620 dagar blogg – Dags att bryta sviten

Dräktighetstiden för en elefant är från 20 till 22 månader. 620 till 680 dagar. Under samma tidsrymd – 620 dagar – har jag publicerat blogginlägg varje dag. Från den 1 januari 2013 till idag. Det har varit en utmaning som jag, när jag började, inte visste vart den skulle bära hän. Jag har försökt sluta ett par gånger men inte lyckats. Det har känts som att lämna en trygghet och en kär vän som gett mig väldigt mycket. Och det är inte utan att det känns högtidligt och vemodigt just nu när jag bestämt att inte publicera varje dag i fortsättningen. Jag tar ledigt från bloggen i helgen. Och på måndag går mitt liv in i en ny fas. En förändring som jag just nu inte har en aning om vart den kommer att ta mig.
Jag har alltid närt en lust att berätta. Främst i kombination med bilder. Och egentligen är det väl vid bilden det börjar. Har jag ingen bra bild får jag oftast inte den starka lusten att berätta. Det skall komma via ögonen. Synintrycket skall få dig som läser i rätt stämning. I rätt miljö. I rätt sinnesrörelse. Du skall vara där jag är.
Det är verkligen en förmån att få berätta. Och dessutom, som här på bloggen, veta att det finns många som lyssnar. Det kommer en kraft och en stark lust ur detta. Att lyssna på sin egen röst. Och att bli lyssnad på. Jag har också fått 620 tillfällen att reflektera över vad jag gjort med mina dagar. Under samma tid som elefantmamman gett näring åt sitt foster har jag gett näring till mig själv genom att skriva i min bloggdagbok. Och jag känner att det är en fantastisk tidsrymd. Jag kan vagga mig in i fantasin. In i elefantens livmoder. Bli den lilla ungen som växer där inne under Afrikas himmel... Minst 620 gånger skall solen stiga över den röda jorden innan den nya lilla elefanten kikar fram...

I mars i år reste jag till Kenya. Till Voi. Den resan är det största enskilda äventyret under de gångna 620 dagarna. Jag reste för att uppleva naturen och kulturen, för att återse bekanta ansikten och för att skriva om allt som hänt sedan vi var där för fem år sedan.
Under vistelsen gjorde jag ett besök i Tsavo East National Park. I parken fanns då en elefant som hette Satao. Satao var född omkring 1968. Han var känd som en av Kenyas riktigt stora elefanter. Kanske till och med den största. Och framförallt hade han imponerande betar. Två meter långa. De nådde ända ner till marken trots att han var en jätteelefant. Vi såg inte Satao. Jag visste inte ens att han fanns där i Tsavo. Jag hade inte hört talas om honom. Vi körde en hel dag på parkens röda vägar. Kors och tvärs. Dammet som rördes upp vid vår framfart var rött. Solen lyste genom de svävande partiklarna. Det blev som ett varmfilter och hela landskapet inneslöts i ett rosa skimmer. Oskuldsfullt. Vackert. Under dagen fick vi uppleva flera möten med elefanter. En stor hjord på mellan 20 och 30 djur av alla åldrar. Bland dessa ett par nyfödda.
Vid min tid i Kenya hade Satao bara drygt två månader kvar att leva. Den 30 maj sköts han med en giftpil. Han var drygt 45 år och dödades för sina stora betars skull. När jag läser om honom får jag reda på att han levde ensam. I ett avlägset hörn av Tsavo. När han märkte att han var iakttagen gömde han sina betar i buskarna. Han höll sig dold. Han kände på sig att hans magnifika betar var ett hot för honom. En fara. Och han hade rätt.
Jag reste till Tsavo för att njuta av att se elefanter i frihet. Några hade andra avsikter med sitt besök.
Det vilar ett allvarligt hot över Afrikas elefanter. Ursprungligen lär det har funnits tio miljoner elefanter i Afrika. Ända till mitten av 1900-talet fanns det sannolikt cirka fyra miljoner. 2012 gav en inventering räknades blott en halv miljon. Idag dödas det fler elefanter än det föds. Minst 620 dagar (vanligen uppemot 680) behövs för att en fullutvecklad elefantunge skall kunna födas. Det tar bara några minuter att döda och skära bort hela ansiktet på en vuxen elefant. Hur lång tid skall det ta för oss människor att fatta hur illa vi behandlar våra medvarelser på denna jord?

Härmed avslutar jag VARJEDAGSBLOGGANDET...
...eller som elefanten i slutvinjetten i ”fem myror är fler än fyra elefanter” sade: NU Ä DÄ SLUT!

Till alla som gett mig feedback och den uppmärksamhet jag behövt så här långt:
ETT JÄTTESTORT TACK! 

Och för att trösta mig själv så här i elfte timmen:
Bloggen kommer ju att finnas kvar, men det blir inte inlägg varje dag...

VI HÖRS!

Och så dagens bild:
Kajsa och Silva har nu varit här i Skog i tre veckor. De ser ut att trivas bra. Betar flitigt och ger ängarna den sista avputsningen. Minst tre veckor till har de att se fram emot att vara här. Sedan är det bara några veckor kvar innan det är dags för kalvning. Då har har de 289 dagarna gått som dräktigheten varar...