Plockepinn

Idag har jag ägnat hela dagen åt att finstäda efter de senaste veckornas trädfällningen. Det blir mängder av smågrenar som knäcks när träden slår i marken. Och av alla träden så blev det i särklass mest att ta hand om efter fällningen av den ena gammelasken. Som jag tidigare berättat håller de flesta askarna på att dö. Det är askskottsjukan som tar livet av dem. Askskottsjukan är en svampsjukdom som i sitt första skede stryper fotosyntestransporten. Via bladen angrips årsskotten och från årsskotten sprids sedan sjukan till mindre grenar. Så småningom hämmas trädets tillväxt. Trädet blir stressat och skjuter en massa nödskott. I det läget är det ofta kört. Det blir en vändpunkt och i ett visst stadium går det ganska fort tills dess trädet slutligen dör. Här i Skog har det funnits gott om ask. Stora askar. Väldigt stora. Flera har dött och några är döende. Även unga askar drabbas. Du som läst de senaste dagarnas blogg har sett hur vi tagit ner de två största och värst drabbade. När de stora träden faller knäcks de halvdöda spröda grenarna i tusentals stumpar. Det hörs ett egendomligt rassel när trädet drar sin sista suck. Totalt har jag kört tio fulla kärror hopräfsade smågrenar med fyrhjulingen idag. Tre av dem med grenar från den ena av askarna. När jag kom i närkontakt med grenarna såg jag spåren efter livet i kronan. På en del av grenarna har hackspettarna hackat fram föda. På andra syns gångarna efter någon skalbaggslarv.
På sätt och vis har jag nu berövat en mängd insekter sina hem. Samtidigt har jag också reducerat möjligheten för spettarna att hitta mat. Jag har varit medveten om det. Men kanske inte tagit in det helt och hållet. Jag har ju gått efter mina egna idéer. Som syfat till att inte ha skräpiga träd i slåtterängen. Träd som ständigt tappar grenar. Och som också kan innebära risk för både människor och kreatur. Nu tröstar jag mig med att det finns ytterligare flera stora askar på väg att dö. Jag tänker mig att låta dem stå kvar och bli hemvist för ett myller av liv i den livlösa veden...