tisdag 30 september 2014

Magiska trådar




Just nu hänger livet för många på en skör tråd. Ljuset viker. Nattetid kommer kylan. Lägre och lägre temperaturer för var dag. De klara nätterna ger nära frost nu. Trots detta kämpar de flesta livsformer för överlevnad ytterligare en dag. Överlevande getingar hittar söt saft i övermogna äpplen. Någon fjäril lockas ut under den allra varmaste timmen på dagen. Idag såg jag en amiral. Här och var i ängen finns det fortfarande blommor som blommar. Ängsvädd, rölleka, blåklocka, hagfibbla. I varje lysande krona bor någon liten varelse. Små, små spindlar svingar sig i sina tunna trådar. Spinner fångstnät. I hopp om att de allra sista blommorna skall lyckas locka in ett fly eller en liten fluga som kan fastna i nätet. Livet hänger på deras tunna trådar. I dubbel bemärkelse. Den osynliga tråden håller dem svävande. Nästan övernaturligt ser det ut. Och med många trådar tillsammans bringas fångst till näring och liv.
Kajsa och Silva har inte lika svårt att finna föda. Även om betet efterhand nu börjar bli magert så finns det fortfarande tillräckligt ytterligare en vecka. De skulle säkert gärna söka sig utanför den avgränsning jag gjort åt dem. För att finna variation i kosten med smakligare gräs och blad. Men den tunna tråden hindrar dem. De har stor respekt för den. Och finner för klokast att inte ifrågasätta dess magiska styrka…

måndag 29 september 2014

Nu höjer jag trycket

Inför helgens resa till Öland höjde jag lufttrycket i mina däck. Enligt instruktionsboken skall min Astra Kombi ha 1,9 bar bak och 2,2 bar fram. Fullastad skall de värdena höjas till 2,8 respektive 2,4. Vid min senaste kontroll av lufttrycket pressade jag i 3,0 bak och 2,5 bar fram. Allt så en höjning med drygt 10 procent från riktvärdet för normalbelastad bil.
Det kändes redan från början att det rullade mycket lättare än vanligt. Och vi diskuterade hur mycket bränslebesparing det höjda ringtrycket skulle kunna betyda. Runt 10 procent var tipset från en av mina passagerare.
Tidigare mätningar som jag gjort av bensinförbrukningen på långkörningar har som bäst legat kring 0,67 liter per mil. I något sällsynt fall så pass snålt som 0,65. Vid avresan i fredags tankade jag bilen full. Tankrymden är 52 liter. När vi började närma oss resans slut syntes det vara en ganska bra slatt bensin kvar i tanken. Hela resans längd blev 76,38 mil. Och jag klarade det utan att behöva tanka. När jag kom hem fyllde jag tanken igen. 45,10 liter gick det i. 76 mil på 45 liter betyder en förbrukning på 0,59o liter per mil. Första gången någonsin som jag varit under 0,6 liter per mil. Alltså i runda slängar 13 procent lägre förbrukning än vad jag tidigare ansett som lågt! På ölandsresan blir det en besparing på cirka 80 kronor.
Med dessa värden lockades jag att göra ett hastigt överslag på den totala besparingen i kronor de senaste 12 åren. Under resan till Öland slog min mätare om till 20.000 mil. Så långt har min gamla Opel rullat. Med en  förbrukning på 0,67 liter per mil torde det, under åren gått åt cirka 13.400 liter bensin. Med det högre lufttrycket i däcken minskade förbrukningen med 13 procent. Alltså skulle det då gått åt 11.800 liter under de 20.000 milen. Det betyder 1.600 liter mindre i totalförbrukning. Med dagens bensinpris skulle det innebära en besparing med cirka 22.000 kronor. Eller 1.888 kronor per år.
Denna uträkning är naturligtvis inte vetenskaplig på något vis. Det finns säkert andra parametrar som bör finnas med i kalkylen. Men det ges ändå en fingervisning om effekten av att höja trycket en aning. Det blir också en påminnelse om att jag bör kontrollera lufttrycket mera regelbundet. Och att anpassa trycket till yttre omständigheter som temperatur, last och väglag...
Ett mera pedagogiskt sätt att prova hur lufttrycket påverkar energiåtgången är att släppa ur hälften av luften i cykeldäcken och köra ett par kilometer. Därefter pumpa stenhårt och känna på skillnaden. Ja, jag behöver inte orera mer om detta. Det är ju helt självklart. Med högt tryck rullar de lättare... både cykel och bil.

