Minnesdag

Det är märkligt med tiden. Den sätter spår men går inte att fånga. Att det gått tjugo år sedan min far lämnade jordelivet känns ibland längesedan. Men mer ofta är känslan att det hände alldeles nyligen.
På något sätt känns det bra... just det där att det känns precis nyss.
Och när jag tänker på liknande händelser med vänner som är döda upplever jag det som ganska lika i tidsperspektiv.
Kanske beror det på att det är viktiga och betydelsefulla minnen som är förknippade med de som lämnat?
Att de har stor del i det som är jag?
Eller är det så att minnen inte längre är bundna till tiden. Minnet blir med stigande ålder alltmer grumligt. Och allt flyter samman till en annan typ av enhet. En enhet som inte går att dela upp i dagar, veckor, månader eller år.

I tidens ström är det nyligen förflutna alldeles nära. Men efter hand försvinner det i strömmen som vatten i en å. Det som förflutit når så med tiden havet. Där samlas alltsammans upp. Kanske är det också så med minnena... att de hamnar i minnesocean, flyter samma och blandas med varandra. Ur den ”tidens ocean” av samlade minnen kan man sedan ösa med sina skålade händer och uppleva allt som närvarande. Tiden är inte längre en linje. Mera som fria molekyler i ett formlöst och ändlöst djuphav...

Den 16 oktober år 2o00 var en speciell dag på många sätt. Jag har skrivit om händelsen tidigare här på bloggen. Ett av de tydliga minnena är  hur vackert väder det var just den dagen. Det var solsken från en klarblå himmel. Väldigt varmt i luften. Och helt stilla. Jag minns hur vi stod utanför på garageplan på Skoghem. Det var Kent-Åke Hansson och Gunnar Pettersson från Lenbergs begravningsbyrå och så jag. Vi småpratade. Kent-Åke och Gunnar dröjde. Löste mig från värsta  sinnesrörelsen. Min far låg i öppen kista mellan den öppna garageporten och begravningsbilen. Allt var så stilla. Ja, stillheten var så påtaglig att man kunde höra när löven lossnade från träden och hur de landade på marken. Det känns som igår... fast det har gått tjugo år...