torsdag 30 mars 2017

Den itusågade blondinen

Den 27 februari föll den vackraste björken i Skog. En blond skönhet. Björkebackens drottning. Jag skrev om den i samma dags blogginlägg. Och historien om björken och dess framtida öde finns att läsa där. Men efter att inlägget var skrivet leddes mina tankar in på ett delvis nytt spår. Istället för att förvandla hela trädet till söndagsved beslöt jag att spara två och en halv meter av rotstocken för att låta såga till snickerivirke.
Idag har jag varit hos vännen Ingvar och låtit stammen genomgå den förvandlingen. Itusågad. Från grov stock till tjocka plankor. Breda, ljusa och vackra. Och i mitten en liten strimma rötad kärna som jag tycker är alldeles speciellt intressant. Det allra innersta av stocken som funnits där ända sedan den var en liten telning. Min förhoppning är att, med äldste sonens hjälp (han har lovat), skapa något sällsynt av virket... en inredningsdetalj med kärnfull touch...


Länk till inlägg den 27 februari:

onsdag 29 mars 2017

Surt och pyrt

Idag har varit lite av en allaktivitetsdag. Ett förmiddagspass med bland annat ett besök vid återvinningsstationen. Med flaskor, burkar, batterier, plast, tidningar, kartonger. Av bara farten skiftade jag från vinter- till sommarhjul på bilen. Efter lunch ett brödbak i traditionell stil med eget recept.
Ett jäkla flyt kände jag. Och fick sådan obändig lust att kröna dagen med att bränna en rishög. Det kändes som det var perfekta förhållanden. Det har varit torrt ett tag. Det har kommit lite duggregn som minimerat brandrisken. Och det var helt vindstilla under kvällen.
Men trots alla goda förutsättningar var det stört omöjligt att få eld på högen. Jag matade med wellpapp, granruskor, torra bräder, små lastpallar... och så länge dessa brann kom det små lågor och för den skull också en del rök ur högen. Men det ville inte ta sig. Det blev ingen fart på elden. Det enda som hände var små explosioner inne ifrån högen. Och det hördes också hur värmen fick grenarna att koka... det pös, small och rök...
Och jag minns det sedan en påsk för några år sedan. Vi hade ris från lindarna längst ner i högen. Och det var, då precis som nu, stört omöjligt att få fart på brasan. Efter några försök tvingades jag att kapitulera. Det blev ingen brasa ikväll. Pyrt läge! Verkligen surt! Men högen ska få en ny match lite längre fram... Då kommer den att ligga risigt till!

Ny på listan idag:
Järnsparv (69)

tisdag 28 mars 2017

Lövkompost


Igår räfsade jag fem timmar. Idag blev det sju. Därmed är också den första etappen av åtta avklarad. Det som blev årets första etapp är den slåtterängsremsa som löper längs gårdens framfartsväg från Lillstugan och nästan ända ner till bäcken vid Linnekullen. Arealen är cirka 250 meter lång och 6–8 meter bred. Alltså cirka 1700 kvadratmeter. Eller 0,17 hektar om man så vill. Igår eldade jag allt löv. Idag har jag fraktat bort lövet och lagt det i kompost. Främst väljer jag att köra till kompost när jag räfsat ytor där jag vill undvika att skapa brandfläckar. Det kan också vara praktiskt att kunna räfsa även när det är lite fukt i marken. Då är också kompostering det givna valet. Men totalt sett blir det mest eldning av lövet. Och då på platser där det lämpar sig och där brandfläckar faktiskt till och med är önskvärda. I brandfläcken och zonen närmast den skapas förutsättningar för viss flora. Växter som just gynnas av att man eldar. Det bästa exemplet som jag har här i mina ängar är kransrams. Den växter nästan uteslutande i eller i närheten av ställen där det år efter år eldats löv. Det finns också goda möjligheter att bekämpa mossa med hjälp av lövbränning. Det är en metod som jag testat i liten skala med gott resultat. Det torde blir mer av den sortens lövbränning. Jag skall försöka att återkomma till det framöver när jag har en lämplig yta att visa på.