söndag 28 september 2014

Solen och vindarnas ö



De två senaste bloggdagarna har innehållit en dold rebus. Den uppmärksamme kanske har kunnat para ihop fredagens och lördagens båda inlägg och på så sätt fått en hint om var jag befunnit mig i helgen. Om inte så kan jag berätta det nu. Tillsammans med vännerna Per och Ingvar har jag varit på solen och vindarnas ö – Öland. Vi drog dit ner redan tidigt i fredags morse och var framme vid lunchtid. Alla de tre dagarnas ljusa timmar har ägnats åt att skåda fågel. I ett fantastiskt väder. Klarblå himmel, ljummen luft. Vind omkring sydväst – 10 meter per sekund. Ganska blåsigt alltså. Men friskt och helt underbart. Nittioåtta arter lyckades vi plocka ihop vilket får anses som enastående. Bland många fantastiska obsar märktes främst de oftantliga flockarna av vitkindade gäss. Fåglar i tusenden.
Under alla mina år har jag varit på Öland rätt många gånger. Första resan var sommaren 1972. Den gången cyklade vi runt på ön. Kikade på fågel, blommor och insekter. Ornitologi, botanik och entomologi. Det var innan ölandsbron var öppnad. Då gick färja mellan Kalmar och Färjestaden. Den gången och vid samtliga ölandsbesök har jag alltid haft kameran med i bagaget. Precis som vid alla andra resor. Som en hjälp att upptäcka och utforska. Inför helgens exkursion hade jag bestämt mig för att lämna kameran hemma.
Tanken var att till fullo gå in för att skåda fågel. Få mindre att kånka på. Och att koppla av från drygt ett och ett halvt år med fotografering varje dag. Jag ville helt enkelt, så sakteliga, försöka befria mig från att alltid tänka i bild. Att slappna av inför sånt som kommer emot mig. Utan krav på prestation.
Istället hade jag en idé om att plocka med mig några fynd från Öland hem. Och att sedan i lugn och ro bygga stillében och komponera bilder i min ateljé...

onsdag 24 september 2014

Mosrevasch

Tänk att ha levt mer än ett halvt sekel och aldrig gjort äppelmos! Jordgubbssylt, svartvinbärssylt, mylta, saft, blåbärssylt, lingonsylt, hallonsylt, rödavinbärssylt, flädersaft, slånbärssaft, slånbärslikör... allt man kan tänka sig... men aldrig äppelmos. Kanske beroende på att jag inte aktat äppelmos tillräckligt högt. Annat har fått gå före. Idag fick jag av grannen Per-Arne, som lever i ett överflödande äppelrike, två stora kassar fyllda med fantastiska mosäpplen. Dessutom levererade ända till dörren. Och nu i kväll fick jag fira min mosrevasch. Det blev nattskift och fullt upp med att skala, klyfta och koka... Tolv liter äppelklyftor har kokats ner till sex liter färdigt mos. Just nu, i skrivandets stund, är det därför inte utan att jag känner mig en smula mosig...

