Tapetlager

De gånger jag har tapetserat har jag alltid sparat det som blivit över av rullarna. Jag vet att jag inte är ensam om det. Det räcker att man frågar vem som helst.
Men då tänker jag – hur ofta är det som jag har behövt leta upp en rulle av det jag sparat. För att laga. Eller för att använda den någon annanstans. Sällan. Aldrig. Jag tror inte jag kan påminna mig att jag har behövt använda några tapeter som jag sparat. Ändå gör jag det gång efter gång. Och allt finns kvar i åratal. Jag har inte slängt några tapeter som blivit över.
Av allt det jag sparade från det gamla husets garderober var just gamla tapeter. Vissa troligen från tidigt 1900-tal. Mina släktingar. Kanske rent av min morfar, som dog samma år jag föddes, hade sparat allt som blivit över. På den tiden sparades allt som som kunde vara bra att ha någon gång senare. Det har jag redan skrivit om här på bloggen. Då gällde det plåtburkar som det varit sill i. Sillburkar alltså. Öppnade och urätna sillburkar. Sedan visade jag också en bild på pennor som var för korta att sätta i pennförlängare. De sparades. Såklart. Att tapetresterna sparades var säkert av samma anledning. Kan vara bra att ha. Kanske kan det bli en skada och då går det att laga. Alltså samma tanke då som nu. Tapeter sparas även om de sällan eller aldrig kommer till användning.
Nu har jag märkt hur viktigt, rolig och spännande det är med gamla sparade grejor. Allt det där berättar en massa saker. Sillburkarna berättar. Pennstumparna berättar. Och tapeterna berättar.
Alldeles fantastiskt speciellt är det med dessa tapeter. Jag kan nästan inte slita mig från att titta på alla dessa vackra mönster och färger. Vem har gjort mönstren? Varifrån kommer inspirationen? När och var är de tillverkade? Frågorna blir många och allt blir bara jättespännande.
Jag har inte pillat särskilt mycket i tapetlagren i gamla huset. Men en del tapet har släppt. En del har jag rivit. Och jag har sparat det avrivna. Med hjälp av de sparade tapetresterna kan jag nu se lagerföljden. Och jag kan först nu verkligen se hur mönstren sett ut i sin helhet. Jag kan göra mig bilder av hur rummen sett ut med de olika tapeterna.
När det gäller sillburkarna var det inte riktigt samma sak. Men där kom att bli en annan historia. Efter en tid fick jag en kommentar på inlägget med burkarna. Den som skrev var anonym men personen ifråga lät mig förstå att jag borde vara rädd om mina burkar. Och att jag hade någon som var rätt sällsynt. Han var samlare, han som hörde av sig. Och vi har nu lite kontakt. Samlaren har letat sillburkar i tio år och har cirka etthundra olika sillburkar. Främst är han intresserad av burkar från Lysekil och närområdet. Och han har koll på burkarnas historia. Var de är tillverkade och tryckta.
Varken gamla sillburkar eller gamla tapeter betingar några värden ur ekonomisk synvinkel.  Värdet är mera av annat slag. Vart och ett av dessa ting berättar en historia. Varenda sillburk har sin historia. Varenda tapet har sin. Jag är tacksam mot mina gamla släktigar som sparade på allt... och jag fyller på med fantasi...