måndag 27 mars 2017

Sot och rök

I summeringens stund kan jag se tillbaka på en händelserik dag. Redan tidigt på morgonen gjorde sotare Marcus entre. Det är treårsintervall på sotning i gamla huset. Nu blev skorstenen, båda kakelugnarna och vedspisen noggrant rengjorda. Det känns väldigt bra att får det gjort av ett proffs. Samtidigt är det en uppdatering på hur jag sköter eldningen. Torrt och fint sot i alla eldstäder och kanaler. Ett gott betyg.
Efter frukost drog jag ut med räfsan för att se om ryggen ville vara med på ett förmiddagspass. Jodå, det funkade fint. Ju mer jag räfsade desto bättre kändes ryggen. Fem timmar blev det. Och tio högar i denna fagningspremiär. Känns fantastiskt bra att vara i gång. Just fagningen är årets höjdpunkt. Att vara ute och jobba med räfsan under soliga och varma vårdagar är oslagbart. Mot kvällningen bränna några högar. Och samtidigt lyssna på trastar och rödhakar. Då är livet som allra bäst...

söndag 26 mars 2017

Vedtork

Samtidigt som jag lidit av min onda rygg har jag njutit av det fina vädret. Att ryggen pajade hade med min iver att göra. Trots trötthet tvingade jag ryggen att göra ett dagsverke för mycket. Det har varit några veckor med ganska hårt fysiskt arbete. En del av det arbetet har varit årets ved. Nu ligger den sedan några veckor i två vackra högar på vedbacken. Nästan som ett skolexempel från vedkalendern; hugga i januari, klyva i februari, torka i mars och under tak före midsommar.
Att just mars är den bästa månaden för vedtork hänger samman med det vanligen torra vädret. Mars är en torr månad. Det är också så som marsnaren (”marsa-naren”) oftast uppträder som fenomen. Det som kännetecknar ”marsa-naren” är kalla nätter, ofta med minusgrader, och soliga varma dagar. Precis som det varit nu i några dagar. Minusgraderna driver råheten ur veden. Solen och torra vindar ”sköljer” bort fukten. Det är också i detta härliga marsväder som en kan sitta i lä. Vilande. Nöjd över att veden ligger kluven och klar.
Ofta har jag fått höra det gamla nötta uttrycket ”veden värmer flera gånger”. Då syftas naturligtvis på allt mödosamt arbete som ligger till grund för att även den slutliga vinterns värme i stugan skall vara säkrad. Men det finns ett bortglömt moment i vedhanteringen som är värt att uppmärksamma. Den mera vilsamma sysselsättningen, med utrymme för avkoppling och kontemplation, är att sitta i en solig hörna och stillsamt åse när veden torkar. Detta är en garantererat rogivande syssla som utföres helt utan moralpanik även, som idag, en stadgad vilodag...


Nya på listan idag:
Skäggdopping · Storskarv · Fiskmås · Gransångare · Glada · Strandskata (Tjaldur – Färöarnas nationalsymbol) · Taltrast (68)

fredag 24 mars 2017

Straffad

Igår skrev jag om hur ryggen fått lida för hjärnans starka vilja. Och att jag föresatt mig en vilodag. Jag hade lyssnat på kroppens signaler som varit ganska tydliga ett par dagar. Men av någon märklig anledning lurade jag mig själv. Gick ut och jobbade med, om möjligt, ännu större energi än tidigare dagar. Nu får jag sona mitt brott. Om kroppens signaler tidigare varit diffusa så är fallet det omvända just nu. Kände lite stelhet vid sänggåendet i går. I morse kunde jag svårligen vända mig i sängen. Det tog flera minuter att komma upp. Svedan i korsryggen vid tredje eller fjärde kotan är som eld. Sprider sig ut åt alla håll till långt ner i benen. Ja, till och med den vänstra foten sänder protestsignaler. Lyckades ta mig till mitt fredagsbad. Krokig och sned. Med svettdrivande smärta. Så länge jag var i bastun kändes allt riktig bra. Och även i det snabba kalla badet. Men bara där. Nu, inte bara lyssnar jag till kroppens signaler. Nu lyder jag under dem och tar mitt straff...

