Avslut #3

Idag har mina Mårbackapelargoner flyttat ner i källaren för att få sin vintervila. Stänglarna är nedklippta. De kvarvarande blommorna sparade i ett krus.
I mitten av februari ska jag återuppväcka dom igen!

Avslut #2

Idag åkte dahlia-knölarna in i ”slutförvaret”. Förra året tröttnade jag på mina dahlior. Jag tyckte att de krävde mer än de gav. Jag hade dock inte hjärta att köra dom till skogen i våras. Grävde därför snabbt ett nytt land och tänkte ”det får gå som det vill”... jag tänker inte lägga någon energi på att vattna och pyssla. Istället lade jag den kraften på årets nysatsning – tomatplantorna.
Men se... dahliorna höjde sig till protest och utvecklades väldigt fint... utan stor insats från min sida.
Nu inför hösten hade jag bestämt att definitivt säga adjö till knölarna... men så var det återigen hjärtat som protesterade.
Nu får dahliorna ännu en säsong. Och detta mycket tack vare ett tips som jag fick av en vägfarare med lång erfarenhet av dahliaodling:
— Se till att de har tillgång till vatten hela växtperioden. Det bästa är om du kan leda fram vatten från exempelvis stuprännan. Det får bli nästa års miniprojekt... konstbevattning till dahliorna!

50 år bakom ratten

Idag är det den 13 oktober 2022. En torsdag. För femtio år sedan var den här dagen en fredag. Den fredagen är utfärdande-datum för mitt körkort. Det är alltså 50 år sedan jag blev godkänd för att framföra bil på allmänna vägar. Innan dess hade jag haft cykeln och mopeden som färdmedel. Cykeln var ju en självklarhet från det att jag kunde hålla balansen. Mopeden kom ju först vid 15 år fyllda. Min moped var en metallic-blå Mustang med Zündapp-motor. Mustangen var tillverkad i Halmstad. En till största delen svensk produkt alltså. Jag köpte moppen hos Gillbergs Cykel & Sport. Den affären låg på Sturegatan i Ulricehamn. Jag minns väldigt väl hur min far skjutsade mig till Ulricehamn för att hämta mopeden. Och hur den betalades med 1.600 kronor. Och ännu mera minns jag resan hem. Jag skulle ju naturligtvis köra den de 18 kilometrarna. Det blev första resan med moppen. Jag tror bestämt att jag inte ens provkörde den innan köpet blev bestämt. På vägen hem stannade jag ett par gånger. Ställde ifrån mig mitt nya fordon och betraktade det på avstånd. Det var en stor dag! En av de verkligt viktiga dagarna i livet. Från och med nu kunde jag och mina jämnåriga kompisar åka precis vart vi ville. Och vi kunde komma betydligt längre nu än med våra cyklar. Med mopedernas hjälp ökade vår aktionsradie väsentligt. Bland resorna vi gjorde bar det bland annat av till Hornborgasjön för några dagars fågelskådande. Drygt åtta mil enkel resa. Vilken frihet!
De två cyklar som jag avverkade fram till mopedens intåg var båda Crescent-cyklar. Tillverkade i Varberg och inhandlade hos Valdemar i Kärrabo.

Åter till körkortet. Det är alltså idag 50 år sedan kortet utfärdades. Dagen efter blev en lördag. Den 14 oktober. Denna dag skrev jag under köpekontraktet på min första bil – en Volkswagen 1302 S av 1972 års modell. En ljusblå dröm! Med färgkoden L54D. Registreringsnumret var F58731 – alltså Jönköpings län – men när de nya skyltarna kom fick den GMR111. Folkvagnen var uttagen i november 1971 och hade bara rullat 2200 mil. Den doftade fortfarande nybil. Priset för en sådan pärla var 14.800 kronor. I priset ingick 3 månaders garanti, 4 stycken dubbade snödäck på fälg, 2.000 mils service och Tectyl-behandling. Leveransdagen var tisdagen den 17 oktober.

Mannen som sålde bilen till mig heter Ivar. Ivar var bilförsäljare hos EG Larssons Bil i Ulricehamn och han sålde bilar fram till 1981. Detta år tog han ett stort kliv ut ur kupén och lämnade bilbranschen. Han ”sulade om” till skomakare! Gick i lära hos en lokal skomakare. Tog gesäll- och mästarbrev. Startade eget och utökade med ortopedi.
Jag kunde inte låta bli att slå en signal till Ivar just idag när det andades 50-årsjubileum. Det blev ett roligt samtal. Och till det smått otroliga sammanträffandet hör att just den dag 1972 som var satt till leveransdag av min första bil också var Ivars 30-årsdag!

