torsdag 29 oktober 2020

Höststädning #3



Nu är det färdigstädat i fågelholkarna! Idag har varit ett fantastiskt vackert senhöstväder. Vindstilla och sol. Och ljummet i luften. Tunn tröja och barhuvad. Verkligen en perfekt dag att kika igenom de kvarvarande holkarna.
Dagens antal blev summa summarum 32 stycken. Därav tre utbytta.
Nu när jag inventerat antalet passerar jag 90-gränsen. Om jag inte missat att räkna någon är summan holkar här hos mig 92 stycken, inkluderat den nyrenoverade kattuggleholken.
Funderar på om jag inte borde knacka upp åtta till för att få ett jämnt och vackert antal... men det får vänta till nästa säsong.
Dagens kontroll ger vid handen att många av holkarna endast nyttjats som övernattningsskydd. Inget bomaterial... bara lite bajs. Några av de holkar som sitter uppe i skogsbrynet har också tjänat som sommarviste för fladdermöss. Gott om spillning i ett par stycken. Det fanns också små påbörjade getingbon i flera stycken men det blev inget bra år för getingar.
En holk som jag hoppats mycket på är en lite större variant som skall passa sparvuggla. Den har jag uppe i skogsbrynet i en tät gran. Just där den sitter har jag både hört och sett sparvuggla genom åren. Men inte de senaste. Sparvuggleholken har istället bebotts både av ekorre och nötväcka... Ekorren har stoppat i en massa mossa. Nötväckan har lagt sitt ”tallflingebo” ovanpå. Hoppas på bättre lycka med den bostaden kommande år.
Det känns fint att ha städat överallt och ha koll på att alla holkar är täta och säkra...

tisdag 27 oktober 2020

Lovdag i Skog







 
Här behövs en text... men just nu ikväll gör tröttheten sig påmind... så texten får vänta...

söndag 25 oktober 2020

Ved från 1900-talet




Första bilden här i inlägget är tagen den 25 oktober 1985. Alltså på dagen för 35 år sedan! Fotograf är Leif Klasson. Bilden föreställer min morbror Gustaf. Han är 68 år fyllda och står på vedbacken och sågar brôte. Brôte, eller på svenska bråte, är så'nt som hämtas vid röjning i skogen. Buskar och träd som saknar annat värde än att ge värme i spis, kamin och kakelugn.

Gustaf föddes den 14 maj 1917. Samma år hade den ryska revolutionen sin upprinnelse. Det var världskrig. Hungerkravaller förekom på flera plaster i landet.
Inget av denna, den rådande, oron i världen torde ha påverkat Gustaf under hans första år.

Gustaf fick dock tidigt röna sin beskärda del av livets allvar. På en liten fattig gård i början av 1900-talet krävdes många flitiga händer för få hela tillvaropusslet att gå ihop. Redan som liten pojke fick Gustaf, under lydnad och tukt, lära sig att arbeta. Att såga och klyva ved var en av de självklara sysslorna som kunde utföras i tidiga år. Jag gissar att han anförtroddes både såg och yxa redan före sin tioårsdag.

Arbete med ved pågår ständigt. Nu som då. Fälla, kapa, klyva, lyfta, bära, stapla, lägga på tork, köra in under tak, lägga i pannan, elda, ta hand om askan. Och planera för nästa års ved.

Att leva med ved är ett kretsloppsliv… och tveklöst också en livsstil!

I äldre tider var ved i omlopp dagarna i ända. Veden var en central del i hushållningen. Ved till spisen var oundgängligt. Det eldades även om det var sommar och 25 grader varmt ute. Det skulle ju lagas mat till familjen, kokas potatis till grisen och bakas bröd.

Gustaf var med och tog ansvar för vedförsörjningen. Från det att han var liten grabb… ända tills den dagen då han inte längre klarade att gå till skogen. Men de sista åren var vedboden ändå så välfylld att det inte uppstod någon akut brist. Gustaf hade ett elektriskt element i sovkammaren intill köket. Och han eldade bara i vedspisen. Köket och kammaren var de enda utrymmena som hölls med tillskott av värme.

