På solsidan

Idag har det varit en helt fantastisk solskensdag. En sån där dag då alla som nyss blivit arbetslösa inbjudits att glömma sin nesa. Istället har de kunnat njuta av den hastigt inträffade friheten. Själv har jag stått i flödande sol på vedbacken och kapat klenved.
Mitt på dagen blev det riktigt varmt och skönt. Jacka och mössa åkte av. Snö på taken bytte form till flytande. Det hördes dripp-dropp från rännor och rör. Det röjdes vårkänslor hos talgoxar i brynet… ti-ti-tuuu, ti-ti-tuuu.
Som jag stod där med mina vedpinnar kom jag att tänka på min morbror Gustaf. Gustaf föddes i maj 1917. Han dog i december 2002 drygt 85 år gammal. Redan från barnaåren fick han börja arbeta med sådant som tvunget skulle göras i ett bondehemman på 1920-talet. Tidigt fick Gustaf börja ordna med ved. Hugga, kapa och klyva. Långt tidigare än vi idag en skulle drömma om att sätta en yxa i händerna på våra barn eller barnbarn.
Stugan i Skog blev aldrig utrustad med några bekvämligheter. De tre syskonen, Valborg, Gulli och Gustaf, som levde där hela sina långa liv eldade med ved i järnspis, kaminer och kakelugnar. Ända fram tills den dag då de i slutet av 1990-talet, en efter en, motvilligt flyttade till ”äldreboende” i Gällstad, Hökerum och Ulricehamn.
Efter Gustafs fars död 1954 blev det Gustaf ensam som fick ansvara för att all ved kom under tak som behövdes för att hålla värme och laga mat. Det var mest röjningsved. Sådan ved som jag just idag har kapat. Klenved och pinnar. Sånt som inte behöver klyvas.
Det sista levnadsåret bodde Gustaf på Hester avd 1 i Ulricehamn. Min mor, Maud, var noga med att hälsa på sin bror. Det blev inte varje vecka men nära nog. Hon var så rädd att Gustaf skulle falla i glömska. ”Nu ä dä bästa att vi åke te Gustaf annars ä ja rädder att vi glömme vi bort hônum”, sa hon.
När vi kom dit till Hester, som var en demensavdelning, låg Gustaf för det mesta på sängen. Hans stora starka muskulösa kropp förvandlas med tiden till en benhög med skinnet som ett blekt genomskinligt överdrag. Det var tydligt vartåt det barkade. Maud ömkade sig över förfallet. Hon var ledsen att se sin bror så tärd och ynklig.
Men hon var samtidigt en fighter och lyckades alltid, hur illa det än stod till, att frammana ljusa bilder för sitt sinne.
Gustaf hade slutat prata. Men hans syster fyllde tystnaden. Ibland berättade hon hur det var hemma. Ibland var det om vädret. Korta monologer framförda på utpräglad dialekt. Och med hög röst så att hennes bror inte skulle missa något. Det enda svar som kom från Gustaf var små suckar… som kvittens på att han uppfattat att det pratades.
Ibland tog hon upp minnesbilder. Och vid ett tillfälle, när allt såg som mest dystert ut, strök hon Gustaf över ryggen och sa:
"Tänk Gustaf, va roli´t du hôdde när du sto´ på veabacken och hoggde penna!"
Till svar fick hon ett långt utdraget: ”Hûûûûûûûûûûû…”
Det är svårt att veta vad Gustaf tänkte där i sitt innersta. Kanske var han inte alls lycklig för att ha tillbringat så oändligt mycket av sitt liv på vedbacken. Men i den stunden kanske det ändå var just ett sådant minne som var det allra starkaste. På vedbacken… en solig dag tidigt i februari… med dagsmeja och fågelkvitter...

Under isen och på

Det blev kallbadhuset idag också. Nästan inövat med freddasbad nu. Det har ju blitt två fredagar på raken. Och det blev en alldeles excellent eftermiddag. Ett par sittningar i bastun, friska bad och en ljuvlig stund sittande på bänken i väster... på solsidan.
Därute kunde jag iaktta en bilburen pimpelfiskare. Bilen som larvade fram på den stora ospårade vita ytan påminde lite om en månbil... alldeles ensam i den kalla rymden...
På väg hem kom en isande tanke flygande. Träffade mig rakt i mitt centrala medvetande och slog ut alla andra signaler:
PROVA SKRIDSKOR!
Rusade in. Kastade alla blöta handdukar i en hög i tvättstugan och fick fram skrillor, dubbar och pik. Ut igen och iväg... jag hade tidigare i veckan sett att det såg fint ut på Lillsjön vid Torpa... och styrde kosan dit.
Tyvärr blev det en liten besvikelse. Det var bara åkbart på en liten yta. Snötäcket hindrade framfarten och dolde ojämnheter på isen. Men det blev ändå en härlig stund.
Ibland är man helt under isen. Sedan på!

