tisdag 28 februari 2017

Oh boy sicket uselt väder...



Oh boy! Sicket uselt väder, det snöar och regnar idauuu...
Oh boy! Men bad kräver inte så tunga kläder, å dä gillar jauuu...
Så opp i hoppa dä ä regn idauu, av kallbad blir man ju alltid glauuu...
Oh! Oh boy...


Nya på listan idag:
Sånglärka :)

måndag 27 februari 2017

Mera ljus







Idag har jag tillsammans med Lennart och Erik startat den mest omfattande avverkningen här i ängarna sedan 2006. Då gjordes en första gallring av trädbeståndet. Det omfattade vid det tillfället cirka 20 träd i den delen av ängen som jag kallar Sorgedalen.
Sedan dess har vi huggit något träd då och då. Det är ju ungefär tio år sedan den första gallringen gjordes. Med tiden har det mognat fram ett beslut om att göra den nu pågående huggningen. Denna gång omfattar det 15 träd på hela ängsarealen som är Natura-2000.
I bäckravinens övre del har vi fällt en vidkronig al. Det var ett fint träd med mycket hängen och kottar. Ofta besökt av gråsiskor på näringssök. Den stod dock på ”fel” ställe. Hade de senaste åren blivit väldigt yvig och borde tagits bort tidigare. I kvällssol föll dess stora skugga över den bakomliggande ängsbacken.
Ett par riktigt stora och gamla askar har också fått skatta åt förgängelsen. Det är flera askar som sakta men säkert dör på grund av askskottskjukan. Tynar bort. Några av dessa kommer att få stå kvar och bli trädskelett. Men de askar som står i den finaste slåttermarken nödgas jag nu ta bort. De ser skärpiga ut och det faller ständigt döda grenar från kronorna.
Några lindar har också fått falla för sågen. Borta i Ekebacken har jag redan släppt upp yngre ersättare i form av hamlingsträd. Nere i Björkebacken behövdes mera ljus till den fina ängsbacken. Genom flera års kraftig beskuggning har ängsfloran övergått mer och mer till lundartad karaktär. Nu blir det mera ljus. Och förhoppningsvis blir det positivt gensvar från alla de slåttergubbar som fört en lång och tynande tillvaro.
Härutanför min farstutrappa har fram till idag stått en vacker björk. Den har vuxit sig hög och grov. Beslutet att ta ner den har jag skjutit framför mig i flera år. Min pappa släppte upp den i mitten av 1950-talen och jag vet att han älskade den alldeles speciellt. Han hade följt den från uppväxten. För mig har också björken fått stor betydelse. Den är nättup jämnårig med mig. Så den har ju alltid funnits. Dock blev det flera tunga skäl att till slut fälla den. Den sög fuktigheten ur trädgårdslandet, den förmörkade mitt kök och i eftermiddagssol skuggades den allra finaste ängsbacken. Från och med idag finns björken bara på fotografier. Från 1950-talet till nu. Jag har för avsikt att förvandla björken till den allra finaste kakelugnsved som sett dagens ljus. Och genom alla framtida brasor skall minnesbilderna passera i takt med att alla årsringarna förtärs av elden.
Vi har också tagit ner en stor ek. Den syns på den sjätte bilden ovan. Den var på väg att bli en jätte. Men när vi räknar årsringar har den alldeles nyss uppnått samma ålder som en pensionär. Nu blir den 65-åringen troligtvis förvandlad till parkett och på sin ålderdom inlagd i ett hem...

Ja, detta blev lite summariskt... jag har inte riktigt energi för att utveckla alla tankar kring det här projektet. Just nu i kväll är jag duktigt trött. Ryggen värker och huvudet brusar. Det var lite svårt att sova i natt. Jag måste erkänna att det var en plågsam ångest som höll mig vaken. I natten malde oron kring rätt och fel om den förestående avverkningen. Under natten vandrade jag i tankarna från träd till träd. Runt, runt. Betraktade alla stammar och kronor ur alla de vinklar jag kunde frambringa ur mitt inre. Hela tiden påmind om att ett träd som fallit ej kan resas igen.
Nu så här, när första dagen passerat, känner jag att det kommer att bli fint. Det blir mera ljus i ängarna. Det blir fler blommor. Och de träd som blir kvar kommer mera till sin rätt. Får mera plats och kan utvecklas utan konkurrerns under många år framöver...