Att hämta ved i markerna är för mig ett sätt att ta vara på det som hotar markerna med igenväxning. Kombinationen att vara ute i naturen och arbeta, hålla markerna ljusöppna och samtidigt skapa värmande bränsle är betydande del av min drivkraft. Det vore inte lika självklart att hugga buskar och avverka om det inte gick att också använda som ved.

Det som numera gnager i mitt inre är frågan om hur länge jag orkar hålla på. Jag har på senare tid tydligt känt av att kroppen inte alltid är överens med knoppen. Tröttheten kommer och gör sig känd mer och mer med åren.

Lite tröst hämtar jag i Lars Myttings bok ”Ved”. Han skriver bland annat att arbetet med ved är ”ett arbete som är lätt att förstå. Och kan utföras även när åldern gör sig påmind. Det kan ta längre tid med stigande ålder men det kan vara på sin plats att nämna att arbetet med veden kan vara räddningen också när arbetsförheten börjar nå sitt slut.”

Mytting citerar också Hans Børli från boken ”Med øks och lyre”:
”Behärskar du konsten att sköta redskapen ordentligt, då är det en glädje… det är sådant som kan fylla en man med ordlös tillfredsställelse och skänka honom kontakt med kroppsarbetets inneboende glädje. Detta att känna tillvaron som en levande tyngd i händerna”.

Kanske var det något av det som min mor ville påminna om när hon till Gustaf i livets slutskede påminde honom: ”Tänk, Gustaf, va roli't du hade när du sto' på veabacken å hoggde penna”… (i länkat inlägg nedan).

Än idag, 18 år efter att Gustaf lämnade jordelivet, finns ved från 1900-talet kvar i skjulet. Ved som Gustaf har kapat, kluvit och burit in. Den har legat här i årtionden.

Du kan ju undra varför jag inte gjort mig av med den för längesedan? Sanningen är att den finkluvna veden och pinnarna varit bra att ha till vedspisen i det gamla huset. Och jag har blandat med ny björkved.

Nu i höst beslutade jag att ”gå till bottnen” i högen. Jag har packat låda för låda. Eldat och värmt disk- och duschvatten med den gamla veden i min panna i källaren. Samtidigt har tankar av tacksamhet strömmat genom mitt sinne…

Och som man säger ”veden värmer många gånger”… och länge… om man hushållar med den!

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/search?q=p%C3%A5+solsidan

måndag 19 oktober 2020

Höststädning 2020 #2




Idag har jag ägnat några timmar mitt på dagen till att fortsätta höststädningen i holkarna. Några spännande fynd blev det bland dagens 25 genomgångna bostäder.
Översta bilden visar ett bo av stare där en av kullens ungar blivit kvar i boet. Boet på nästa bild är troligen byggt av en mes. Men materialet gör mig nyfiken. Det känns som om det är människohår. I så fall från en rödlätt kalufs. Någon i grannskapet som har låtit lockarna falla?
Tredje bilden vittnar om att holken tjänat som nattviste för fladdermus. Efter att mesarna blivit klara har nya hyresgäster flyttat in. Fullt av spillning på fladdermusmanér.
Boet på sista bilden är byggt av blåmes. Mossa i bottnen och sedan lite mjukar material. Det vita lilla ägget med svagt röda prickar avslöjar arten.

lördag 17 oktober 2020

Höststädning 2020 #1






Strålande solsken idag efter nattens rejäla frostknäpp. Noterade – 6° klockan 7 i morse. Hela morgonen låg dimman tät över nejden men fram på dagen riktigt härligt. Känns som jag blivit lite solbränd... i alla fall hettar det i kinderna!
Min ambition är att varje höst rensa och se över alla mina fågelholkar. Idag har jag tittat igenom 34 stycken av de cirka 80 som jag har uppsatta. Det blev att byta ut två gamla starholkar. Det har varit ekorre som haft natthärbärge i dom några år och jag har inte velat sabba för dom. Men nu har Kurre och hans anhang annekterat flera holkar än jag kan tolerera. Dessutom var dessa två som jag bytte ut spruckna och hade rötskadade bakstycken. Nu blir det nya med gnagskydd.
Det är alltid spännande att öppna holkarna för att se vad de innehåller. Varje holk bjuder på en liten ”berättelse” där färg och form varierar. De är var för sig små konstverk. Tema med variationer.