tisdag 23 september 2014

Höstdagjämning


Idag är det höstdagjämningen. Det betyder att, från nu och till den 20 mars är solen mera nere än uppe. Kanske kommer det avspeglas på humöret? Mer mörker utomhus. Mera mörker inombords. Att vi också blir mera nere än uppe? Samtidigt tycker jag att det på många sätt är skönt att hösten kommer. Löftesrik på något vis. Jag har nämnt det förut och jag säger det igen... hösten är förlåtande. Allt i min omgivning som smittar mig med ”måste-göra-baciller” klingar av. Nivån blir lägre. Det är till fullo respekterat att bara lägga ner och ställa in. Höst och vinter är vilotid. Både för naturen och männsikorna. Om vi har vett att ta vara på den. Mitt pannrum är fyllt med ved. Det lär inte bli några problem att hålla värmen i vinter. Bara pannan står rycken. Det krävs ju i och för sig lite jobb att hålla ångan uppe. Men lönen för det arbetet är helt okej. Extra motion till exempel. Och varje eldad kubikmeter ved betyder drygt 1000 sparade kilowattimmar mot att köra med el.
Silva och Kajsa är fortfarande kvar på bete här i Skog. Trots kylan ser de ut att må bra. Men det märks att de måste beta mera intensivt för att hålla värmen. Det går åt mycket extra energi när de både skall hålla kylan stången och samtidigt se till att deras foster har det komfortabelt. Kossornas stora magar sväller mer och mer. Nu när de går kalvningen till mötes ser de ut som jättelika ballonger. Idag har de fått gå in i den sista betesfållan. Ett par, tre veckor till får de vara kvar och det ser ut som att betet skall räcka tiden ut.
Det är väldigt lugnt i naturen just nu. Några försiktiga knäppanden från ett par rödhakar i skogsbrynet och en ivrig mindre hackspett var det enda som hördes i skymingstimman.
Och idag har badbryggan vid Haganäs dragits upp på land. Ännu en tydlig signal om att sommaren definitivt är över...

söndag 21 september 2014

Äppeltorken





Sent i kväll drabbades jag av verksamhetslust. Något som det annars varit lite klent med under några dagar nu. Redan förra året skissade jag, inuti mitt huvud, på en äppeltork. Men den idén blev inte realiserad. Nu i kväll när jag var ute på en kvällsrunda och gick förbi utanför en av mina grannar fick jag tillbaka min impuls. Utanför deras staket stod nämligen en hel korg full med fina äpplen. ”Fallfrukt” stod det på en lapp i korgen. Och det låg påsar i korgen för att plocka i. Jag plockade en påse full och gav mig hastande iväg hemåt. Planen blev att fixa äppeltorken, skala och skiva äpplena och göra allt klart innan läggdags.
Nere i källaren hade jag en liten lastpall av minimodell. Perfekt för mitt bygge. Med åtta centimeters avstånd borrade jag 3,2 mm hål i brädorna. Och i varje hål satte jag sedan ett grillspett med den spetsiga änden in. 36 pinnar rymdes på pallen och varje pinne har plats för två skivade äpplen. Sedan var det dags att hugga i med äppelpipa, skalare och kniv. Jag fick inte äppeltorken helt full. Det hade behövts några äpplen till. Men å andra sidan blev jag klar i god tid.
Faktiskt är jag väldigt nöjd med min skapelse. Den står nu lutad mot väggen i köket. Där ska den stå över natten. I morgon flyttar jag den till ett ställe där det är dammfritt och bra luftcirkulation.
Äpplena blir torra på några dagar. De blir sedan fina att hacka sönder i småbitar och använda i müsliblandningen, till äppelsoppa, i bakning eller bara som godis...
– Tack Per-Arne, för äpplena!

