasselblad 1000 F. En kamera som han var omåttligt stolt över. En Hasselbladare blev på det viset en dröm även för mig. Och det blev en 500 C som jag hade några år.

Sedan min far gick bort blev kontakten med Sven-Åke regelbunden. På något vis blev han som en tillförordnad storebror. Jag upplevde det som att han fyllde det tomrum som hans äldre bror lämnat. Han lärde mig att ympa. Han gav mig goda råd i odling. Och vi åkte flera gånger på konsert till sommarladan i Nääs.

Då han ringde till mig öppnade han ofta med samma fras:
– Hej, det är Sven-Åke... ja, Elsy är på Kupan...
När han blev ensam en stund gick tankarna till Tvärred, till mig, och vi hade en liten pratstund. Han var då noga med att berätta det senaste som hänt. På samma sätt som en poliskonstapel avlägger rapport. Noggrant och precist. Till de riktigt stora nyheterna hörde naturligtvis när det blivit tillökning i barnen och barnbarnens familjer.

Det är med stor, ja... för att inte säga oändlig tacksamhet som jag tänker tillbaka på allt det som Sven-Åke varit för mig.
Och den tacksamheten riktar jag också till Elsy. Elsy som under många år i följd var värdinna på ”Slåtter i Skog”. I samband med måltid och kaffe fick slåtterfolket lyssna till Sven-Åkes violinspel. Ett inslag som knöt ihop och förmedlade mycket av det som var hans person. Elsy och Sven-Åke skapade i dessa stunder ro och förankring för alla som var där…

Så återkommer jag till orden från Hannas svärmor; ”...de kan bli till en glädje på din ålderdom…”

Att Hanna verkligen upplevde en glädje över de två sönerna på sin ålders höst är uppenbart. Välartade, goda exempel för sin omgivning. Jag är övertygad om att Hanna alltefter som åren gick verkligen upplevde en stor tacksamhet över sina småpojkar.

Ur mitt perspektiv delar jag min farmors glädje och tacksamhet över deras tillblivelse!

Framförallt som de tjänat som GODA FÖREBILDER!!!

TACK FÖR ALLT!

 

Såningsmannen #2

Många arter som är eller har varit knutna till slåtterängar och naturbetesmarker är hotade. En av de som har det tufft och som blir alltmer sällsynt är fältgentianan. Krympande arealer slåtterängar, upphörd eller förändrad skötsel är främsta orsaken till att gentianan hamnat på rödlistan som ”starkt hotad”.
En åtgärd för att förbättra statusen för fältgentianan är att så in den på lämpliga marker där den antingen har försvunnit eller där den inte har tidigare känd förekomst.
En sådan mark är ängarna i Skog. Här har mig veterligen inte funnits fältgentiana. Däremot vet jag att den fanns på min farfars gård i Skärvenäs under 1940-talet. Omöjligt är det inte att den också funnits här i Skog.
För två år sedan gjordes försök att så in gentianan. Det försöket lyckades inte. Kanske blev groddplantorna uppätna. Kanske fröet inte kom i jorden tillräckligt snabbt efter insamlandet. Kanske jordmån och växtsammansättning inte alls passade på de fläckar som valdes ut. Men skam den som ger sig…
Idag har Ingvar från Länsstyrelsen varit här och initierat ett nytt försök. Denna gång gjorde vi tillsammans en grundlig markberedning för att optimera förutsättningarna för groningen.
Mossrivare/vertikalskärare på djupet och gräsklippare på ytan. Nu hoppas vi och ser fram emot ett bättre utfall. Det vore fantastiskt om det lyckas. Och att gentianan kan trivas och utvecklas här.

Kvällsljus och äppelymp

Äntligen kom det efterlängtade regnet. Och med ens blev det svalare. Då kunde jag täcka av mina nysatta ympar. Om det är torrt väder på gång när ymparna sätts brukar jag trä en plastpåse över ympstället, spraya lite vatten i påsen och knyta till. Sedan när jag ser att ymparna ”tänt” och det blir, som nu, mera fukt i luften tar jag bort den skyddande plasten.
Jag satte i tolv små kvistar av Signe Tillisch i två vildaplar i Skog. Kvistarna kommer från det gamla trädet i Skärvenäs. Jag har skrivit om det förut. Till min glädje har knoppar på alla kvistar slagit ut. Hoppas på god utveckling i fortsättningen.