Ny på listan idag:
Rödhake (61)

torsdag 23 mars 2017

Morron, middag, kväll



Vilken fantastisk torsdag det har varit. Sol från morron till kväll. Svag vind och mycket fågelliv. Innan jag ens hunnit stiga upp hörde jag fågelröster utanför. Framförallt bofinkarnas genomträngande läte. När jag tittade ut genom köksfönstret hade ekorren redan börjat sin fröfrukost. Han är en lustig kurre. Ibland hänger han uppochner utanpå fröbehållaren. Ibland balanserande, som på bilden, med ett ben på trädet och ett på frötallriken. Samtidigt som han satt där och mumsade kvittrade staren sin morgonblues en våning upp. Och från den översta sviten i samma träd gnolade koltrasten på några förädlade toner ur nattens serenad.
Detta morgonsceneri gjorde mig på ett alldeles extra gott humör. Hade lovat mig själv att vila idag. Ryggen har fått lida för hjärnans starka vilja. Men i ett huj kändes smärtan botad och lusten till arbete vann över önskan att vila. Jag kollade på min ”att-göra-lista”. Stolpklyvning blev valet. Under de senaste veckornas huggning i ängarna har det blivit lite tillskott i ämnen att göra stolpar av. Jag hade egentligen avslutat den delen av vårens arbete men tog ändå tillvara några grenar att klyva. Det blev en kamp. Grenar från gamla ekar är minst sagt tjuriga att få isär. Emellanåt är det effektivt att plocka fram gamla undangömda aggressioner och låta dem gå ut över stockarna. En stor portion ilska blandad med list brukar ge resultat. I svåra fall blir det att starta motorsågen för att lirka sig förbi blockader i grenen.
Efter lunch blev det en tupplur. Eftermiddagsvilan har blivit något som kroppen ber om. Eller snarare skriker om. Det är att ha skämt bort sig själv och genast vill man bli bortskämd gång på gång. Men vad tusan. Dagarna är så långa nu så timmarna räcker gott till att köra sig slut ändå. Och att sova en timme på eftermiddagen ger faktiskt det senare passet den rätta energin.
Väderleksprognosen visade nästan noll vind och även noll temperatur. Precis de betingelser som jag väntat på för att bränna en av mina fem rishögar. Den uppe i skogsbrynet i Intagskullen. Just som solen var på väg ner tände jag en sticka... förde den till en ihopskryklad Boråstidning instoppad i en bananlåda tillsammans med lite granris och några torra stickor. Det tog sig direkt. Höga varma flammor steg upp ur den mödosamt ihopsamlade högen och förvandlade den till en glödhög på mindre än en halvtimma. I skymningen stod vi, mina vänner och jag, värmda av glöden lyssnande till avlägsna röster av trastar, tranor och morkulledrag. Vilken fantastisk avslutning på en härlig levnadsdag!