lördag 25 februari 2017

Trimmerexcess



Nämnde igår här på bloggen att jag kört trimmer. Så även idag. Jag är i grund och botten motståndare till trimmer. Av flera skäl. Det en är att trimmer inte alls hör hemma i slåtterängar. Eller likande miljöer där en är mån om en rik och mångfaldig flora. En annan orsak är att trimrar väsnas. Framförallt är det andras trimrar som för oväsen. Märkligt.
Bäst är trimmern helt klart när en själv kör. Med hörselskydd och med tydligt mål och ambition. Då blir allt oljud plöstligt lättare att acceptera.
I går och idag har jag lämnat mitt bidragit till störningar i ljudmiljön. Och jag körde bokstavligen så det rök. Rena excessen.
De ytor som jag gick lös på är ett par små fläckar ängsmark som ligger på gamla husets tomt. De är slagna med lie år efter år. Men de har inte betats efter slåttern. Påföljden har blivit att återväxten efter slåttern stått kvar. Gammalt fjolårsgräs och mossa har med tiden vuxit till tuvor. Och i tuvorna har både blåbärsris och lingonris fått fäste. Bland gräsen finns den svårslagna staggen. Allt detta sammantaget har gjort det allt svårare att komma ner i bottnen av grässvålen med lie.
Nu har jag alltså kört med trimmer. Så nära marken som möjligt. Ja, fläckvis ända ner till bar jord.

Detta är ett experiment. Och jag kallar det för restauration. Att jag valde just denna tidpunkt för att köra med trimmer har sin förklaring. Just nu är växtligheten i vila. Alltså blir det minimal påverkan på gröna gräs och örter. Visst finns det några arter som har vintergröna blad. Ängsvädd till exempel har den marknära bladrosetten intakt. Fylligt grön. Färdig att ta emot det första solljuset och ladda för att snabbt komma igång att bygga stängel och nya blad. Jag håller för troligt att växten redan i höstas hade tillfälle att skapa den viktiga energireserven. Och faktum är att allt det gamla fjolårsgräset också dolde mycket av de marknära gröna bladen. Mycket av det gröna blir också kvar eftersom det ligger tyckt mot marken. Den förväntade effekten av denna åtgärd är att floran skall vitaliseras. Och att det skall blir lättare att slå med lie i sommar. Har också tänkt att försöka att så in en del ängsblomster som saknas just på de här ytorna. Som slåttergubbe, slåtterfibbla och käringtand.
Efter att har kört med trimmern blev det årets första räfsningspass. När en kör med trimmer är det extra noga att allt löst material samlas upp. Detta för att i möjligaste mån undvika akut näringschock. Vid dagens räfsning märktes det genast att det finns muskler som legat i lång vintervila och som behöver mjukas upp... Det stundar veckor av lövräfsning framöver... Just nu, i skrivandets stund, utbreder sig en ömmande stelhet mest i hela kroppen... Skönt att veta vad den beror på!


Nya på listan idag:
Ringduva

fredag 24 februari 2017

Upplivande


Idag har varit en fantastisk ”islutetavfebruaridag”. Lite kallt i vinden men flödande sol från morron till kväll. Det påverkar sinnet. En blir förtröstansfull och påfyllnaden av energi är klart märkbar.
Hade tänkt mig att var ute och arbeta hela dagen. Men hejdades plötsligt när jag gick genom garaget på väg ut. Där i ett fönster föll min blick på mina pelargoner. Fortfarande förpassade till vintervila. Istället för utomhusjobb ändrades planen. Jag stannade inne och startade ”operation upplivning” av pelargonerna. Bytte jord, vattnade och ställde krukorna i söderfönstret.
Senare blev det också tid för ett pass med fysiskt utomhusarbete. Bland annat körde jag trimmer. Ja, nån ska ju vara först med det! Trimningen ingår i ett litet miniprojekt med restauration av några små mossiga och tuviga gräsytor om behöver väckas till liv. Men låt mig återkomma till det.

Mot slutet av dagen kände jag plötslig längtan att själv också bli väckt till nytt liv. Det blev en tur till Kallbadhuset. Några långa bastupass varvat med rejäla nedsänkningar i det iskalla vattnet. Ett oöverträffat sätt att blir upplivad och återuppstå...
Tack Gud för Kallbadhuset!



torsdag 23 februari 2017

Åter uppstående

Det isärplockade bordet från igår står åter upp. Fisklimmet har torkat och möbeln känns faktiskt nästan som ny. Eller snarare bättre än ny. Tack vare maskhål, slitage och övrig patina. Nu återstår lite försiktig ytbehandling av skivan. Främst för att återfå lystern i det mognade och vackra ekträet.