Relaterade länkar: 
https://sunebroman.blogspot.com/2020/05/foreningen.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/02/tradvard.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html

Föreningen

Tidigare har jag berättat om en, i mitt tycke, märkvärdig vildapel på gården Skärvenäs. Närmare bestämt den apel där min far satte äppelympar i slutet av 1930-talet. (Länkar nedan).
Det är nu vid pass 80 år sedan den unge Kalle skar in de två kvistarna trädet på Stora svea (stora svejdan). Kvistarna härstammar sannolikt från sorten Signe Tillisch.
Trädet har burit frukt år efter år. Senast under hösten 2019 mognade stora friska och goda äpplen. Vid ett besök tillsammans med vännen Christer enades vi om att trädet behövde vård för att lägga ytterligare tid till sin ålder. Tillfället infann sig. Och i samband med denna, ganska omfattande beskärning tog jag vara på några ympkvistar. På grund av svag tillväxt var det ganska ynkliga kvistar. Men det var det som fanns.
För mig känns det roligt, betydelsefullt och spännande med ett försök förena min farfars/fars Skärvenäs med min morfars/mors Skog. Mina rötter.
Nu är denna förening påbörjad. Eller förgrening! Tolv små taniga ympris-kvistar sitter nu fördelade på två vildaplar i Skog. Nu är det bara att hoppas på framgång. Min höga önskan är att få vara med så pass länge att jag hinner se kvistarna blomma! Och allra helst naturligtvis… att kunna skörda en frukt...

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/02/tradvard.html

Trädvård

År 1934 kom familjen Broman till gården Skärvenäs. Som arrendebönder. Familjen bestod av Ragnar och Hanna och deras sex barn. Näst äldst i syskonskaran var Karl-Gustav. Min blivande far. Kalle hade många intressen. En tid efter att familjen funnit sig till rätta på gården började han bland annat att sätta äppelympar i vildaplar.
     Kalle hade fått lära sig att ympa av Ernst Eriksson (”Stig i kioskens” far). Ernst, som var född i Rude 1901, hade gått en trädgårdsmästareutbildning i Skåne. Med sin förvärvade kunskap åkte han runt i bygden och hjäpte folk med beskärning och ympning av fruktträd.
     Sannolikt var ett sådant uppdrag på gården Skärvenäs upprinnelsen till Kalles intresse för ympning.
     Fortfarande – 80 år senare – finns det fruktbärande grenar från ympningar som gjordes i början av 1940-talet. Jag har skrivit om detta tidigare här på bloggen (se länk nedan).
     För en tid sedan berättade jag om de gamla ymparna i Skärvenäs för vännen Christer i Haganäs. Christer har genom åren ägnat mycket tid och intresse för beskärning och ympning. En dag i november gjorde vi ett besök i Skärvenäs för att titta på ympträden. Just vid det tillfället fanns det rikligt med mogen frukt.
     Christer blev entusiastisk. Han tyckte att vi snarast borde restaurera trädet. För att som han sa ”rädda det för framtiden”.
     Sagt och gjort. Vi bad om lov hos markäagaren och skred till verket.
     Trädet består av grundstam och tre huvudstammar vara två är ympar. Den tredje stammen är en uppstickare från den ursprungliga vildapeln. Vi sparade vildapelstammen av flera skäl. Dels ansåg vi den alldeles för grov för att kapas då snittytan skulle bli alltför stor. Dessutom tror vi att vildgrenens bladmassa gör att läkning och tillväxt gynnas.
     Efter en dags arbete blev trädet befriat från alla döda grenar, stammen renskrapad från mossa och kronan utglesad. Solljus och luft får nu spela fritt i grenverket. Förhoppning är att detta skall vitalisera trädet och förhindra att det blir förstört av hårda vindar.
     Kanske får vi möjlighet att återkomma för att göra ytterligare beskärning om ett par år.
     När jag ett par dagar senare samlade ihop alla kapade grenar passade jag på att ta vara på ett knippe fjolårsskott. Till våren skall dessa kvistar bli ympar i en vildapel här i Skog.
     Jag har försökt att ta reda på vad det är för äppelsort på ymparna. Det mesta tyder på att det handlar om Signe Tillisch. Enligt Wikipedia är ursprunget omtvistat. En dansk pomolog (äppelkännare) har skrivit att äpplet härrär från en kärnsådd 1866 gjord av Tillisch i Bjerre på Jylland. Och Signe var hans dotter. Signe Tillisch är en sen sort. Äpplet mognar i november.
 
Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html

Strövtåg med måndagsvandrare

Idag har jag haft besök av Måndagsvandrarna. Tillsammans gjorde vi strövtåg i mina hemmamarker. En vandring från Skog till Väghult, vidare ett stycke på ”riksettan” med anor från 1500-talet, förbi Linnarstorp, Skärvenäs, Sjöhagen och Haganäs. Måndagsvandrarna är ett gäng vänner från Ulricehamn som varje måndag träffas för att vandra och göra nya upptäckter. Som ciceron på dagens vandring visade jag bland annat stenvalvsbron vid Trumfmants, äppelymp från 1940-talet och tvenne pustestenar. Som bonus fick vi, på nära håll, också se fem ståtliga ägretthägrar lyfta från sin fångstplats vid åmynningen vid Skärveö. Bra start på en vardaglig vecka...

Rödluvan och Alice

Rödluvan ympas in

Fruktlänken

I mitten av 1930-talet kom min farfar och farmor med sin familj till Skärvenäs. Torpet som senare blev gården Skärvens tillhörde Högagärde och min farfars överlevnadsvillkor var att arrendera. Familjen var mor och far och sex barn. Den näst äldste i syskonskaran, ynglingen som långt senare skulle bli min far, var Karl-Gustav.
Eller Kalle som han kallades. Kalle var född 1916. Så han torde vara i övre tonåren när de kom till Skärvenäs. Som äldste son fick min han jobba väldigt hårt på gården. Det var ett måste för att få det hela att gå runt. Förutom att den egna gården skulle skötas fanns det i arrendeavtalet också inskrivet att dagsverken skulle utföras på gården Högagärde. Bland de sysslor som min far berättat om fanns bland annat vedhuggning och körning. Ved höggs i längder i Skärvenäs och kördes sedan med häst och släde över isen till Högagärde.
Jag vet att min far tog tillvara alla korta stunder mellan allt slit till att förkovra sig i de mest skilda områden. Hösten och vintern blev särskilt viktig i denna strävan att veta mer. Han spelade violin, gick teckningskurser, fotograferade och framkallade, läste engelska, husdjurslära, fysik, praktiserade skomakeri… ja det var så på den tiden. Kunskapssamhället hade nått ut på landsbygden. Och det fanns ju inget annat att göra än att väcka sina intressen och att odla dem. Television fanns ju inte. Och knappt radio heller.
En sak som låg min far varmt om hjärtat var naturen. Framförallt växter. Vilda och odlade. Det fanns ju goda möjligheter att hålla ett sådant intresse vid liv eftersom han ju vistades i naturen året om. Och mötte växterna vid vårarbete, ängsslåtter och höstskörd.
Någon gång i slutet av 1930-talet började Kalle att ympa ädla äpplen i vildaplar.
När jag pratar med hans bror Sven-Åke får jag veta att Kalle hämtade små självsådda aplar ute i markerna som han sedan planterade i trädgården. I dessa gjorde han sedan ympar.
Ett av de träd som min far ympade står på Stora Svea (stora svedjan). En stenlänt betesmark som fortfarande hålls öppen genom bete. Jag besökte den idag för att ta några bilder och för att se om det blivit någon frukt på trädet. Det som är speciellt med just detta träd är att ympställena syns så tydligt. Trots att det gått så lång tid. Och förundransvärt är hur det klarat sig från att, som litet, blivit förskonat från betning av nötkreatur och älgar. Ympstället är ju lägre än två meter över mark.
Äpplena är en typ av vinterfrukt. Jag har någon gång tidigare smakat frukten men tyckte inte att den var speciellt god. Nu hade det mesta trillat ner. Och når jag smakar blir jag överraskad. Äpplet är vätskesprängt och har en frisk, syrlig smak. Skulle kunna kalla den för ”vintrig”.
Trädet är cirka 80 år. Kanske något år däröver, Äpplena är genetiskt de samma som då.
Just nu i dagarna firas alla helgons dag. Vi sänder tankar till bortgångna. Nära och kära. På nåt sätt kändes det som om det var precis där och nu som de där tankarna kom till mig. Äppelträdet och dess frukt blev länken till min far. Och visst är det väl mer än så. En brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet… just detta känns alldeles extra i detta sammanhang…
Mycket av Kalles intressen har jag fört med mig i mitt liv. Ympning har blivit ett av dem. I vinter skall jag klippa några kvistar *) från äppelträdet på Stora Svea och till våren ympa in dem i en vildapel här i Skog.

*) Ja, jag har frågat markägaren om lov…