– Va’sa? Är det nåt som påminner om Gustav...,  just an historic episode...

Ved från 1900-talet

Första bilden här i inlägget är tagen den 25 oktober 1985. Alltså på dagen för 35 år sedan! Fotograf är Leif Klasson. Bilden föreställer min morbror Gustaf. Han är 68 år fyllda och står på vedbacken och sågar brôte. Brôte, eller på svenska bråte, är så'nt som hämtas vid röjning i skogen. Buskar och träd som saknar annat värde än att ge värme i spis, kamin och kakelugn.

Gustaf föddes den 14 maj 1917. Samma år hade den ryska revolutionen sin upprinnelse. Det var världskrig. Hungerkravaller förekom på flera plaster i landet.
Inget av denna, den rådande, oron i världen torde ha påverkat Gustaf under hans första år.

Gustaf fick dock tidigt röna sin beskärda del av livets allvar. På en liten fattig gård i början av 1900-talet krävdes många flitiga händer för få hela tillvaropusslet att gå ihop. Redan som liten pojke fick Gustaf, under lydnad och tukt, lära sig att arbeta. Att såga och klyva ved var en av de självklara sysslorna som kunde utföras i tidiga år. Jag gissar att han anförtroddes både såg och yxa redan före sin tioårsdag.

Arbete med ved pågår ständigt. Nu som då. Fälla, kapa, klyva, lyfta, bära, stapla, lägga på tork, köra in under tak, lägga i pannan, elda, ta hand om askan. Och planera för nästa års ved.

Att leva med ved är ett kretsloppsliv… och tveklöst också en livsstil!

I äldre tider var ved i omlopp dagarna i ända. Veden var en central del i hushållningen. Ved till spisen var oundgängligt. Det eldades även om det var sommar och 25 grader varmt ute. Det skulle ju lagas mat till familjen, kokas potatis till grisen och bakas bröd.

Gustaf var med och tog ansvar för vedförsörjningen. Från det att han var liten grabb… ända tills den dagen då han inte längre klarade att gå till skogen. Men de sista åren var vedboden ändå så välfylld att det inte uppstod någon akut brist. Gustaf hade ett elektriskt element i sovkammaren intill köket. Och han eldade bara i vedspisen. Köket och kammaren var de enda utrymmena som hölls med tillskott av värme.

Att hämta ved i markerna är för mig ett sätt att ta vara på det som hotar markerna med igenväxning. Kombinationen att vara ute i naturen och arbeta, hålla markerna ljusöppna och samtidigt skapa värmande bränsle är betydande del av min drivkraft. Det vore inte lika självklart att hugga buskar och avverka om det inte gick att också använda som ved.

Det som numera gnager i mitt inre är frågan om hur länge jag orkar hålla på. Jag har på senare tid tydligt känt av att kroppen inte alltid är överens med knoppen. Tröttheten kommer och gör sig känd mer och mer med åren.

Lite tröst hämtar jag i Lars Myttings bok ”Ved”. Han skriver bland annat att arbetet med ved är ”ett arbete som är lätt att förstå. Och kan utföras även när åldern gör sig påmind. Det kan ta längre tid med stigande ålder men det kan vara på sin plats att nämna att arbetet med veden kan vara räddningen också när arbetsförheten börjar nå sitt slut.”

Mytting citerar också Hans Børli från boken ”Med øks och lyre”:
”Behärskar du konsten att sköta redskapen ordentligt, då är det en glädje… det är sådant som kan fylla en man med ordlös tillfredsställelse och skänka honom kontakt med kroppsarbetets inneboende glädje. Detta att känna tillvaron som en levande tyngd i händerna”.

Kanske var det något av det som min mor ville påminna om när hon till Gustaf i livets slutskede påminde honom: ”Tänk, Gustaf, va roli't du hade när du sto' på veabacken å hoggde penna”… (i länkat inlägg nedan).

Än idag, 18 år efter att Gustaf lämnade jordelivet, finns ved från 1900-talet kvar i skjulet. Ved som Gustaf har kapat, kluvit och burit in. Den har legat här i årtionden.

Du kan ju undra varför jag inte gjort mig av med den för längesedan? Sanningen är att den finkluvna veden och pinnarna varit bra att ha till vedspisen i det gamla huset. Och jag har blandat med ny björkved.

Nu i höst beslutade jag att ”gå till bottnen” i högen. Jag har packat låda för låda. Eldat och värmt disk- och duschvatten med den gamla veden i min panna i källaren. Samtidigt har tankar av tacksamhet strömmat genom mitt sinne…

Och som man säger ”veden värmer många gånger”… och länge… om man hushållar med den!

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/search?q=p%C3%A5+solsidan