Spår och slitage

Kampen mot sot, damm och gammal smuts i det hundraåriga huset fortsätter. Idag har jag tvättat ett par dörrar och skurat trappan till övervåningen. Jag använder såpa. Skurar och sköljer. Överallt  finns det spår efter människorna som levt i huset. Slitna golv efter många års skurande. Slitna trappor. Här syns spår efter tusentals trötta steg på väg mot nattlig vila. Under de sista åren som mina mostrar och min morbror bodde här blev städningen alltmer eftersatt. Deras stigande ålder tog ut sin rätt. Bara det mest primära blev gjort. På dörrarna syns spår efter många passager. Varje gång med en liten avsättning fett och smuts från handen. Gång efter gång har det byggts på. Till slut har det blivit en tjock beläggning. Kammarlåsets trycke hade ärgat. Men det var lätt att putsa upp med lite stålull. Sot och damm har efter många år lagt sig som en tunn hinna över alla målade ytor och tapeter. Jag löser det med såpa. Sköljer försiktigt med vatten. Eftertorkar med en gammal handduk. Jag ägnar nu ledig tid till att grundstäda hela huset. Och meningen är att det skall få vara så här. Ursprungligt. Men rent och fräscht. Det är inte alls aktuellt att börja slipa och måla. Nej alla spår och allt slitage skall finnas kvar. Få berätta. För det är ju allt detta sammantaget som är husets själ...