Smärta och befrielse

Igår var det fredag. Och dagens namn var Iris. Denna dag sammanföll två händelser som båda berörde mig. I den ena omständigheten befann jag mig fysiskt närvarande. I den andra helt och fullt i anden.
Vid elvatiden befann jag mig på Folktandvården. I samma timma hölls begravningsakten för en av mina vänners pappa.
Just i det skede när min vän och hans närmaste stod inför den allvarsamma stunden i kyrkan, då satt jag med vidöppen mun hos min tandläkare. Med spett och hacka öppnade tandläkare Gustavsson en djup grop till min undre käke. Den rotfyllning som inflammerats mejslades ner till stoft. Jag satt, eller snarare låg, med en arsenal av prylar i munnen… gummidukar, plastklämmor, slemsugare, verktyg, slangar. Runt alltsammans hovrade ett par sköterskor, som vita änglar… skramlande med namnlösa utensilier.
Tandläkarens intensiva arbetsbelysning slog med full kraft emot mig. Som ett uppenbarelseljus på den yttersta av dagar. Jag tvingades att blunda inför det starka skenet. När de strålarna passerade mina slutna ögonlock och genom min iris filtrerades de till ett regnbågens skimmer… en ljuv dimma av förtröstan… Trots viss smärta och obehag kände jag mig trygg… jag var ju i goda händer… och när allt var över och gropen i min käke var återfyllld… ja, då löpte en befrielses ilning genom min kropp. Ett behagligt lugn steg in i varenda nerv av mig och stannade där…
Och just där som andedräkten steg ur min uppspärrade mun framkallades samtidsbilder av världen... som jag tänkte mig att det såg ut där på kyrkogården i avskedets stund…

Och vidare, under tiden jag avvaktande mitt eget öde, tänkte jag på min vän. På hans nära och kära. Hans framlidne far, mor och farmor. I mitt inre projicerades bilder från det förflutna. Allt blev som en stor scen där alla fanns med. Både döda och levande...

Så, när jag lagade trasiga, ilande tanden,
fick jag kontakt med den inre, vilande anden...