50 år bakom ratten

Idag är det den 13 oktober 2022. En torsdag. För femtio år sedan var den här dagen en fredag. Den fredagen är utfärdande-datum för mitt körkort. Det är alltså 50 år sedan jag blev godkänd för att framföra bil på allmänna vägar. Innan dess hade jag haft cykeln och mopeden som färdmedel. Cykeln var ju en självklarhet från det att jag kunde hålla balansen. Mopeden kom ju först vid 15 år fyllda. Min moped var en metallic-blå Mustang med Zündapp-motor. Mustangen var tillverkad i Halmstad. En till största delen svensk produkt alltså. Jag köpte moppen hos Gillbergs Cykel & Sport. Den affären låg på Sturegatan i Ulricehamn. Jag minns väldigt väl hur min far skjutsade mig till Ulricehamn för att hämta mopeden. Och hur den betalades med 1.600 kronor. Och ännu mera minns jag resan hem. Jag skulle ju naturligtvis köra den de 18 kilometrarna. Det blev första resan med moppen. Jag tror bestämt att jag inte ens provkörde den innan köpet blev bestämt. På vägen hem stannade jag ett par gånger. Ställde ifrån mig mitt nya fordon och betraktade det på avstånd. Det var en stor dag! En av de verkligt viktiga dagarna i livet. Från och med nu kunde jag och mina jämnåriga kompisar åka precis vart vi ville. Och vi kunde komma betydligt längre nu än med våra cyklar. Med mopedernas hjälp ökade vår aktionsradie väsentligt. Bland resorna vi gjorde bar det bland annat av till Hornborgasjön för några dagars fågelskådande. Drygt åtta mil enkel resa. Vilken frihet!
De två cyklar som jag avverkade fram till mopedens intåg var båda Crescent-cyklar. Tillverkade i Varberg och inhandlade hos Valdemar i Kärrabo.

Åter till körkortet. Det är alltså idag 50 år sedan kortet utfärdades. Dagen efter blev en lördag. Den 14 oktober. Denna dag skrev jag under köpekontraktet på min första bil – en Volkswagen 1302 S av 1972 års modell. En ljusblå dröm! Med färgkoden L54D. Registreringsnumret var F58731 – alltså Jönköpings län – men när de nya skyltarna kom fick den GMR111. Folkvagnen var uttagen i november 1971 och hade bara rullat 2200 mil. Den doftade fortfarande nybil. Priset för en sådan pärla var 14.800 kronor. I priset ingick 3 månaders garanti, 4 stycken dubbade snödäck på fälg, 2.000 mils service och Tectyl-behandling. Leveransdagen var tisdagen den 17 oktober.

Mannen som sålde bilen till mig heter Ivar. Ivar var bilförsäljare hos EG Larssons Bil i Ulricehamn och han sålde bilar fram till 1981. Detta år tog han ett stort kliv ut ur kupén och lämnade bilbranschen. Han ”sulade om” till skomakare! Gick i lära hos en lokal skomakare. Tog gesäll- och mästarbrev. Startade eget och utökade med ortopedi.
Jag kunde inte låta bli att slå en signal till Ivar just idag när det andades 50-årsjubileum. Det blev ett roligt samtal. Och till det smått otroliga sammanträffandet hör att just den dag 1972 som var satt till leveransdag av min första bil också var Ivars 30-årsdag!

Med folkvagnen kom det att bli ännu mera frihet och vansinnigt mycket större aktionsradie än med moped. En av de mest minnesvärda resorna företogs till Norge. Precis som med mopedresan så var det främst en fågelskådarresa. Den gick till Ålesund och vidare med båt till fågelön Runde. En storslagen resa med massor av upplevelser.

Min Bagge rullade drygt 30.000 mil. Det blev ett motorbyte i halvtid. En hellackering som gjordes av Jörgen i Härstorp. Det blev också en hel del rostlagning. Rosten var det ständiga bekymret de sista åren. Åke i Bjättlunda skar plåt, svetsade och förlängde bubblans liv med flera år. 1993 gav jag bort bilen till en VW-entusiast i Ulricehamn. Jag tror han slaktade den för att komma åt vitala delar – som ”organbyte” till sina egna renoverade ögonstenar.
Baggen var alltså uttagen i november 1971. Den togs ur registret 1993 – 22 år och 32.000 mil senare.

Det har blivit flera bilar på resan sedan Folkan. En Mazda 323. En Opel Kadett Caravan. En Opel Ascona. En röd Opel Astra Kombi. En svart Opel Astra Kombi. Och 47 år efter VW:n en mellangrå Toyota Auris Kombi – med leveransdatum 16 oktober 2019!!! (Den kostade närapå tio gånger mer än min första bil. Den var dessutom tre år gammal och hade rullat fyra gånger så långt.)

Uppskattningsvis har mina bilar rullat cirka 75.000 mil med mig vid ratten. 1500 mil varje år i 50 år. Vid en bensinförbrukning om 0.7 liter i snitt blir det alltså 52.500 liter. Drygt 50 kubikmeter. En kub med nästan fyra meters sida fylld med bensin. Det jag kan fundera på var gränsen går för bilåkandet. Och hur skulle det se ut om alla jordens människor skulle tilldelas en kub med fyra meters sida fylld av bensin?
Under merparten av den tid som jag rattat omkring på vägarna har jag varit aningslös kring det allvar som nu hotar hela vår existens. Eller snarare kanske inte tagit in vad mitt åkande inneburit för miljön. Koldioxidutsläppet från 50 kubikmeter fossilbränsle blir svårt att kompensera (120.000 kg/co2). Inte ens om jag gjorde som bilförsäljaren – ställde bilen för gott, tog på mig skorna, sulade om och gick till fots den sträcka jag har kvar…

Det som gäller nu är att så långt möjligt medvetet hålla nere på resandet med bilen. Det kommer inte att fungera utan att köra då och då. Och det gäller inte bara mig. Utan alla vi som kör bil eller på annat sätt är beroende av fossilbränsle i sin vardag. Vi har byggt ett system som vi sitter fast i. Det ser dystert ut och sannolikt finns ingen bilfri väg ut...

Texten uppdaterad 2022.10.14.