I min ägo har jag några riktigt gamla handsydda plånböcker. Det är kvarlåtenskap som legat gömd bland många andra gamla saker. Plånböckerna har tillhört min morfars farfar, Sven Person (f. 1793, d. 1864), och min morfars far, Claes Erik Swensson (f. 1828, d. 1885). Under några dagar har jag mera noggrant gått igenom innehållet. I plånbokens fack fanns bland annat tretton auktionskvitton från 1862 till 1884. Här fanns också kvitton på avgifter till prästerskapet från år 1885–1904. Debetsedlar gällande beskattning uti Kinds fögderi från 1884–1904. Förutom detta också en del fina intyg och andra ”viktiga papper”. Hoppas att få tillfälle att återkomma till något mera i detaljväg gällande detta nämnda.
Just denna dag, den ”16de October”, skall jag dock ägna speciellt åt ett dokument som jag funnit både fängslande och hjärtskärande. Det speglar bakgrunden till en händelse som troligen ägde rum någon gång under våren eller sommaren år 1854.
Jag tänker mig följande fiktiva omständighet:
Min morfars farfar, Sven Person, som var uppvuxen på Klämman i Finnekumla var troligen van att idka fiske i närbelägna vatten. Både Yttre Åsunden och Sämsjön ligger ju i grannskapet. Det var säkert deras rätt att fiska just här. Senare som vuxen, vid tiden omkring 1829, köper Sven Person gården Skog i Tvärred. Gården Skog var troligen redan vid den tiden fråntagen sin fiskerätt. Det skedde genom något byte där man trodde sig göra en god uppgörelse. Med tanke på Sven Persons vana och kunnighet i fiskekonsten, och behov av tillskott till jordbrukande leder mina misstankar till att han fortsatte att fiska i de av honom kända vattnen uti Finnekumla och Fästered.
Vid någon eller kanske flera av dessa turer har Sven Person blivit ertappad med tjuvfiske. Detta leder till att vattenägaren på Fästereds gård, G.A. Olivecreutz, stämmer honom inför tinget.
Vad detta skulle innebära för Sven Person vet jag inte, men troligen skulle det vara graverande för honom på flera sätt. Detta faktum har naturligtvis fiskerättsinnehavaren god kännedom om vilket därför resulterar i, vad jag tror, en utpressningssituation.
I den gamla plånboken ligger fortfarande kvittot på den betalning som min morfars farfar gör för att slippa att historien slutar med en dom i rätten.
Så här lyder texten på kvittot från på dagen idag för 166 år sedan:
”Det emellan underteknad och Hemmansegaren Sven Person i Skog Öfregården vid Kinds Härads Räht anhängiga mål om olofligt fiskande uti sjön Asunden, i de till mitt Säteri Fästered hörande fiskevatten, har emellan undertecknade denna dag blifvit uppgjort på det sätt att Sven Person till mig betalt Femtio (=50=) Riksdaler Banko, hvilka härmed quitteras; Och förbinder jag mig att målet vid Hearads-Rähten återkalla.
Fästered den 16 October 1854
G.A. Olivecreutz”
(Kvittot är bevittnat men namnteckningen är svår att tyda.)
Det blev en dyr affär att fiska utan lov. De 50 Riksdaler Banko som Sven Persson betalade till Göran Adolf Olivecreutz (f. 1815, d. 1896, gift med grevinnan Marian Olivecreutz, f. Sparre 1822, d. 1908) skulle i dagens penningvärde motsvara en köpkraft om drygt fyratusen kronor. Med den tidens lönenivå motsvarade det en fjärdedels årslön. För mig är det en gåta hur bonden Sven Person fick ihop de penningarna. Kanske lånade han av sina svärföräldrar…
Bild 1: De gamla plånböckerna. Handsydda med inbränd/punsad dekor.
Bild 2: Signaturen SPS står för Sven PersSon.
Bild 3: Årtalet 1833.
Så fint du skriver, både om det som hänt för länge sedan och det som pågår nu. Nyligen satt vi här och pratade om det gamla undantagskontraktet som skrevs då vårt hus byggdes kring år 1900. Det stod visst att vi var lovade ett lass med dynga varje år, skjuts till kyrkan en gång i månaden samt att vi skulle bäras till sista vilan av sex män i hög hatt.
SvaraRaderaMan får liksom en känsla för tidens gång, att allt känns så rysligt länge sedan fastän livet här går vidare nu som då.