Med folkvagnen kom det att bli ännu mera frihet och vansinnigt mycket större aktionsradie än med moped. En av de mest minnesvärda resorna företogs till Norge. Precis som med mopedresan så var det främst en fågelskådarresa. Den gick till Ålesund och vidare med båt till fågelön Runde. En storslagen resa med massor av upplevelser.

Min Bagge rullade drygt 30.000 mil. Det blev ett motorbyte i halvtid. En hellackering som gjordes av Jörgen i Härstorp. Det blev också en hel del rostlagning. Rosten var det ständiga bekymret de sista åren. Åke i Bjättlunda skar plåt, svetsade och förlängde bubblans liv med flera år. 1993 gav jag bort bilen till en VW-entusiast i Ulricehamn. Jag tror han slaktade den för att komma åt vitala delar – som ”organbyte” till sina egna renoverade ögonstenar.
Baggen var alltså uttagen i november 1971. Den togs ur registret 1993 – 22 år och 32.000 mil senare.

Det har blivit flera bilar på resan sedan Folkan. En Mazda 323. En Opel Kadett Caravan. En Opel Ascona. En röd Opel Astra Kombi. En svart Opel Astra Kombi. Och 47 år efter VW:n en mellangrå Toyota Auris Kombi – med leveransdatum 16 oktober 2019!!! (Den kostade närapå tio gånger mer än min första bil. Den var dessutom tre år gammal och hade rullat fyra gånger så långt.)

Uppskattningsvis har mina bilar rullat cirka 75.000 mil med mig vid ratten. 1500 mil varje år i 50 år. Vid en bensinförbrukning om 0.7 liter i snitt blir det alltså 52.500 liter. Drygt 50 kubikmeter. En kub med nästan fyra meters sida fylld med bensin. Det jag kan fundera på var gränsen går för bilåkandet. Och hur skulle det se ut om alla jordens människor skulle tilldelas en kub med fyra meters sida fylld av bensin?
Under merparten av den tid som jag rattat omkring på vägarna har jag varit aningslös kring det allvar som nu hotar hela vår existens. Eller snarare kanske inte tagit in vad mitt åkande inneburit för miljön. Koldioxidutsläppet från 50 kubikmeter fossilbränsle blir svårt att kompensera (120.000 kg/co2). Inte ens om jag gjorde som bilförsäljaren – ställde bilen för gott, tog på mig skorna, sulade om och gick till fots den sträcka jag har kvar…

Det som gäller nu är att så långt möjligt medvetet hålla nere på resandet med bilen. Det kommer inte att fungera utan att köra då och då. Och det gäller inte bara mig. Utan alla vi som kör bil eller på annat sätt är beroende av fossilbränsle i sin vardag. Vi har byggt ett system som vi sitter fast i. Det ser dystert ut och sannolikt finns ingen bilfri väg ut...

Texten uppdaterad 2022.10.14.

93 av 100 städade

Idag blev det final i höstens holkstädningsprojekt. Och till sällskap och hjälp hade jag vännen Lasse som kom förbi på visit.
Vi städade 25 holkar och därmed blev det totala antalet städade 93 av 100. De sju återstående upp till 100 är sådana som antingen inte är öppningsbara eller också kända tillhåll för ekorre. Jag har de senaste åren låtit bli att städa ut ekorrarnas ”sovmadrasser”. De är ju ihopsamlade för åretruntbruk och fyller sin viktigaste funktion under den kalla årstiden. Ekorrarna är ganska hårda vid holkarna. Och det är den lite större starholksmodellen som passar.  För att ingångshålet skall bli bekvämt blir hålen uppgnagda. Jag hoppas att ekorrarna skall nöja sig med de holkar som de redan ”förstörda” och därför inte ge sig på fler och nya.
Under höstens städrundor har jag funnit ett antal holkar som skall bytas ut. När det är fixat är allt redo för en ny häckningssäsong. Känns fint!
Tack för hjälp!

 

En ner – åtta upp

Idag har jag tagit upp mina Amandine-knölar. God avkastning och riktigt fina knölar. Lite, lite skorv på några men inget som skadar.
Något som jag noterat under åren med Amandine är att knölarna ofta tittar upp i ljuset. Detta även om jag hackat på dom noga. Om jag jämför de sorter som jag tidigare tagit upp – Connect och Labella är det inte alls samma. Framförallt Connect. Där bildas knölarna djupare. I alla fall här i mitt land.
När potatisen växer och knölarna kommer väldigt ytligt blir det lätt att kraftiga regnskurar tvättar bort den skyddande jorden. I synnerhet när blasten är borttagen. Dessutom har skatorna varit nyfikna på vad det är som kikar upp. De har hackat fram en hel del. Jag kan se märken efter deras ”provsmakande”. Men det är inget de vill äta så de blir liggande kvar.
Alla potatisar som blivit gröna av potatisgiftet solanin har jag sorterat ut och förvarar nu till nästa års utsäde. Ingen katastrof med grön potatis alltså.