onsdag 22 februari 2017

Man över bord






I min ägo har jag ett gammalt bord med oval skiva. Bordet hör till det ursprungliga möblemanget i gamla stugan. Det är tillverkat av ek och har tjänat som blombord. Det var ju så förr. Inga fönsterbänkar. Istället blombord. Jag är inte säker på bordets ursprung men sannolikt är det tillverkat av min morfar Ludvig eller möjligen av hans bror Albert. Det är samma stil och manér som andra möbler de gjort. Bordet har tillkommit innan det fanns elektricitet på gården. Lite häftigt är det att tänka att de svarvade delarna är gjorda i en fottrampad svarv. Under mörka vinterkvällar i ljuset av fotogen.
Alla delar i bordet är limmade med gammaldags snickarlim. Typ varmlim. Sånt som tillverkades av djurhudar, ben och horn. Med tiden har fukt och kanske också hungriga små organismer gjort att de flesta limfogar har släppt. Det gamla bordet ville helst bara falla isär. Idag har jag hängt över bordet ett par timmar för att få bukt med sönderfallet. Jag plockade isär så mycket som gick. Och för att i möjligaste mån efterlikna tidigare sammanfogning använde jag fisklim. Fisklim är väl i stort sett som gammaldags snickarlim. Tillverkat, som namnet antyder, av fjäll, simblåsor och hudar från fiskar. Just den här typen av lim behöver inte värmas utan stryks på ytorna som skall limmas med pensel eller annat lämpligt redskap. Limmet är vattenlösligt. Detta gör att alltsammans går att plocka isär igen om man av någon anledning skulle behöva. Om jag använt modernt trälim, eller vitlim, hade jag sabbat hela bordet. I synnerhet om någon del inte fullt ut fäst av limmet. Med dagens trälim blir fogen lika starkt som materialet och går ej att ta isär.
Delar av benkonstruktionen var väldigt lealös. För att få mera stadga i infästningarna använde jag mig av ett knep som jag längesedan lärt och provat. Knepet är att fylla med gasbinda som är indränkt med lim (bild). Om glappet inte är alltför stort fungerar detta fint... hoppas jag... kanske är bäst att tillägga.
Lite problem hade jag med hur jag skulle sätta delarna i press då jag saknar stora skruvningar. Efter lite funderande och experimenterande löste jag det hela med hjälp av spännband och extra support av traditionella skruvningar. Nu skall limmet i skivan och underredet torka över natten. Sedan skall de båda sammanfogas. Därefter tänker jag mig en lätt polering och boning med schellack....

tisdag 21 februari 2017

fredag 17 februari 2017

Spöklikt

Jag har tagit för vana att gå bort till bäcken och skölja ur min kompostkruka efter tömning. Om det finns vatten i bäcken vill säga. När jag idag företog mig min kompostkrukesköljarpromenad mötte jag denna vålnad. När jag senare under dagen lyssnar på radioprogrammet Spanarna erfar jag att det är på dagen 81 år sedan Fantomen framträdde i offentligheten. Lustigtvis sammanföll således dagens kusliga fredagsmorronmöte med datumet då Fantomen gjorde premiär på  amerikanska dagstidningars seriesidor – den 17 februari (1936).
Allt går igen!

lördag 11 februari 2017

Smärta och befrielse

Igår var det fredag. Och dagens namn var Iris. Denna dag sammanföll två händelser som båda berörde mig. I den ena omständigheten befann jag mig fysiskt närvarande. I den andra helt och fullt i anden.
Vid elvatiden befann jag mig på Folktandvården. I samma timma hölls begravningsakten för en av mina vänners pappa.
Just i det skede när min vän och hans närmaste stod inför den allvarsamma stunden i kyrkan, då satt jag med vidöppen mun hos min tandläkare. Med spett och hacka öppnade tandläkare Gustavsson en djup grop till min undre käke. Den rotfyllning som inflammerats mejslades ner till stoft. Jag satt, eller snarare låg, med en arsenal av prylar i munnen… gummidukar, plastklämmor, slemsugare, verktyg, slangar. Runt alltsammans hovrade ett par sköterskor, som vita änglar… skramlande med namnlösa utensilier.
Tandläkarens intensiva arbetsbelysning slog med full kraft emot mig. Som ett uppenbarelseljus på den yttersta av dagar. Jag tvingades att blunda inför det starka skenet. När de strålarna passerade mina slutna ögonlock och genom min iris filtrerades de till ett regnbågens skimmer… en ljuv dimma av förtröstan… Trots viss smärta och obehag kände jag mig trygg… jag var ju i goda händer… och när allt var över och gropen i min käke var återfyllld… ja, då löpte en befrielses ilning genom min kropp. Ett behagligt lugn steg in i varenda nerv av mig och stannade där…
Och just där som andedräkten steg ur min uppspärrade mun framkallades samtidsbilder av världen... som jag tänkte mig att det såg ut där på kyrkogården i avskedets stund…

Och vidare, under tiden jag avvaktande mitt eget öde, tänkte jag på min vän. På hans nära och kära. Hans framlidne far, mor och farmor. I mitt inre projicerades bilder från det förflutna. Allt blev som en stor scen där alla fanns med. Både döda och levande...

