På solsidan

Idag har det varit en helt fantastisk solskensdag. En sån där dag då alla som nyss blivit arbetslösa inbjudits att glömma sin nesa. Istället har de kunnat njuta av den hastigt inträffade friheten. Själv har jag stått i flödande sol på vedbacken och kapat klenved.
Mitt på dagen blev det riktigt varmt och skönt. Jacka och mössa åkte av. Snö på taken bytte form till flytande. Det hördes dripp-dropp från rännor och rör. Det röjdes vårkänslor hos talgoxar i brynet… ti-ti-tuuu, ti-ti-tuuu.
Som jag stod där med mina vedpinnar kom jag att tänka på min morbror Gustaf. Gustaf föddes i maj 1917. Han dog i december 2002 drygt 85 år gammal. Redan från barnaåren fick han börja arbeta med sådant som tvunget skulle göras i ett bondehemman på 1920-talet. Tidigt fick Gustaf börja ordna med ved. Hugga, kapa och klyva. Långt tidigare än vi idag en skulle drömma om att sätta en yxa i händerna på våra barn eller barnbarn.
Stugan i Skog blev aldrig utrustad med några bekvämligheter. De tre syskonen, Valborg, Gulli och Gustaf, som levde där hela sina långa liv eldade med ved i järnspis, kaminer och kakelugnar. Ända fram tills den dag då de i slutet av 1990-talet, en efter en, motvilligt flyttade till ”äldreboende” i Gällstad, Hökerum och Ulricehamn.
Efter Gustafs fars död 1954 blev det Gustaf ensam som fick ansvara för att all ved kom under tak som behövdes för att hålla värme och laga mat. Det var mest röjningsved. Sådan ved som jag just idag har kapat. Klenved och pinnar. Sånt som inte behöver klyvas.
Det sista levnadsåret bodde Gustaf på Hester avd 1 i Ulricehamn. Min mor, Maud, var noga med att hälsa på sin bror. Det blev inte varje vecka men nära nog. Hon var så rädd att Gustaf skulle falla i glömska. ”Nu ä dä bästa att vi åke te Gustaf annars ä ja rädder att vi glömme vi bort hônum”, sa hon.
När vi kom dit till Hester, som var en demensavdelning, låg Gustaf för det mesta på sängen. Hans stora starka muskulösa kropp förvandlas med tiden till en benhög med skinnet som ett blekt genomskinligt överdrag. Det var tydligt vartåt det barkade. Maud ömkade sig över förfallet. Hon var ledsen att se sin bror så tärd och ynklig.
Men hon var samtidigt en fighter och lyckades alltid, hur illa det än stod till, att frammana ljusa bilder för sitt sinne.
Gustaf hade slutat prata. Men hans syster fyllde tystnaden. Ibland berättade hon hur det var hemma. Ibland var det om vädret. Korta monologer framförda på utpräglad dialekt. Och med hög röst så att hennes bror inte skulle missa något. Det enda svar som kom från Gustaf var små suckar… som kvittens på att han uppfattat att det pratades.
Ibland tog hon upp minnesbilder. Och vid ett tillfälle, när allt såg som mest dystert ut, strök hon Gustaf över ryggen och sa:
"Tänk Gustaf, va roli´t du hôdde när du sto´ på veabacken och hoggde penna!"
Till svar fick hon ett långt utdraget: ”Hûûûûûûûûûûû…”
Det är svårt att veta vad Gustaf tänkte där i sitt innersta. Kanske var han inte alls lycklig för att ha tillbringat så oändligt mycket av sitt liv på vedbacken. Men i den stunden kanske det ändå var just ett sådant minne som var det allra starkaste. På vedbacken… en solig dag tidigt i februari… med dagsmeja och fågelkvitter...