Mera ljus

Idag har jag tillsammans med Lennart och Erik startat den mest omfattande avverkningen här i ängarna sedan 2006. Då gjordes en första gallring av trädbeståndet. Det omfattade vid det tillfället cirka 20 träd i den delen av ängen som jag kallar Sorgedalen.
Sedan dess har vi huggit något träd då och då. Det är ju ungefär tio år sedan den första gallringen gjordes. Med tiden har det mognat fram ett beslut om att göra den nu pågående huggningen. Denna gång omfattar det 15 träd på hela ängsarealen som är Natura-2000.
I bäckravinens övre del har vi fällt en vidkronig al. Det var ett fint träd med mycket hängen och kottar. Ofta besökt av gråsiskor på näringssök. Den stod dock på ”fel” ställe. Hade de senaste åren blivit väldigt yvig och borde tagits bort tidigare. I kvällssol föll dess stora skugga över den bakomliggande ängsbacken.
Ett par riktigt stora och gamla askar har också fått skatta åt förgängelsen. Det är flera askar som sakta men säkert dör på grund av askskottskjukan. Tynar bort. Några av dessa kommer att få stå kvar och bli trädskelett. Men de askar som står i den finaste slåttermarken nödgas jag nu ta bort. De ser skärpiga ut och det faller ständigt döda grenar från kronorna.
Några lindar har också fått falla för sågen. Borta i Ekebacken har jag redan släppt upp yngre ersättare i form av hamlingsträd. Nere i Björkebacken behövdes mera ljus till den fina ängsbacken. Genom flera års kraftig beskuggning har ängsfloran övergått mer och mer till lundartad karaktär. Nu blir det mera ljus. Och förhoppningsvis blir det positivt gensvar från alla de slåttergubbar som fört en lång och tynande tillvaro.
Härutanför min farstutrappa har fram till idag stått en vacker björk. Den har vuxit sig hög och grov. Beslutet att ta ner den har jag skjutit framför mig i flera år. Min pappa släppte upp den i mitten av 1950-talen och jag vet att han älskade den alldeles speciellt. Han hade följt den från uppväxten. För mig har också björken fått stor betydelse. Den är nättup jämnårig med mig. Så den har ju alltid funnits. Dock blev det flera tunga skäl att till slut fälla den. Den sög fuktigheten ur trädgårdslandet, den förmörkade mitt kök och i eftermiddagssol skuggades den allra finaste ängsbacken. Från och med idag finns björken bara på fotografier. Från 1950-talet till nu. Jag har för avsikt att förvandla björken till den allra finaste kakelugnsved som sett dagens ljus. Och genom alla framtida brasor skall minnesbilderna passera i takt med att alla årsringarna förtärs av elden.
Vi har också tagit ner en stor ek. Den syns på den sjätte bilden ovan. Den var på väg att bli en jätte. Men när vi räknar årsringar har den alldeles nyss uppnått samma ålder som en pensionär. Nu blir den 65-åringen troligtvis förvandlad till parkett och på sin ålderdom inlagd i ett hem...

Ja, detta blev lite summariskt... jag har inte riktigt energi för att utveckla alla tankar kring det här projektet. Just nu i kväll är jag duktigt trött. Ryggen värker och huvudet brusar. Det var lite svårt att sova i natt. Jag måste erkänna att det var en plågsam ångest som höll mig vaken. I natten malde oron kring rätt och fel om den förestående avverkningen. Under natten vandrade jag i tankarna från träd till träd. Runt, runt. Betraktade alla stammar och kronor ur alla de vinklar jag kunde frambringa ur mitt inre. Hela tiden påmind om att ett träd som fallit ej kan resas igen.

Nu så här, när första dagen passerat, känner jag att det kommer att bli fint. Det blir mera ljus i ängarna. Det blir fler blommor. Och de träd som blir kvar kommer mera till sin rätt. Får mera plats och kan utvecklas utan konkurrerns under många år framöver...