tisdag 21 mars 2017

Uselt flygväder


Idag har det varit det närmaste aprilväder som går att komma. Fast det fortfarande är mars. Valet att stanna inne idag var enkelt. Det avgjordes redan i morse när jag hämtade tidningen. Kallt och blåsigt. Jag har annars väldigt svårt för att vara inomhus. Vilket betyder att inomhussysslor ibland tenderar att inte bli gjorda. Idag tog jag dock itu med att måla fönsterbågarna till ladugården. De har stått i källaren och väntat på sista strykningen. Nu är det klart!
När jag gick för att hämta posten hade senaste numret av Gård & Torp dunkat in i lådan. Efter lunch tände jag i vedspisen i gamla huset. Lade mig på soffan under en tjock yllefilt och bläddrade förstrött i det nya magasinet. Utanför rasade den byiga vinden. Regnet blandades med stora slaskiga snöslabbor. Värmen från spisen gjorde mig lätt dåsig. Svepte den sista kaffeskvätten och tog en tupplur. När klockan var strax före halv sju var det nästan mörkt ute. Jag bröt min aftonvila och gick ut på stugbacken för att slå en drill. Där möts jag av ett fullödigt pissväder. Kaskader av blötsnö. Ryckvind och slöjregn. Men något annat var i antågande... Först fattade jag inte vad jag hörde. Tranor? Men vad tusan har de landat på åkern härutanför i skumrasket?! Just som jag skulle gå runt hörnet för att titta vad som stod på kom en flock med 30–40 tranor mitt över stugan i trädtoppshöjd... ivrigt trumpetande. Flocken löstes upp och jag såg genom grenverket på det stora ekarna hur flocken omformerade rakt ovanför Intagskullen... Sicket uselt flygväder!
 

Bild 1) Stugmys med kaffe och skorpor
Bild 2) Här kom tranorna men kameran låg i väskan.

lördag 18 mars 2017

Artkavalkad



Idag har jag haft värsta artkavalkaden kring min frömatare. Inte mindre än tio olika arter på mindre än en timma kunde jag räkna in. Och ytterligare två på längre avstånd utanför fönstret.
Steglits 
(bild 1), bergfink (bild 2), bofink (bild 3), gråsiska, talgoxe, grönsiska, grönfink, blåmes, stenknäck och nötväcka. Och så dessutom koltrast och skata.
Förutom denna överraskande artrika vårkavalkad har det dykt upp en del andra vårtecken här i hägnet. Jag har provat att elda löv och låta vårens första rök stiga upp mot himlen. Hasseln blommar och jag fann också vårens första blåsippor i den soliga sluttningen mot sydväst.





Ny på listan idag:

Steglits (59)

torsdag 16 mars 2017

Vårfågelspan

Idag har jag gjort en landskapsturné. Eller vad jag skall kalla det? Kände att jag inte infriat löftet till mig själv att lägga mera tid på aktivt fågelskådande. Och så har jag hört av mina vänner om den ena vårfågeln efter den andra. Det fanns en del att ta igen...
Den riktiga puffen i rätt riktning fick jag direkt när jag satt med min frukostgröt. Då hörde jag en välbekant stämma utifrån. Det lät som en stare... och mycket riktigt min årsförsta stare satt gungande på en gren alldeles utanför köksfönstret! Flög in i holken på linden. Satt så där och kikade ut... spelade en liten strof. Vilken morgongåva till mig! Denna lilla sångstrof förde mig ut på heldag med kikaren till några valda platser runt sjön. Första stoppet blev vid Haganäs. En flock kanadagäss, några storskrakar, sjungande bofink och tre gråtrutar blev några av obsarna. Ute vid Högagärde spankulerade ett tranpar. En ormvråk seglade upp över horisonten. I en buske mitt ute på fältet gungade en varfågel på den allra tunnaste grenen. Hackspettarna signalerade trummande till varandra. En ensam sångläka skickade både sig själv och sin drill mot skyn. 28 grågäss blev, tillsammans med mig, vittnen till alltsammans. Vid Fästeressund satt en sävsparv dold i fjolårsvassen. Men den sjöng i högan sky... sitt-sitt-sitt-sirrrri...
Vid Attorp sjöng en gulsparv väldigt högt. Precis som ett skolexempel; ett-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuuuu. Här fanns också ett tranpar och fyra sångsvanar flög kacklande över den lilla sjön vid 157:an.
Jag hade ganska stora förhoppningar om tillskott till artlistan inför besöket vid Bredgården men det blev en besvikelse. Nästan helt livlöst. Två kanadagäss och två tofsvipor. Det var allt. Körde vidare till Hössna och stannade för ett kikarspan i sluttningen ner mot maderna vid Önnarp. Invid vägen i en grantopp satt en dubbeltrast och spanade. Nere i dalen en stor flock starar och några vipor.
Sista stoppet gjorde jag vid ”Môsabögget” i Knätte. Där i Lindhagens nyskapade våtmark var våren på topp. Bra med fågel minsann. Tranor, gäss, gräsänder, krickor, många tofsvipor och ett bläsandpar. I fonden satt en varfågel... dagens andra alltså. Och i skogsbrynet sjöng en svartmes ut sina vårkänslor... Trots detta en rätt stillsam vårdag. Det fattades några grader på plussidan för att det skulle bli bättre fart. Den snåla kyliga vinden lade liksom sordin på varma känslor...