fredag 19 september 2014

Vi ploppar upp vid Tolken




Nu har det gått en hel vecka sedan jag skrev här på bloggen. Det har varit en besvärlig tid. Sju dagar utan bloggen. Efter de 620 dagarna som jag levt med bloggen har jag tänkt blogg redan på morgonen när jag vaknat. Undrar vad som skall hända idag? Vad skall jag uppleva?Kommer jag att kunna få någon bra bild? Kameran har jag burit med mig i stort sett vartenda steg jag tagit. Och bilder har det blivit i tusental. Denna veckan har jag inte fotograferat alls. Ja, nästan inte alls. Och det har känts som jag haft abstinens. Samtidigt har det varit bra att försöka stänga av de där signalerna som varit ständigt närvarande i de 620 dagarna. Hur bloggen skall leva vidare är lite oklart. Men lusten att berätta kommer säkert att göra sig påmind lite då och då. Och lusten att fotografera. Då blir bloggen min räddare.
Idag har det åter varit en fantastisk dag. Med sol och värme i överflöd. Tillsammans med vännen Ulrika har jag paddlat Tolken tur och retur. Vi startade från Björkmans brygga vid Hallabron och paddlade upp till Kalvön. Kalvön är sista utposten innan Sjögården och Tolkabro längst uppe i norr.
Det här paddlandet kan väl, för den oinvigde, vid första anblicken verka vara en tämligen ytlig företeelse. Men sanningen är att det under ytan finns oändliga djup. Paddlingen har i alla sina moment en stor potential av njutning, upplevelse och behag. Det är en avkopplande, mjuk och skonsam motionsform. Man kommer nära naturen. Så nära som det överhuvudtaget går att komma på vatten. Grunda vikar och steniga stränder kan utforskas och forceras utan besvär. Om det är en kulen och kylig dag tar man varmt på sig. Stoppar ner benen i sittbrunnen och kränger på kapellet. Därnere under det tunna membranet blir det ganska snart ett behagligt klimat. Idag var det dock fullt tillräcklig med t-shirt under flytvästen. Under klarblå himmel kunde vi njuta av solens reflexer, som små blixtar, lekande över vindkrusningarna på vattenytan... Ett skådespel såväl som något... och gratis för den som finner nöjet däri...



Fotnot:
Säkert har du som läst bloggen regelbundet försökt förstå vad uttrycket ”vi ploppar upp” har för ursprung och betydelse. Nu skall du får svaret. En del av det. Det började när jag fyllde jättemånga år här förliden. Då fick jag av några vänner en present bestående av en stor påse full med plopp. De voro till antalet av samma numerär som min då förestående, och nu passerade, ålder.
– Du skall tänka på oss varje gång du äter en Plopp, sa vännerna samfällt och bestämt.
För att hushålla med det jag fått och inte genast börja frossa, sökte jag ett sätt att hålla ranson. Vid en paddeltur några dagar senare tog jag med ett par Ploppar. För att bjuda på och för att ha som energiförstärkare och belöning. Vid detta tillfälle kunde jag då naturligtvis tydligt höra mina vänners önskan om att bli ihågkomna... Därför förevigade jag Ploppen strax innan den förtärdes. Och i bakgrunden med något som kunde anas som den plats ploppen då, i mitt sällskap, befann sig. När bilden var tagen och de givmilda vännerna klart uppehöll sig i mitt minne förvandlades Ploppen inom kort till ett minne blott. Endast dess koliga sötma fyllde för munhålan en stund. Bilden publicerades på bloggen för att på detta sätt sända en signal och ett bevis till gratulanterna att uppdraget delvis blivit utfört. Sedan dess har jag varit strikt och endast ätit av Plopparna i samband med paddling. Mycket beroende på att de har detta miljöriktiga namn... Plopp är ju ett ganska vanligt förekommande ljud ljust vid paddling... ”Ploppa upp” är också en miljörätt travestering på begreppet ”korka upp”... Ehuru korkar också har en tendens att ploppa upp... i synnerhet när de lyfts upp av vatten... (jfr korkflöte som ofta förr användes vid fiske). Begreppen ”ploppa upp” och ”korka upp” kan därför användas fritt och betyda ungefär detsamma.  Korkar kan ju också ploppa när de lämnar sitt fängsel i flaskans hals och ernår friheten... Ett glädje-plopp, om man säger som så. Samma är det med ploppen... den befrias från sin ytterrock av plast och kommer ut i friheten den också. Det är alltså just i det ögonblick man tar ploppen ur förpackningen som man ”ploppar upp”. 
Nu kanske någon vän av ordning tänker att det heter väl inte ”ploppa upp” utan ”poppa upp”. Både ja och nej. Begreppet som jag använder är ”ploppa upp”. Ett klargörande dock: Begreppet ”ploppa upp” har nu poppat upp några gånger här på bloggen. En annan sak som oftare poppar upp än ploppar upp är just pop-corn... men det är ju något helt annat...