De två översta bilderna visar bobalar byggda av svartvit flugsnappare. Flugsnapparen har använt små pinnar, löv, mossa och fodrat boskålen med grässtrån.
Nästa två bilder är byggda av blåmes eller talgoxe... nästan uteslutande mossa i botten och fodrat med  pälshår och textiltrådar.
Den näst sista bilden visar en ung nötväcka som inte blev flygfärdig. Den ligger på sin dödsbädd av flagor från tall. Nötväckorna bygger uteslutande av tallbarksflagor. Boet fodras inte med något annat. En specialitet som nötväckorna har är att de ofta tätar sprickor och murar i ingångshålet till önskad storlek.

fredag 16 oktober 2020

Torsk på fiske



I min ägo har jag några riktigt gamla handsydda plånböcker. Det är kvarlåtenskap som legat gömd bland många andra gamla saker. Plånböckerna har tillhört min morfars farfar, Sven Person (f. 1793, d. 1864), och min morfars far, Claes Erik Swensson (f. 1828, d. 1885). Under några dagar har jag mera noggrant gått igenom innehållet. I plånbokens fack fanns bland annat tretton auktionskvitton från 1862 till 1884. Här fanns också kvitton på avgifter till prästerskapet från år 1885–1904. Debetsedlar gällande beskattning uti Kinds fögderi från 1884–1904. Förutom detta också en del fina intyg och andra ”viktiga papper”. Hoppas att få tillfälle att återkomma till något mera i detaljväg gällande detta nämnda.

Just denna dag, den ”16de October”, skall jag dock ägna speciellt åt ett dokument som jag funnit både fängslande och hjärtskärande. Det speglar bakgrunden till en händelse som troligen ägde rum någon gång under våren eller sommaren år 1854.

Jag tänker mig följande fiktiva omständighet:
Min morfars farfar, Sven Person, som var uppvuxen på Klämman i Finnekumla var troligen van att idka fiske i närbelägna vatten. Både Yttre Åsunden och Sämsjön ligger ju i grannskapet. Det var säkert deras rätt att fiska just här. Senare som vuxen, vid tiden omkring 1829, köper Sven Person gården Skog i Tvärred. Gården Skog var troligen redan vid den tiden fråntagen sin fiskerätt. Det skedde genom något byte där man trodde sig göra en god uppgörelse. Med tanke på Sven Persons vana och kunnighet i fiskekonsten, och behov av tillskott till jordbrukande leder mina misstankar till att han fortsatte att fiska i de av honom kända vattnen uti Finnekumla och Fästered.
Vid någon eller kanske flera av dessa turer har Sven Person blivit ertappad med tjuvfiske. Detta leder till att vattenägaren på Fästereds gård, G.A. Olivecreutz, stämmer honom inför tinget.
Vad detta skulle innebära för Sven Person vet jag inte, men troligen skulle det vara graverande för honom på flera sätt. Detta faktum har naturligtvis fiskerättsinnehavaren god kännedom om vilket därför resulterar i, vad jag tror, en utpressningssituation.
I den gamla plånboken ligger fortfarande kvittot på den betalning som min morfars farfar gör för att slippa att historien slutar med en dom i rätten.

Så här lyder texten på kvittot från på dagen idag för 166 år sedan:

”Det emellan underteknad och Hemmansegaren Sven Person i Skog Öfregården vid Kinds Härads Räht anhängiga mål om olofligt fiskande uti sjön Asunden, i de till mitt Säteri Fästered hörande fiskevatten, har emellan undertecknade denna dag blifvit uppgjort på det sätt att Sven Person till mig betalt Femtio (=50=) Riksdaler Banko, hvilka härmed quitteras; Och förbinder jag mig att målet vid Hearads-Rähten återkalla.
Fästered den 16 October 1854
G.A. Olivecreutz”

(Kvittot är bevittnat men namnteckningen är svår att tyda.)