Avslut

De senaste dagarna har hösten infunnit sig på allvar. Stora flockar med tranor kom under veckans inledning flyttande här över Skog. Ofta händer det att de kommer i vackra plogformationer från norr. Men just här ovanför löses formationerna upp. De stora fåglarna övergår från det välordnade till total oreda och kan ses kretsa varv efter varv. De söker nya bärande vindar och det går att följa hur de slutligen formerar nya fylkingar.

Samtidigt som flyttningsdagarna flyter förbi byter träden färg. Allt det gröna slår över i gult. Dagens hårda vindbyar har också löst massor av löv från sina fästen och spridit ut dem över ängarna. Nu byts sommargröna mattor mot vävnader i höstbrunt, orange och gult.

Det är dags för avslut på flera fronter. Häromdan började jag med potatisskörden. I förrgår avslutade betesdjuren sin sejour här i ängarna och idag har jag tagit ner huvuddelen av elstängslet. Det traditionella sättet att plocka ihop alla pinaler har varit att fara runt med fyrhjulingen och plocka stolpar. Idag har jag burit alltsammans. Från ”fältet” till uppsamlingsplats. Vindat upp trådarna. Samlat ihop stolpar. Både metall och trä. Sparat bensin. Totalt knatade jag totalt 11.221 steg. Det känns i kroppen. Men bra! Förhoppningen är en djup och skön nattvila.

Jag har också avslutat tomatodlingen. Det var goda förhoppningar när tomatfröna såddes i våras. Förhoppningen har infriats. Växtkraft och skörd har slagit mig med häpnad. Mina tjugo plantor har serverat mig kilovis med tomater. (Fjorton plantor i provisoriskt växthus, tre plantor i stor kruka och tre på friland).
Under sensommaren har jag konsumerat mängder av tomater. Ofta direkt från kvist. Dessutom haft möjlighet att ge bort några kilo.
De sista kvarsittande bären får nu eftermogna inomhus. ”Växthuset” skall delvis nedmonteras. Plantorna komposteras.
Med tanke på den glädje som dessa plantor har gett är det självklart att det blir repris till nästa år. Nu har jag ju hittat min metod.

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2022/04/omskolning.html
https://sunebroman.blogspot.com/2022/05/iakttagelser-i-forsommartid.html
https://sunebroman.blogspot.com/2022/08/belonande-overflod.html

Sista tuggan

Sista kvällen på vallen

Nu har Signe och Lovisa varit här i sex veckor. De har gått över äng och vall och gjort den sista finputsen. Jag har de senaste åren sagt att ”i år är det finare än någonsin och bättre blir det inte”. Samma kan jag nöjt säga även detta nådens år 2022. Markerna är bedövande vackra! I alla fall om jag själv får säga det. Jag satt under en timma i kvällssolen och såg på när kossorna betade. Det infann sig ett sådant lugn som är att längta efter.
Utan betande djur blir landskapet förmörkat och trivialiserat. Med betande djur blir landskapet ljust, vänligt och mångfaldigt!
– Älskade kor... tack för i år!

En ner – elva upp

Idag har jag börjat ta upp det som skall bli vinterns basföda. I våras köpte jag nytt utsäde efter att ha kört med eget i många år.
En sort som jag haft tidigare är Amandine och den väntar nu kvar i jorden på att bli skördad.
Den ena av två nya sorter i mitt potatisland är Labella. En rödskalig sort som liknar Asterix. Asterix som jag tidigare haft.
Den sort jag tagit upp i dag, och som är ny är Connect.
Så här beskrivs den hos försäljare av utsäde: ”Connect är en riktig tuffing som har god sjukdomsresistens, bland annat mycket hög motståndskraft mot bladmögel och brunröta, vilket gör sorten mycket intressant för eko-odling. Dessutom är den torktålig och ger stor skörd av mjöliga, goda knölar.”
Det verkar stämma bra. Blasten stod emot bladmögel helt. Inget spår av brunröta. Och dessutom jämna fina knölar. Satte en och fick upp elva! Jag har inte räknat men mina 60 knölar torde ha blivit cirka 600.
Något som jag däremot inte gillar är att sorten är mjölig. Det hade jag missat när jag köpte utsädet. Jag hade hoppats att den skulle var lätt att koka utan att den går sönder. Men hittills har jag inte lyckats bra med det. Connect får bli gratänger och potatismos.
Det blir mosvinter här i vindskyddet.

Komisk upphöjdhet