fredag 12 september 2014

620 dagar blogg – Dags att bryta sviten

Dräktighetstiden för en elefant är från 20 till 22 månader. 620 till 680 dagar. Under samma tidsrymd – 620 dagar – har jag publicerat blogginlägg varje dag. Från den 1 januari 2013 till idag. Det har varit en utmaning som jag, när jag började, inte visste vart den skulle bära hän. Jag har försökt sluta ett par gånger men inte lyckats. Det har känts som att lämna en trygghet och en kär vän som gett mig väldigt mycket. Och det är inte utan att det känns högtidligt och vemodigt just nu när jag bestämt att inte publicera varje dag i fortsättningen. Jag tar ledigt från bloggen i helgen. Och på måndag går mitt liv in i en ny fas. En förändring som jag just nu inte har en aning om vart den kommer att ta mig.
Jag har alltid närt en lust att berätta. Främst i kombination med bilder. Och egentligen är det väl vid bilden det börjar. Har jag ingen bra bild får jag oftast inte den starka lusten att berätta. Det skall komma via ögonen. Synintrycket skall få dig som läser i rätt stämning. I rätt miljö. I rätt sinnesrörelse. Du skall vara där jag är.
Det är verkligen en förmån att få berätta. Och dessutom, som här på bloggen, veta att det finns många som lyssnar. Det kommer en kraft och en stark lust ur detta. Att lyssna på sin egen röst. Och att bli lyssnad på. Jag har också fått 620 tillfällen att reflektera över vad jag gjort med mina dagar. Under samma tid som elefantmamman gett näring åt sitt foster har jag gett näring till mig själv genom att skriva i min bloggdagbok. Och jag känner att det är en fantastisk tidsrymd. Jag kan vagga mig in i fantasin. In i elefantens livmoder. Bli den lilla ungen som växer där inne under Afrikas himmel... Minst 620 gånger skall solen stiga över den röda jorden innan den nya lilla elefanten kikar fram...

I mars i år reste jag till Kenya. Till Voi. Den resan är det största enskilda äventyret under de gångna 620 dagarna. Jag reste för att uppleva naturen och kulturen, för att återse bekanta ansikten och för att skriva om allt som hänt sedan vi var där för fem år sedan.
Under vistelsen gjorde jag ett besök i Tsavo East National Park. I parken fanns då en elefant som hette Satao. Satao var född omkring 1968. Han var känd som en av Kenyas riktigt stora elefanter. Kanske till och med den största. Och framförallt hade han imponerande betar. Två meter långa. De nådde ända ner till marken trots att han var en jätteelefant. Vi såg inte Satao. Jag visste inte ens att han fanns där i Tsavo. Jag hade inte hört talas om honom. Vi körde en hel dag på parkens röda vägar. Kors och tvärs. Dammet som rördes upp vid vår framfart var rött. Solen lyste genom de svävande partiklarna. Det blev som ett varmfilter och hela landskapet inneslöts i ett rosa skimmer. Oskuldsfullt. Vackert. Under dagen fick vi uppleva flera möten med elefanter. En stor hjord på mellan 20 och 30 djur av alla åldrar. Bland dessa ett par nyfödda.
Vid min tid i Kenya hade Satao bara drygt två månader kvar att leva. Den 30 maj sköts han med en giftpil. Han var drygt 45 år och dödades för sina stora betars skull. När jag läser om honom får jag reda på att han levde ensam. I ett avlägset hörn av Tsavo. När han märkte att han var iakttagen gömde han sina betar i buskarna. Han höll sig dold. Han kände på sig att hans magnifika betar var ett hot för honom. En fara. Och han hade rätt.
Jag reste till Tsavo för att njuta av att se elefanter i frihet. Några hade andra avsikter med sitt besök.
Det vilar ett allvarligt hot över Afrikas elefanter. Ursprungligen lär det har funnits tio miljoner elefanter i Afrika. Ända till mitten av 1900-talet fanns det sannolikt cirka fyra miljoner. 2012 gav en inventering räknades blott en halv miljon. Idag dödas det fler elefanter än det föds. Minst 620 dagar (vanligen uppemot 680) behövs för att en fullutvecklad elefantunge skall kunna födas. Det tar bara några minuter att döda och skära bort hela ansiktet på en vuxen elefant. Hur lång tid skall det ta för oss människor att fatta hur illa vi behandlar våra medvarelser på denna jord?