Det blev en dyr affär att fiska utan lov. De 50 Riksdaler Banko som Sven Persson betalade till Göran Adolf Olivecreutz (f. 1815, d. 1896, gift med grevinnan Marian Olivecreutz, f. Sparre 1822, d. 1908) skulle i dagens penningvärde motsvara en köpkraft om drygt fyratusen kronor. Med den tidens lönenivå motsvarade det en fjärdedels årslön. För mig är det en gåta hur bonden Sven Person fick ihop de penningarna. Kanske lånade han av sina svärföräldrar…

Bild 1: De gamla plånböckerna. Handsydda med inbränd/punsad dekor.
Bild 2: Signaturen SPS står för Sven PersSon.
Bild 3: Årtalet 1833.

Potatisupptagning #2

Idag har jag tagit upp de sista potatisarna. Ur det land som jag har närmast vindskyddet. Det har blivit en väldigt god skörd. 30 kilo Asterix och 12 kilo Amadine. Jämn, fin storlek och felfri.

Tillsammans med kvarvarande morötter, rödbetor och gulbetor är vinterbehovet av basföda tillgodosett.

Vid nåt tillfälle sporde jag en bekant om han satt någon potatis. Till svar fick jag då att potatis var ju så billig att den inte var värd att kröka rygg för.

Med vetskap om att potatis är en av de mest besprutade grödorna och att KRAV-odlade knölar snuddar vid 30 kronor per kilo undrar jag om det trots allt inte är värt ett litet ryggskott?

Mycket jobb men tacksam för det som jorden ger!


Minnesdag

Det är märkligt med tiden. Den sätter spår men går inte att fånga. Att det gått tjugo år sedan min far lämnade jordelivet känns ibland längesedan. Men mer ofta är känslan att det hände alldeles nyligen.
På något sätt känns det bra... just det där att det känns precis nyss.
Och när jag tänker på liknande händelser med vänner som är döda upplever jag det som ganska lika i tidsperspektiv.
Kanske beror det på att det är viktiga och betydelsefulla minnen som är förknippade med de som lämnat?
Att de har stor del i det som är jag?
Eller är det så att minnen inte längre är bundna till tiden. Minnet blir med stigande ålder alltmer grumligt. Och allt flyter samman till en annan typ av enhet. En enhet som inte går att dela upp i dagar, veckor, månader eller år.

I tidens ström är det nyligen förflutna alldeles nära. Men efter hand försvinner det i strömmen som vatten i en å. Det som förflutit når så med tiden havet. Där samlas alltsammans upp. Kanske är det också så med minnena... att de hamnar i minnesocean, flyter samma och blandas med varandra. Ur den ”tidens ocean” av samlade minnen kan man sedan ösa med sina skålade händer och uppleva allt som närvarande. Tiden är inte längre en linje. Mera som fria molekyler i ett formlöst och ändlöst djuphav...

Den 16 oktober år 2o00 var en speciell dag på många sätt. Jag har skrivit om händelsen tidigare här på bloggen. Ett av de tydliga minnena är  hur vackert väder det var just den dagen. Det var solsken från en klarblå himmel. Väldigt varmt i luften. Och helt stilla. Jag minns hur vi stod utanför på garageplan på Skoghem. Det var Kent-Åke Hansson och Gunnar Pettersson från Lenbergs begravningsbyrå och så jag. Vi småpratade. Kent-Åke och Gunnar dröjde. Löste mig från värsta  sinnesrörelsen. Min far låg i öppen kista mellan den öppna garageporten och begravningsbilen. Allt var så stilla. Ja, stillheten var så påtaglig att man kunde höra när löven lossnade från träden och hur de landade på marken. Det känns som igår... fast det har gått tjugo år...