Så, när jag lagade trasiga, ilande tanden,
fick jag kontakt med den inre, vilande anden...

onsdag 8 februari 2017

Kassera eller reparera

Jag har ganska många fågelholkar här i markerna. Så många att jag faktiskt tappat räkningen. Kanske det rör sig om ett hundratal. Starholkar, mesholkar, holkar för flugsnappare, sädesärla, kattuggla, knipa… Efterhand som tiden går blir boningarna anfrätta av väder och vind. Röta och sprickbildning. Förutom påverkan av vädrets makter finns gott om exempel på skadegörelse. Många av holkarna bär spår efter hackspett. Hackspettarna hackar upp hålen för att komma åt innehållet. Det kan vara jakt på ägg och ungar under häckningstiden. Det kan också vara sökande efter föda under andra delar av året som driver hackspetten att komma in i holkarna. Gamla bobalar kan gömma insekter, insektslarver och puppor. Kalasmat för hackspettar vintertid.
Andra gynnare som går hårt åt fågelholkarna här hos mig är ekorrarna. Ekorren gillar att ordna övernattningsrum i lämpliga holkar. Och för att komma in måste de vidga ingångshålet. När den passagen är avklarad fyller Kurre holken med mossa. Som en tjock, härlig och värmande madrass kan man hitta när det är dags för vårstädning. Ja, i någon holk har jag funnit mossa ända upp till ingången. Och inuti hela fyllningen ett lagom utrymme att vara ekorre i. Rätt mysigt tänker jag. Ibland kan man se Kurre sitta där i öppningen och kura. Särskilt dagar med surt väder. Oftast är gamla holkar i så dåligt skick att de inte är värda att reparera. Bättre att kassera och göra nytt. Men vissa modeller kräver lite mera arbete vid nyproduktion och då känns reparation som ett bra alternativ. Och handlar det bara om ett tak eller ett nytt framstycke är det ganska snabbt fixat.
Idag har jag ägnat ett par timmar åt att reparera några trasiga holkar som jag samlat på mig ute i boden. Bland annat en holk ämnad för göktyta. Den hade sprucket tak. Och hackspetten hade hamrat flitigt kring ingångshålet. Det var både stort och flisigt. Nu gjorde jag det enkelt för mig. Satte ett tak ovanpå det gamla. Och skruvade fast ett ”nytt hål” utanpå… Rent estetiskt blev det kanske inte så vackert… men jag tänker att alla bostadssökande har inte samma krav. Förhoppnings finns de som söker det genuina…

tisdag 7 februari 2017

Venus och berget

Aftonstjärnan strålar vid klara kvällar med sitt milda ljus. Tillsammans med Mångubben är hon den starkast lysande himlakroppen i februarikvällen. Aftonstjärnan kallas också för Morgonstjärnan. Detta för att den är bäst synlig i skymning och gryning. Stjärnan i fråga är ju planeten Venus.
Enligt Wikipedia är planeten molnbeklädd och har en atmosfär i huvudsak bestående av koldioxid, men även mindre delar kväve, svaveldioxid och vattenånga ingår. Detta gör planeten mycket varm och ogästvänlig för liv, åtminstone i de former vi känner till från jorden. Eftersom planeten är nästan lika stor som jorden (95 procent av jordens medelradie) brukar den ibland också kallas för jordens systerplanet. Så långt Wikipedia.
Känns det igen? Ja, alltså det där med en atmosfär av i huvudsak koldioxid... som gör den mycket varm och ogästvänlig... Vad har månne föregått detta föga inbjuande klimat?


Ny på listan idag:
Berguv (43)

lördag 4 februari 2017

Skrake i knipa


Det har varit lite klent med påfyllning på listan den senaste veckan. För att råda bot på det tog jag, trots snöyra, en liten tur till Sundet. Där är alltid öppet vatten och därmed också alltid någon fågel. Så också idag. Gott om gräsänder, ett par av vardera sångsvan och knölsvan, några knipor, en kanadagås... och så två nya för i år... sothöna och salskrake. Salskraken är alltid rolig att se. Inte jättevanlig här hos oss. Mest under flyttningen vår och höst men även vintertid. Och då endast ströobservationer av fåglar som valt att försöka övervintra här. Sommartid håller salskraken till uppe på taigans nordliga delar. Mestadels vid klara sjöar men även stilla älvvatten lockar. Salskraken kan i sällsynta fall hybridisera med knipa. Och ger då upphov till något som kallas för ”knipskrakar”. Tyckte bestämt att den ensamma skrakhonan kastade långa blickar efter flera av de käcka kniphannar som spelade och visade upp sig från sin allra bästa sida...

