Morron, middag, kväll

Vilken fantastisk torsdag det har varit. Sol från morron till kväll. Svag vind och mycket fågelliv. Innan jag ens hunnit stiga upp hörde jag fågelröster utanför. Framförallt bofinkarnas genomträngande läte. När jag tittade ut genom köksfönstret hade ekorren redan börjat sin fröfrukost. Han är en lustig kurre. Ibland hänger han uppochner utanpå fröbehållaren. Ibland balanserande, som på bilden, med ett ben på trädet och ett på frötallriken. Samtidigt som han satt där och mumsade kvittrade staren sin morgonblues en våning upp. Och från den översta sviten i samma träd gnolade koltrasten på några förädlade toner ur nattens serenad.
Detta morgonsceneri gjorde mig på ett alldeles extra gott humör. Hade lovat mig själv att vila idag. Ryggen har fått lida för hjärnans starka vilja. Men i ett huj kändes smärtan botad och lusten till arbete vann över önskan att vila. Jag kollade på min ”att-göra-lista”. Stolpklyvning blev valet. Under de senaste veckornas huggning i ängarna har det blivit lite tillskott i ämnen att göra stolpar av. Jag hade egentligen avslutat den delen av vårens arbete men tog ändå tillvara några grenar att klyva. Det blev en kamp. Grenar från gamla ekar är minst sagt tjuriga att få isär. Emellanåt är det effektivt att plocka fram gamla undangömda aggressioner och låta dem gå ut över stockarna. En stor portion ilska blandad med list brukar ge resultat. I svåra fall blir det att starta motorsågen för att lirka sig förbi blockader i grenen.
Efter lunch blev det en tupplur. Eftermiddagsvilan har blivit något som kroppen ber om. Eller snarare skriker om. Det är att ha skämt bort sig själv och genast vill man bli bortskämd gång på gång. Men vad tusan. Dagarna är så långa nu så timmarna räcker gott till att köra sig slut ändå. Och att sova en timme på eftermiddagen ger faktiskt det senare passet den rätta energin.
Väderleksprognosen visade nästan noll vind och även noll temperatur. Precis de betingelser som jag väntat på för att bränna en av mina fem rishögar. Den uppe i skogsbrynet i Intagskullen. Just som solen var på väg ner tände jag en sticka... förde den till en ihopskryklad Boråstidning instoppad i en bananlåda tillsammans med lite granris och några torra stickor. Det tog sig direkt. Höga varma flammor steg upp ur den mödosamt ihopsamlade högen och förvandlade den till en glödhög på mindre än en halvtimma. I skymningen stod vi, mina vänner och jag, värmda av glöden lyssnande till avlägsna röster av trastar, tranor och morkulledrag. Vilken fantastisk avslutning på en härlig levnadsdag!