Bilden: Varfågel

Nya på listan idag:
Stare · Gråtrut · Varfågel · Sävsparv · Tofsvipa · Dubbeltrast · Kricka · Bläsand · Svartmes (58)


måndag 13 mars 2017

Trimmer och tranor

För ett par veckor sedan skrev jag om restaurering av igenvuxen ängsmark under rubriken ”Trimmerexcess”. Efter att ha betraktat resultatet av de båda hårdtrimmade ytorna fick jag lust att gå vidare. Idag har jag kört trimmer på en yta nordväst om ladugården. Ytan har formen av en kil som ligger mellan brukningsvägen mot Linnekullen, ladugården och ladugårdsåkern. Denna ängsremsa har år efter år fått blomma ut helt och hållet. Alltså varken slagen eller betad. Den är väldigt rik på ängsvädd och under sensommaren, ja ända in i september, finns här fjärilar i hundratal. Fjärilar som lapar nektar ur väddarnas blommor. När våren kommit har jag luntat hela ytan. Alltså bränt ner alltsammans. Jag tycker mig dock märka att bränningen ger en ökad näringsfrigöring. Som en snabbgödsling. Samtidigt har bottenvegetationen också blivit allt mer lurvig och tät. Detta år prövar jag alltså min ”nya” metod att vårvintertrimma. Och snarast efter trimning kratta bort allt löv, gräs och vissnade örter. Skall bli intressant att se om det innebär någon skillnad mot tidigare år.
När trimmern tystnade och jag fick av mig hörselskydden lystrade jag till välbekanta röster från himlen. En flock med nio tranor rakt ovanför mitt huvud! Nu har den börjat... flyttningen mot norr

Ny på listan idag:
Trana

lördag 11 mars 2017

Plockepinn


Idag har jag ägnat hela dagen åt att finstäda efter de senaste veckornas trädfällningen. Det blir mängder av smågrenar som knäcks när träden slår i marken. Och av alla träden så blev det i särklass mest att ta hand om efter fällningen av den ena gammelasken. Som jag tidigare berättat håller de flesta askarna på att dö. Det är askskottsjukan som tar livet av dem. Askskottsjukan är en svampsjukdom som i sitt första skede stryper fotosyntestransporten. Via bladen angrips årsskotten och från årsskotten sprids sedan sjukan till mindre grenar. Så småningom hämmas trädets tillväxt. Trädet blir stressat och skjuter en massa nödskott. I det läget är det ofta kört. Det blir en vändpunkt och i ett visst stadium går det ganska fort tills dess trädet slutligen dör. Här i Skog har det funnits gott om ask. Stora askar. Väldigt stora. Flera har dött och några är döende. Även unga askar drabbas. Du som läst de senaste dagarnas blogg har sett hur vi tagit ner de två största och värst drabbade. När de stora träden faller knäcks de halvdöda spröda grenarna i tusentals stumpar. Det hörs ett egendomligt rassel när trädet drar sin sista suck. Totalt har jag kört tio fulla kärror hopräfsade smågrenar med fyrhjulingen idag. Tre av dem med grenar från den ena av askarna. När jag kom i närkontakt med grenarna såg jag spåren efter livet i kronan. På en del av grenarna har hackspettarna hackat fram föda. På andra syns gångarna efter någon skalbaggslarv.
På sätt och vis har jag nu berövat en mängd insekter sina hem. Samtidigt har jag också reducerat möjligheten för spettarna att hitta mat. Jag har varit medveten om det. Men kanske inte tagit in det helt och hållet. Jag har ju gått efter mina egna idéer. Som syfat till att inte ha skräpiga träd i slåtterängen. Träd som ständigt tappar grenar. Och som också kan innebära risk för både människor och kreatur. Nu tröstar jag mig med att det finns ytterligare flera stora askar på väg att dö. Jag tänker mig att låta dem stå kvar och bli hemvist för ett myller av liv i den livlösa veden...