Härmed avslutar jag VARJEDAGSBLOGGANDET...
...eller som elefanten i slutvinjetten i ”fem myror är fler än fyra elefanter” sade: NU Ä DÄ SLUT!

Till alla som gett mig feedback och den uppmärksamhet jag behövt så här långt:
ETT JÄTTESTORT TACK! 

Och för att trösta mig själv så här i elfte timmen:
Bloggen kommer ju att finnas kvar, men det blir inte inlägg varje dag...

VI HÖRS!




Och så dagens bild:
Kajsa och Silva har nu varit här i Skog i tre veckor. De ser ut att trivas bra. Betar flitigt och ger ängarna den sista avputsningen. Minst tre veckor till har de att se fram emot att vara här. Sedan är det bara några veckor kvar innan det är dags för kalvning. Då har har de 289 dagarna gått som dräktigheten varar...

torsdag 11 september 2014

En strålande dag



Ännu en dag med mirakelväder. Strax efter soluppgången dröp hela världen av dagg. Dagg i gräs. Dagg i träd. Hela huset i Skog formligen dröp av dagg. Det droppade från taket och i rännorna. Fasadens myriader av droppar reflekterade morgonsolen. Varje liten droppe blev som en lins. Solens strålar bröts och hela den solbelysta väggen glänste som förgylld.
Lite senare gjorde jag mig en heldags ärende till Bogesund. Planerade och spontana möten. Polisen, Per, Lars H, Annkatrin, Nina, Axel, Birgitta, Henrik, Rebecka, Emma E, David, Lars A, Jan-Åke, Gunnar, Lars-Olof, Janne, Stefan... ja på några få timmar träffade jag flera människor än vad jag gjort på flera veckor.
På väg hem var det naturligtvis oundvikligt med ett besök vid Kaptensviken. I viken låg vattnet som en spegel. Så blankt att molnkopiorna syntes identiska med originalen. Enda rörelsen var vågorna som fortplantades av mitt försiktiga vattentramp. Solen fick anletet att skina upp. Med full kraft lyste den mitt i plåten. Så starkt att jag hyser misstankar om att farande i rymden måste undrat vad för en stjärna som spred en sådan glans omkring sig.
När kvällsolen sakta sänkte sig i väster fångades dess sista strålar av mitt källarfönster. Reflexen blev som ett upplättningsljus bakom min nyutslagna Dahlia.
Tänk att en vanlig torsdag i slutet av första halvan av september kan inrymma så mycket njutbart. Så många levande möten. Så slösaktigt vackert väder. Så uppfriskande bad.
Ja, denna torsdag blev på det hela taget en strålande dag!


onsdag 10 september 2014

Bad och penseltvätt


Följde ett inlägg med kommentarer på facebook idag. Det handlade om fria bad. Alltså sådana som företas i det fria. Utan föregående bastu eller dylika förvärmningar av kropp eller vatten. Det inledande inlägget gjorde vid handen att det kanske var sista simturen utomhus. Ja, tänker jag. Skall man göra långa turer är det nog snart för sent att göra det simmande. Bättre då med andra färdsätt. Men att ta ett uppfriskande dopp går att göra ända tills isen lägger sig. För mig som är på gränsen till ”badmissbrukare” är isläggningen i alla fall den yttersta gränsen. Däremot vill jag gärna ha några solstrålar som värmer skinnet både före och efter badet. Igår provade jag bad i Tolken. Det blev utan tvekan ett av topp-5 den här säsongen. Spegelblank sjö. Värmande sol. Friskt vatten. Det blev så där alldeles isande kallt. Just bara på hudnivå. Inte på djupet. Kroppen i övrigt varm och go. Idag blev det bad i Bystadsjön. Solen snålade lite med strålarna men det var ändå helt åkej. Innan veckan är slut blir det säkert ytterligare något dopp. Om inte annat avslutas den med bastu och bad i Kallbadhuset. Ett bastubad på fredagen är en bra veckoslutsmarkör. Utomhusbadsäsongen tar egentligen aldrig riktigt slut. Den byter bara skepnad.
Däremot är säsongen för målning utomhus defintivt slut. Den tog slut redan i mitten av sommaren. I alla fall för mig som målar med linoljefärg. Sedan dess ha jag låtit penslarna vila. Under den period som arbetet pågår har jag alltid penslarna stående i rå linolja. Det är ett enkelt sätt att hålla dem startklara utan att behöva tvätta efter varje målningspass. Bara att stryka ur det mesta av oljan och fortsätta måla. Nu dröjer det dock ända till juni månad nästa år innan det är läge att tänka på målning igen. Därför har penslarna fått lämna oljan och genomgått ett reningsbad med såpa och ljummet vatten. Så enkelt är det att få penslarna rena. Massera in såpa i borsten. Låta verka ett tag. Tvätta ur. Och upprepa ett par gånger...