 

tisdag 13 oktober 2020

Inflyttningsklart



Äntligen sitter uggleholken uppe igen! Det var lite trixigt att få den på plats men jag lyckades lösa det på ett säkert och ganska smidigt sätt. Det första jag fick göra var att röja upp kring eken. Björkslyet stod tätt i inflygningsriktningen. Och en gran har smugit sig upp längs ekstammen. Den måste jag skyndsamt ta ner. Eken mår inte bra av att ha den som granne. Just i stunden fick det dock räcka med att kvista ett stycke.

Själva uppsättandet gick till så att jag hängde en lastrem kring stammen i höjd med holkens tänkta placering. På väg upp använde jag stegen som ”räls” och lät holken ta ett steg i taget. Spärrade den med en pinne under bottnen... steg för steg. Trädde sedan in holken innanför remmen, spände och säkrade den. Taket blev som spärrskydd mot fall. Till slut stod den på översta steget. Därefter lyfte jag ut stegen så att holkens botten stod på översta steget. Kunde sedan använda stegen för att knuffa upp den sista biten till önskat läge. Spikade fast längst upp. Drog ned stegen och spikade nertill.
Efter den proceduren var det dags för heminredning. Fyllningen till i bottnen – själva madrassen – hämtade jag i vedskjulet. Det fick bli några liter ”stickebacke”...

Skall bli spännande att se vem som blir första bosättare... Jag hoppas på ugglor!

måndag 12 oktober 2020

Potatisupptagning #1




Idag har jag börjat ta upp potatis. Förra året väntande jag för länge och överraskades av väldigt hård nattfrost i oktober. En del av det årets skörd frös och fick kasseras. Att lära av misstag kan ibland fungera.

Jag odlar potatis på två olika ställen. De som jag tagit upp idag är satta i ett litet land uppe på Ladugårdsåkern. Cirka 125 stånd. Det är andra året som jag odlar på denna plätt.

Resultatet är väl sådär. Ganska mycket smått i synnerhet av ett par sorter. Jag skyller på att bladmöglet kom tidigt i år och särskilt tidigt just i denna odling. Möjligen börjar mitt utsäde också bli gammalt. En del sorter har jag inte alls förnyat. Och jag kommer inte ihåg riktigt hur jag har det med den saken. Kanske är det dags att göra något radikalt på det området. Och samtidigt prova några nya sorter.

Men jag skall inte klaga. Jag har säkert fått sex gånger utsädet även om många knölar som sagt är små.

De fyra sorterna som jag tagit upp idag är Cherie, Red Emmalie, Amandine och Asterix. Fyra sorter med tydliga skillnader. Red Emmalie för exempel, är en rödskalig potatis som också är röd inuti. Passar allra bäst att borsta, klyfta och ungsrosta tillsammans med rotfrukter.

Något som jag längtade efter alldeles speciellt när jag gick böjd med hackan i fårorna var potatismos. Ett riktigt fluffigt mos med fet mjölk, mycket smör, svartpeppar och kanske också klippt persilja... Det kommer att bli mycket potatismos framöver, var så säker!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2016/10/emmalie-och-amandine.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/08/red-emmalie-och-monte-carlo.html


Förutom de två länkarna här ovanför... finns det också en hel radda inlägg här på bloggen som rör just potatis. Klicka på ETIKETTER: POTATIS längst ner i inlägget. Har dock märkt att det inte går att nå etiketter på telefoner... då måste man gå över och ”Visa webbversion”...

