Gustaf föddes den 14 maj 1917. Samma år hade den ryska revolutionen sin upprinnelse. Det var världskrig. Hungerkravaller förekom på flera plaster i landet.
Inget av denna, den rådande, oron i världen torde ha påverkat Gustaf under hans första år.
Gustaf fick dock tidigt röna sin beskärda del av livets allvar. På en liten fattig gård i början av 1900-talet krävdes många flitiga händer för få hela tillvaropusslet att gå ihop. Redan som liten pojke fick Gustaf, under lydnad och tukt, lära sig att arbeta. Att såga och klyva ved var en av de självklara sysslorna som kunde utföras i tidiga år. Jag gissar att han anförtroddes både såg och yxa redan före sin tioårsdag.
Arbete med ved pågår ständigt. Nu som då. Fälla, kapa, klyva, lyfta, bära, stapla, lägga på tork, köra in under tak, lägga i pannan, elda, ta hand om askan. Och planera för nästa års ved.
Att leva med ved är ett kretsloppsliv… och tveklöst också en livsstil!
I äldre tider var ved i omlopp dagarna i ända. Veden var en central del i hushållningen. Ved till spisen var oundgängligt. Det eldades även om det var sommar och 25 grader varmt ute. Det skulle ju lagas mat till familjen, kokas potatis till grisen och bakas bröd.
Gustaf var med och tog ansvar för vedförsörjningen. Från det att han var liten grabb… ända tills den dagen då han inte längre klarade att gå till skogen. Men de sista åren var vedboden ändå så välfylld att det inte uppstod någon akut brist. Gustaf hade ett elektriskt element i sovkammaren intill köket. Och han eldade bara i vedspisen. Köket och kammaren var de enda utrymmena som hölls med tillskott av värme.
Att hämta ved i markerna är för mig ett sätt att ta vara på det som hotar markerna med igenväxning. Kombinationen att vara ute i naturen och arbeta, hålla markerna ljusöppna och samtidigt skapa värmande bränsle är betydande del av min drivkraft. Det vore inte lika självklart att hugga buskar och avverka om det inte gick att också använda som ved.
Det som numera gnager i mitt inre är frågan om hur länge jag orkar hålla på. Jag har på senare tid tydligt känt av att kroppen inte alltid är överens med knoppen. Tröttheten kommer och gör sig känd mer och mer med åren.
Lite tröst hämtar jag i Lars Myttings bok ”Ved”. Han skriver bland annat att arbetet med ved är ”ett arbete som är lätt att förstå. Och kan utföras även när åldern gör sig påmind. Det kan ta längre tid med stigande ålder men det kan vara på sin plats att nämna att arbetet med veden kan vara räddningen också när arbetsförheten börjar nå sitt slut.”
Mytting citerar också Hans Børli från boken ”Med øks och lyre”:
”Behärskar du konsten att sköta redskapen ordentligt, då är det en glädje… det är sådant som kan fylla en man med ordlös tillfredsställelse och skänka honom kontakt med kroppsarbetets inneboende glädje. Detta att känna tillvaron som en levande tyngd i händerna”.
Kanske var det något av det som min mor ville påminna om när hon till Gustaf i livets slutskede påminde honom: ”Tänk, Gustaf, va roli't du hade när du sto' på veabacken å hoggde penna”… (i länkat inlägg nedan).
Än idag, 18 år efter att Gustaf lämnade jordelivet, finns ved från 1900-talet kvar i skjulet. Ved som Gustaf har kapat, kluvit och burit in. Den har legat här i årtionden.
Du kan ju undra varför jag inte gjort mig av med den för längesedan? Sanningen är att den finkluvna veden och pinnarna varit bra att ha till vedspisen i det gamla huset. Och jag har blandat med ny björkved.
Nu i höst beslutade jag att ”gå till bottnen” i högen. Jag har packat låda för låda. Eldat och värmt disk- och duschvatten med den gamla veden i min panna i källaren. Samtidigt har tankar av tacksamhet strömmat genom mitt sinne…
Och som man säger ”veden värmer många gånger”… och länge… om man hushållar med den!
Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/search?q=p%C3%A5+solsidan
Intressant att läsa/ Urban
SvaraRadera