söndag 7 september 2014

Fagert i hästväg



Över 40 personer hade hörsammat hembygdsföreningens inbjudan till kulturvandring i Fagerberg denna soliga septembersöndag. Programmet för dagen var komponerat av Ulla och Lennart Prytz, boende på Fagerberg 1:2. Och det var Lennart som var vår ciceron på vandringen. Strax efter starten fick vi njuta av att se Sandra Gustafsson och hingsten Thundering Command i en uppvisningskörning. För dagen och tillfället uppklädda i bästa söndagsstassen. Och med en sprillans ny och blänkande jigg på gummihjul. Thundering Command är av rasen American Saddlebred.
En av rasens utmärkande egenskaper är att den kan lära fem olika gångarter: Skritt, trav, galopp, slow gait och rack. Om jag lyssnade rätt så är rack ungefär samma som islandshästarnas tölt. (Om hästarna finns mycket spännande att läsa på saddlebred-swedens hemsida.) Det var en häftig upplevelse att se det fagra ekipaget röra sig i landskapet. En fin inledning på en angenäm vandring. Svedjorna, Björkelund, Petter Fins soldattorp, Ruggebo, Hagerts lycka, Smedjeängen och Lindgrens smedja var några av platserna utmed vägen. Lindgrens smedja känns för mig lite extra, extra. Den finns på gården Fagerberg 1:7. Här bodde Alida och Gustaf Adolf Lindgren. Och här föddes min mormor Gerda. Gerdas far Gustaf Adolf Lindgren var kopparslagare och det hantverket lärde han också ut till sina söner Jakob och Alexius. I min ägo har jag en kopparkanna som Jakob har hamrat fram. Den är tillverkat 1925. Då var Jakob 30 år.  Hela kannan är uppdriven ur en och samma plåt. Det finns alltså ingen söm i själva kannans kropp. Och jag har fått berättat att han gjorde allt själv... utom pipen... den fick fader Gustaf Adolf hjälpa honom med...

lördag 6 september 2014

Från kök till kök





Denna lördag blev en extra bra dag. Bjuden på lunch på Åsundsholm av en vän. Kummelfilé med pernodsås. Det är lyx att någon gång slippa laga maten själv. Jag är rätt trött på det emellanåt. Och menyn hemmavid är inte väldigt varierad. Men den kommer ur egen odling, så jag vet vad jag äter. Potatis, potatis, potatis och potatis. Stora som rovor. Fyra olika sorter. Och morötter. Och det bästa av allt kokta rödbetor. Varma som får smöret att smälta… och så lite olivolja och flingsalt och ett grovt knäckebröd utan pålägg. Nuförtiden är det ju fult att äta potatis så därför gör jag det i smyg. Och jag tar samtidigt risken att bli tjock av det. Fast hittills har jag minskat tre kilo i vikt sedan i somras. Men det är kanske musklerna som försvunnit. Hur som helst med det, rödbetor kan jag äta utan att smussla med det. Om inte annat så märks det när man pinkar. Det blir som rosevin. Rätt snyggt faktiskt.
Det här med lunchen var egentligen inte det jag i första hand ville berätta om. Det bara slank ur mig när jag letade efter ett sätt att inleda det här inlägget.
Sysslorna idag har, likt den gångna veckan, koncentrerats till grundstädningen av gamla huset. Idag har jag skurat sommarfarstun. Det golvet var riktigt grisigt så resultatet blev fantastiskt. Jag har också släpat fram en gammal köksskänk som stått i ett hörn i uthuset. Dammig och ledsam. Den har jag skurat ren både innan och utan. Och plockat bort flera lager med gammalt hyllpapper. Det var riktigt spännande att se hur många lager som låg gömda. Precis som gamla tapeter och gamla sillburkar, som jag tidigare skrivit om, så berättar även gamla hyllpapper en del om ett liv. En tid. Och glädjen över nytt och fräscht inuti den gamla skänken. Det har bytts papper med regelbundenhet. Men skänkens utsida har inte fått något behandling alls. Mer än det naturliga slitaget. Och den behandlingen har verkligen satt sina spår. Minsann. Jag tror att Knut i Antikrundan hade gått igång rejält om han fått känna på det. I mitt stilla sinne tänker jag: Hur många IKEA-möbler kommer att kunna uppvisa sådana spår efter dagligt liv i köket? Ja, det svaret lär väl dröja innan någon får… det finns först om över hundra år…