torsdag 8 oktober 2020

Holkrenovering



Något av 2000-talets första år, tror till och med att det var 2001, byggde min morbror Manne två stora fina uggleholkar. Manne var född och uppvuxen i Skog. När vi talade om naturen här erinrade han sig minnet av kattugglorna som häckade i de gamla hamlingsträden uppe i Intagskullen. Han sporde om de fortfarande fanns kvar. Nog hade jag hört ugglor i grannskapet på kvällarna men antog att avsaknaden av dugliga hålträd hindrade dom från att häcka. Några veckor efter varseblivandet ringde Manne och sa, att nu fanns det två uggleholkar klara för avhämtning.
Det var rejäla holkar med generösa utrymmen. Djupet från hålets underkant 40 centimeter. Bottnens inre kantmått 25 centimeter och ingångshålet 15 centimeter i diameter. Och yttertak av plåt.
Den ena holken sitter fortfarande uppe. Men den har inte haft någon inneboende som jag kunnat konstatera. Med tanke på det är det nog hög tid att helt sonika flytta den till annan plats.
Den andra däremot hade under de första åren många inneboende. Där häckade ugglor. Där häckade knipa. Och där bodde ekorrar.
För några år sedan trillade dock holken ner. Bakstycket var rötskadats där spikarna satt. I fallet gick holken isär i två bitar.
Jag tog hand om den. Ställde in den i Lillstugan. Där den blev stående. I flera år faktiskt. Projektet har funnits på ”att-göra-listan” under lång tid men inte blivit genomfört. Inte förrän nu. Idag!
Inte helt osökt, för det verkar kunna bli ett uggleår. Gott om möss sägs det. Och om jag lyssnat tillräckligt noga har jag nog förstått att ugglornas klä-vitt och hoande ger ett bestämt uttryck för akut lägenhetsbrist.
Nu har den gamla holken fått en del nytt virke. Sammanfogningen har förstärkts. Ventilationshål borrade i bottnen. Den förrädiska sprickan, eller skarven, mitt i hålet har eliminerats. Det finns risk att sprickor av det slaget blir en dödsfälla. Fåglar kan fastna med fötterna och bli hängade hjälplösa.
De gamla bräderna hade en vacker patina men träet kändes torrt och sprött. Efter övervägande målade jag med Falu rödfärg. Vilken holken, med ett tacksamt ”slurp” tog emot. Även det rostiga taket fick en strykning. Med engelskt röd linoljefärg. När linoljan har torkat är det dags att fylla med några liter spån och sedan sätta upp den på sin ursprungliga plats.
I mitten av november är det tio år sedan morbror Manne lämnade jordelivet. Då håller jag kombinerad holkuppsättnings-ceremoni och minnesstund på höjden i Intaget…

Relaterade länkar ur holkens historia

Maj 2010: https://sunebroman.blogspot.com/2010/05/foten-i-algskit-och-goken-han-gol.html 

Maj 2011: https://sunebroman.blogspot.com/2011/05/forsommardag.html

lördag 3 oktober 2020

Spetskompetens




Redan 2013 klöv jag fram de allra första ekstolparna. Då av grenar från en avverkad ek i Ekebacken.

Sedan dess har jag berört ämnet med kluvna stolpar av ek ett flertal gånger här på bloggen.

Jag hade också en genomarbetad artikel i första numret tidskriften ”ÅTER” 2018. (Länk nedan).

I januari 2017 hade kluvit fram och lagt upp 90 stolpar till tork under ett par plåtar uppe i Intagskullen. Där har de legat sedan dess.

Ända sedan det allra första tillfället 2013 har jag fantiserat om att sätta stängsel med ekstolpar. Som ersättning för sågade fyrkantsstolpar och tryckimpregnerade runda.

För att en stolpe av ek skall uppnå bästa motståndskraft mot röta bör den ligga minst två somrar till tork under tak. Helst tre. Den tidsrymden är nu uppnådd och det är hög tid för nästa moment.

Idag har Martin och jag påbörjat det arbetet. En syssla som lite tillspetsat kan påstås kräva sin yttersta spetskompetens... (förvärvades under arbetets gång...)
 

Länk till artikel i tidkriften ÅTER nr 1/2018 (pdf-fil):
https://www.dropbox.com/s/3zmrefp2wxw65fv/Stolpar%20av%20kluven%20ek.pdf?dl=0

Relaterade länkar på bloggen:
För att nå alla inlägg om ekstolpar som jag skrivit här på bloggen kan du klicka på länken ETIKETTER: EKSTOLPAR längst ner i detta inlägg.

Om du läser bloggen på din smart-fåne får du scrolla ner och klicka på ”Visa webbversion” för att komma åt ”ETIKETTER”. Krångligt!