Bild 1: Gräsänder
Bild 2: Salskrake (hona, fotograferad på låååångt håll)

Nya på listan idag:
Sothöna · Salskrake

torsdag 2 februari 2017

Uppdaterat recept

För ett tag sedan lämnade jag ut mitt eget recept på linfrö-tekakor. Det dröjde inte länge förrän jag fick bakläxa på det. I förteckningen på innehållet i det som jag kallar ”DEGEN (moment 2) hade jag missat att skriva in att det skulle vara bakpulver inblandat i en del av mjölet. Fyra (4) teskedar närmare bestämt. Det var slarvigt av mig. Men nu är det korrigerat i receptet som finns här på bloggen daterat den  11 januari. (Länk här nedan).
Jag passade också på att öka mängden honung/sirap i receptet till fyra matskedar. Och salt till fyra teskedar. Samt sänkt mängden nässlor till en deciliter – och då gäller torkade och smulade nässlor till nåt som liknar grovt pulver.
I kväll har jag provbakat enligt de mått som nu anges och det blev, om jag får säga det själv... väldigt bra.
Degen förjäste till dubbel storlek. De utbakade kakorna likaså. Och fick sedan en extra puff i ugnen av det tillsatta bakpulvret.
Jag är ingen storkonsument av bröd men det är gott att ha i frysen när det är dags för utflykt eller långa arbetspass utomhus. Då blir det mackor på mitt hembakta standardbröd.

Länk till det uppdaterade receptet:
http://sunebroman.blogspot.se/2017/01/enligt-mitt-recept.html

onsdag 1 februari 2017

Morrongäst

Två morgnar i rad har jag gästats av trädkryparen. Kring fågelmatningen vimlar det annars mest av mesar. Talgoxe, blåmes och entita. De tar för sig av solrosfrö direkt ur fröautomaten och kompletterar med några besök på min hemmagjorda ”talgboll”. Både jag och fåglarna har tröttnat på talgbollar som köpts färdiga. De burkar ofta bli hängande till långt framåt våren. Grå och äckliga. Om de inte blir nödmat åt någon glupsk skata som lyckas få bollarna med sig. Nej, istället  för köpebollar har jag tillverkat egna av vanligt margarin och havregryn. Jag hyvlar margarinet med osthyveln och varvar med gryn i en bunke. Sedan arbetar jag ihop gryn och fett till en klump. Fåglarna älskar den varianten. Billigt, enkelt och omtyckt. Jag lägger margarinbollen i en behållare av ståltråd. (En sån som är avsedd för köpebollar). Inga trista gröna plastnät mer som hamnar i naturen.
På marken runt foderplatsen sitter grönfinkar, grönsiskor och bergfinkar. Några av varje art. Tillsammans med en ensam koltrast tar de hand om alla frön som trillat ner.

Nötväckorna är väldigt slarviga och kastar ofta frön omkring sig. Precis som om de besutte en oändlig resurs. Men kanske är det en god gärning som de utför. Att dela med sig till de fåglar helst plockar sin mat på marken.
Att trädkryparen kommer fram till fåglematningen tolkar jag som att den vill ha lite sällskap så där på morgonkvisten. Stämma av läget. Lyssna på lite skvaller från mesarna för att strax därpå dra vidare på sitt näringssök.
Trädkryparen äter inget av det jag har lagt ut. Nej, den letar efter insekter som gömt sig på trädens bark. Både igår och idag gjorde kryparen samma rutt. Från den stora linden alldeles utanför, vidare till björken ovanför. Sedan nästa lind och nästa. Den scannar av träden. Söker sig i sprialform uppför stammarna. Trädkryparen bygger sitt bo bakom större barkflagor eller liknande. Holkar för trädkrypare skall vara byggda så att ingångshålet är på sidan helt nära trädstammen... så att fågeln kan krypa in... inte flyga. I somras fick jag ett par sådana holkar av vännen Börje. En har jag satt upp. Hoppas på att få vinterns morrongäst boende i holken... som sommargäst...


Nedre bilden är tagen 11 februari och inlagd här på bloggen den 13 februari.