Bild 1) Hyllpapper
Bild 2) Köksskänken
Bild 3) Köksskänken, slitage i närbild
Bild 4) Stekt kummelfilé med pernodsås

fredag 5 september 2014

57 år sedan 1957




Också idag har jag ägnat några timmar åt mitt städprojekt. Det har väl inte varit någon hög arbetstakt. Vädret har ju varit helt underbart. Varmt och soligt. Och det krävs inte så mycket arbete sådana här dagar. Skönt att bara gå omkring och mysa lite grann. Trivas. Må bra. Njuta. Men jag har faktiskt hunnit skura lite mera golv. Tvättat boaseringen i köket. Den färgen tålde inte att tvättas med såpa. Det fick räcka med ljummet vatten. Vet inte hur boaseringen är målad men jag tror det kallas ”drickamåleri”.
Ett fönster har jag också hunnit med på samma manér som tidigare. Fukta och lossa gamla fönsterremsor. Tvätta bort gammal smuts. Ta ut innanfönstren och putsa glasen. Och så tillbaka med alltsammans och på med nya remsor. Varje gång jag plockar ner bågar till innanfönster finns det alltid små meddelanden att läsa. Främst är det noteringar om var bågarna hör hemma. Som idag till exempel: Köket vid maskin. Mot ladugården. Det är naturligtvis ovärderlig och nödvändig information för att allt skall fungera när innanfönstren skulle sättas in. Det var ju totalt 40 bågar som skulle hamna rätt när hösten kom. Förutom instruktioner om var bågarna skulle sitta finns också en del annat att läsa. Jag har tidigare berört detta i ett inlägg den 3o juni. Idag var det första gången som jag läste ett nytt meddelande från min moster Gulli. Den 5 Nov 1957 – Gulli, står det att läsa på en av bågarna till köksfönstret. Jag gör en snabb matematisk uträkning och konstaterar att det i år är 57 år sedan det var 1957...

PS. Den 5 november 1957 var två dagar efter att ryska Sputnik 2, med hunden Lajka ombord, sändes upp. Det var den 3 november 1957.


Länk till inlägg 30 juni:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/06/grattis-huset.html

torsdag 4 september 2014

Vi ploppar upp vid Marbäck







Kvällspaddlingen gick denna gång till Åsundens östra sida. Och vi ploppade upp vid Marbäcks badplats. Strax norr om Alnäset. Där kikade vi också närmare på Klovstenen. På den stora kluvna stenen finns inhugget historiska årtal för olika vattenstånd. Bland annat 1899. Efter fikapaus gjorde vi en spännande avstickare in i Marbäcksviken. Viken är avsnörd från Åsunden av järnvägsbanken och blir därigenom som en egen liten sjö. För att komma in får man färdas på den smala kanalen utmed vägbanken och in under järnvägsbron. För oss som aldrig paddlat denna kanal förut blev det som en extra sevärdhet. En upplevelsekick. På vägen tillbaka genom kvällen paddlade vi på halvmånens glittrande gata...