fredag 10 mars 2017

Islossning




Bild 1) Kl 16.41 På väg till Kallbadhuset
Bild 2) Kl 17.23 Det kalla badet Foto Jonas Abelson
Bild 3) Kl 18.58 På väg från Kallbadhuset

onsdag 8 mars 2017

Upplyftande



Projekt gallring – eller låt säga ”mera-ljus-projektet” – har vilat några dagar. Vi behövde lite kyla för att marken skulle tåla att köras på utan att skadas. Vi fick några nätter med minusgrader. Och för att det skulle frysa i markytan preparerade jag den genom att köra vägar i nysnön med fyrhjulingen. Det blev rätt många varv och fram och tillbaka innan jag pressat ihop snön till körbara ”vägar”. Om jag inte redan fått stämpeln ”byfåne” så ligger det nära till hands efter en sådan nidingskörning. En 60-plussare som tröskar runt, till synes planlöst, i en dryg timme på åker och äng kan lätt kvala in i ”knäpp-ligan”. Men jag hade att ta den risken.
Idag har vi jobbat hela dagen. Vi har plockat ris i högar och Lennart har kört ut lass efter lass med sin Alstor. Alstor passar utmärkt här i markerna. Lågt marktryck gör att det blir skonsam körning. Även en del stockar har winchats ut.
Under tiden som Lennart kört i skytteltrafik med rislassen har Erik och jag planerat och genomfört ett par höghöjdshamlingar. En ek som länge gått under namnet Y-eken har fått topparna kapade. Tanken är att eken ska få en mera sammanhållen och buskig krona. Samtidigt kommer den allra ståtligaste hagmarksbjörken strax intill att få mera ljus från soluppgången och under förmiddagstimmarna. Björken är en riktig gigant. Gammal men förvånande frisk och fin. En högvuxen rönn i dess närhet fick också stryka på roten. Detta för att ytterligare framhäva björkens stam och ge den en livskraftinjektion.

Nere vid vägen står en björk som bär på en gammal skada några meter upp på stammen. Troligen en gren som fläkts loss i någon vindby. Vid skadestället har det blivit röta och strax inunder har trädet kompenserat med kraftig tillväxt. Det har skapat sig en fin karaktär. Idag har vi försäkrat oss om att björken inte skall knäckas och falla ut på vägen. Genom topphuggningen har vi också gett den förlängt liv och möjlighet att utveckla sina individuella drag.
Just nu känns det som att vi har hela projektet under kontroll. En del ris och några stockar till skall ut. Sedan väntar finstädning. Idag när solen tittat fram har jag riktigt kunnat känna hur luftigt och vackert det kommer att bli inne i ängen. Det är upplyftande att få positiva vibbar! Det var ju inte så längesedan jag låg nattvaken med ångest över, mitt då, stundande tilltag. Nu är det att se framåt och invänta lövsprickningstiden...

Relaterade länkar:
http://sunebroman.blogspot.se/2017/03/mera-ljus-2.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/02/mera-ljus.html